2 - 0

Hela, hela vägen


MFF var en match ifrån guldet. Swedbank Stadion och Malmö en match ifrån att få explodera i vild guldglädje. Förra gången var det sexton års väntan som släpptes lös, guldet 1988 var liksom i en annan tid. Den här gången hade de flesta de underbara minnesbilderna från 2004 nära till hands; Malmö Stadion, 30 oktober. Nu kunde det hända igen.

Borde, nästan, givet förutsättningarna. Förutsättningar som var märkligt enkla, även om det var svårt att begripa genom all anspänning och nervositet. Vann MFF matchen, vann MFF Allsvenskan och guldet. Ingen avhängighet till skeenden på andra platser. Ingen magsårsväntan på slutsignal från en annan pipa än Jonas Erikssons. Efter 29 matcher var det bara den här kvar, och om den vanns var det klart. Genom 29 matcher hade laget arbetat sig fram till detta avgörande läge. Möjligheten till ett avgörande på egna villkor. Mer går egentligen inte att begära av en säsong än så.

Men så är det ju i skillnaden mellan att veta vad man ska göra och att verkligen göra det som så mycket av såväl fotbollen och idrotten som våra liv definieras. Dessbättre är det just vad MFF genom hela 2010 har visat sig förmöget: verkligen göra det som krävs, när det krävs. MFF behövde inte vinna över Kalmar. Men MFF behövde i princip vinna över först Häcken, sedan BP. Säsongens nittonde och tjugonde seger.

Och så över Mjällby. I den sista matchen. En ren guldmatch på ett utsålt Swedbank Stadion.

Med fyrtiofyra minuter till avspark exploderade ståplats i jubel – när laget kom ut för att värma upp. Med arton minuter till avspark mottog U19-laget publikens hyllningar som färska svenska U19-mästare. Med tolv minuter till avspark rullades första delen av det sista jubileumstifot ut: banderollduken längs hela läktaren med alla spelares och ledares namn. Med sju minuter till avspark ett första prov på vilken stämning ett helt fullsatt Swedbank Stadion kan frammana, när ståplats växelsjöng Framåt Malmö! Heja di blåe! med övriga publiken – en enorm kraft, liksom frambesvärjande lagen in på plan och matchen att äntligen börja.

Med fem minuter till avspark – hymnen och inmarschen. Och – tifot. MT96 sista jubileumstifo, och det var inget annat än makalöst. Efter att under hela säsongen med tolv tidigare stora läktararrangemang ha lyft fram och hyllat olika delar av MFF:s historia, ägnades det sista tifot ”Dagens MFF, framtidens MFF”. Dagens MFF genom banderollduken med truppens namn över hela arenan, framtidens MFF genom en gigantisk målning av MFF:s tänkta årsbok 2020 – där det stilfulla försättsbladet vändes och ett helt uppslag framträdde, med den mycket läsvärda artikeln ”MFF tillbaka i Europatoppen”, genom de ljusblå glasögon som Eric Persson under många år betraktade händelserna. Ojämförligt. Fantastiskt.

Med noll minuter till avspark bytte lagen efter vunnen slantsingling sida, och Agon Mehmeti fick sin vilja fram – han hade innan match sagt att han helst ville anfalla mot klacken i första halvlek. Det fick han.

En minut efter utsatt tid, matchen igång. Och de första tre fyra minuterna såg det ut precis som det långa stunder gjorde inne på Malmö Stadion för sex år sedan: ett nervöst och krampaktigt MFF mot gulsvarta motståndare. De första uppspelsförsöken misslyckades, några feltajmade aktioner, en inte alls ofarlig frispark för Mjällby, detta Mjällby som MFF haft så svårt med i år och i fjol (tre raka förluster). Fattades bara ett besked om drömöppning för HIF på Olympia för att det här skulle kännas riktigt obehagligt.

Men något sådant besked kom inte. Istället gav MFF besked – om att det här var en match man skulle ta tag i, om att den inledande och oerhört begripliga anspänningen skulle löpas, attackeras, arbetas och spelas bort. I sjätte minuten tog sig Jiloan Hamad plötsligt, snabbt och smidigt mellan två Mjällbyspelare in i plan från sin vänsterkant och chippade fram bollen till Agon Mehmeti som löpt in i straffområdet. Agon ensam med Mattias Asper, men marginalerna får målchansen var små och Agon fick inte till ett avslut. Viktigast känslan att så lätt kunde MFF åstadkomma ett stort hot; då skulle det nog komma fler.

Bit för bit kom laget igång. Guillermo Molins fick sitt första läge att utmana med lite yta, och Wilton Figueiredo och Jeffrey Aubynn centralt på mitten fick vinna några bollar samt inte minst göra det tillsammans. Dessutom kunde var och en av dem skickligt ta sig fram över hela mittplan med bollen, förbi flera Mjällbyspelare, för att sedan spela vidare. I den 11:e minuten satte Aubynn en boll för Daniel Larsson att löpa in på, men Asper var ute bra. Två minuter senare spelade Wilton halvt fri Agon i straffområdet i 13:e minuten, men igen fick Agon inte träff.

Tre bra chanser första kvarten vittnade om att MFF trots allt kommit igång fin, men tre missar och två utmärkta ingripanden av MFF:s guldmålvakt från 2004 Mattias Asper ingav ej obetydlig oro om att det kunde låsa sig igen.

Så blev det inte. Efter tre klara, mycket fint skapade chanser kom den fjärde genom en tillfällighet, genom ett misstag i Mjällbys backlinje – och den gav utdelning! Robledo drällde med bollen, och Daniel Larsson – han gjorde det Daniel Larsson gjort varje match hela säsongen: han attackerade motståndardefensiven snabbt och oförtröttligt vid minsta skugga av en möjlighet (och oftast annars också). Snodde bollen, drog sig något till vänste i straffområdet men blev stillastående och det såg svårt ut att får till något själv. Men Daniel fick understöd: in från vänsterkanten löpte Jiloan Hamad, på ytan som fanns mitt i straffområdet. Daniel lyfte in bollen, Jille drog till direkt, bollen bra placerad och den här gången hann inte Asper med!

1-0 till MFF, efter bara 17 minuter. Det tidiga ledningsmålet, som så ofta blivit den vinnande vägen in i matcherna för MFF under säsongen, här, nu, i denna guldmatch. Otroligt! Otroligt också jublet på Swedbank Stadion!

Kännetecknande för MFF under delar av säsongen har också varit benägenheten att tappa i skedet efter ledningsmålet. Precis det hände nu. MFF slog mer eller mindre medvetet av på takten och blev snart för passivt, och under matchens andra kvart var det Mjällby som inte bara fick till några hotande långbollar utan även vann visst utrymme att spela sig fram, och därtill en farlig hörna. Men någon riktig chans åstadkom inte listerlänningarna, och den fruktade El Kabir, mannen som gjort sex mål på MFF i år, hölls i strama tyglar av Daniel Andersson.

Kvart nummer tre var MFF bättre med i matchen igen – men inte bättre än att en sekvens i minut 34 så här i efterhand känns oerhört viktig. Mjällby pressade på under en rätt lång stund, och MFF stod för flera skakiga ingripanden i de egna bakre regionerna. Hade bollen studsat fel och inte rätt vid ett par tillfällen hade det likagärna kunnat bli 1-1 som avvärjd fara. Mjällbytränaren hoppade jämfota och slet sitt hår i frustration när så MFF genom Yago Fernandez fick undan bollen – och den fångades upp av Daniel Larsson så att han blev helt ren med Mattias Asper! Friläget totalt, Daniel försökte rulla Asper, men gammal förblev äldst: Asper läste och räddade.

Resten av halvleken: MFF för hela slanten. En frispark från högerkanten efter att Guillermo Molins hållits fast hur många gånger som helst etablerade trycket, och efter den parkerade sig MFF med hela laget på offensiv planhalva och flera bra lägen att forcera fram och in bollen, framför allt för Daniel Andersson. En märklig matchbild av oorganiserade attacker lite hursomhelst, men mycket spännande.

Sista minuten av första halvlek. Daniel Andersson lade bollen till Yago Fernandez, Yago en lite längre boll till Jeffrey Aubynn, Aubynn i sin tur en längre boll till Daniel Larsson, som löpte in i straffområdet och halvt om halvt kom loss. Han hade kunnat gå på avslut själv, även om vinkeln var lite svår, men istället slog han en knivskarp yttersida rakt i sidled – och frispelade Agon Mehmeti. Och den här gången fick Agon träff! Lade behärskat in bollen – och 2-0 till MFF!

Fullkomligt fantastiskt. Och samtidigt, så odramatiskt. Hade detta varit en ”vanlig” allsvensk match hade man konstaterat att MFF stått för en bra insats, tagit ledningen och drygat ut den och en svagare period till trots nu nog allt hade matchen trygg i sina händer. Men den här gången var matchen i händerna lika med guldet i händerna – och så ”lätt” kunde det väl inte bara gå?

Tänk att det kunde det. Andra halvlek  kom och förflöt på ett alltigenom odramatiskt sätt. Mjällby höll matchen uppe, men såg inte alldeles inspirerat ut. MFF inledde med ett par hungriga attacker, där Daniel Larsson och Agon Mehmeti hade varsin chans på mål, men höll sedan igen på tokoffensiven och inriktade sig på att kontrollera och gå till attack när tillfälle bjöds.

Och att få se en guldmatch i praktiken avgjord i första halvlek i sakta mak glida och skrida mot sitt slut i takt med matchurets ticktack – vilken sällsam upplevelse. I medvetandemarginalen noterade man inte utan tillfredsställelse att inte ett smack tycktes hända på Olympia, att HIF inte mäktade åtminstone ”göra sitt”. Inte för att det betydde något, men ändå.

Fem minuter kvar. Hela Stadion hoppar och älskar Malmö.
Fyra minuter kvar. Guldet ska hem till Malmö igen.
Tre minuter kvar. Ståplats förbereder invasionen av plan, fullt med folk bakom Johan Dahlins mål.
Två minuter kvar: Taktfasta slag av flaggpinnar mot reklamskyltar höjer intensiteten än mer.
En minut kvar: fjärdedomaren visar på två minuters tillägg.
Plus en minut: folk fyller på längs hela östra långlinjen.
Plus två minuter: Agon Mehmeti skjuter tätt utanför.

92:59: Jonas Eriksson blåser av matchen.
Malmö FF är svenska mästare.
Igen.
För sextonde gången.
MFF har vunnit Allsvenskan.
Igen.
För nittonde gången.

Och när man ser publiken fylla upp planen, ser pokalen lyftas i strålkastarljuset, hör jublet, sångerna , hyllningarna eka mellan läktarna i novemberkvällen – då känns det som att det är nu Swedbank Stadion på riktigt, helt och hållet, fullt ut är invigd som MFF:s hemmaplan.

En fantastisk säsong, av ett fantastiskt lag. Att vinna är allt, men sättet det här laget vinner på är ännu mer. Värdigare mästare går inte att föreställa sig. Arbetet. Viljan. Förmågan. Talangen. Skickligheten. Samhörigheten. Glädjen.

Så bra. Hela, hela vägen.
Tack alla.

Tobias Christoffersson

Följ oss på Facebook

Djurgårdens IF - MFF

Klubbens samtliga matcher

Hospitality

Allsvenska Museet

Stöd MFFs ungdomar

Facebook

Twitter