Zlatan väcker känslor…igen!
Jag trodde att den svåra knäckfrågan just nu var att svara ja eller nej till euron. Jag hade fel. Idag tycks det svåraste vara att svara på frågan om det var rätt eller fel av Zlatan att ta straffen på San Marino. Jag röstar blankt i den frågan. Eftersom den är fel ställd. Och eftersom den är mycket större än att den låter sig sammanfattas av ett simpelt ja eller nej.”
Mats Weman levererar en ny krönika i ett mycket aktuellt ämne. Han hyllar Malmö FF:s integrationsprojekt och sågar en hel del journalister, tränare och fd. blåvittspelare.
Sveriges två mest profilerade fotbollsspelare – ja, Sveriges två bästa fotbollsspelare – heter Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic.
Skarpa individualister, kontroversiella på och utanför plan.
Fråga Sören Åkeby. Han tyckte att Zlatan och Fredrik kom till landslagssamlingarna för att ha lite behaglig semester.
Samma Åkeby som i dagens Aftonbladet påstår sig tro att grabbarna i landslaget är trötta på Zlatan.
Så skulle aldrig Hasse Borg ha sagt. Eller Tom Prahl.
Så är det också dessa två som fostrat Zlatan och Fredrik.
Hasse och Tom vet att extraordinära talanger inte låter sig omfamnas och slukas av det stora svenska kollektivets famn.
Hasse Borg skulle kunna skriva en bok om alla de sömnlösa nätter han hade som extrafarsa åt Zlatan. Ett arbete han aldrig krävde någon credit för – men ett arbete som Fotbollssverige ska vara förbaskat tacksamma för idag.
För utan Hasse Borg så hade Zlatan bara blivit ytterligare en av alla dessa exceptionella begåvningar från förorten, som på grund av sin oroliga bakgrund och stökiga uppväxt, aldrig kommit så långt som till A-laget. Han skulle i bästa fall blivit en bortglömd bolltrollare i Malmö Anadolu, som vunnit skytteligan fem år på raken.
Eller, se det så här, MFF har, i lagen under 16 år, en invandrartäthet på över 50 procent. Var tar de vägen sen? Varför når de inte fram till A-laget?
Svaret är inte enkelt. Men ett är att supertalangerna från Rosengård och Sofielund fått en fotbollsfostran många tusen ljusår från den som till exempel Kim Källström fick, som hade förmånen att tränas av en klok pappa under alla år.
Zlatan växte upp i en helt annan värld, där regelverk var något som han aldrig kunde underordna sig. Föräldrarna skildes innan han föddes, pappans uppfostran har hård och auktoritär. Skolgången var dokumenterat besvärlig, Zlatan gick sina egna vägar, lärde sig aldrig sig kollektivets oskrivna lagar.
Det är därför Zlatan går fram och tar straffen framför näsan på Kim Källström. Han kan fortfarande inte de oskrivna lagarna. Det är inte så att han förkastar dem eller föraktar dem – han har aldrig lärt sig dem. Han vet inte att man inte gör så. Han är fortfarande bara 21 år och i en match där han är heltänd är han plötsligt 13 år och tillbaka på Rosengårds IP – och inte på Ullevi inför 31000 åskådare, för att inte tala om den miljon som följde matchen på TV.
Efteråt fattar inte Zlatan vad alla tjatar om.
Klart han inte gör. För trots att han på de senaste åren utvecklats till att bli så in i helvete mer av en lagspelare än han var när Hasse Borg insåg att MFF inte hade råd att förlora en sådan begåvning, så faller han igenom då och då.
Precis som han gjorde med efterslängen med armbågen i andra halvlek.
Jag missade den först. Men Glenn Strömberg – han såg den. Han missar inte en chans att hacka på Zlatan. Glenn poängterade mycket nogsamt att det minsann var Andreas Jakobssons löpning – och inget annat – som var orsaken till 2-0-målet. När matchen skulle summeras och Lindeborg frågade Glenn om vilka som skulle vara anfallspar på onsdag mot Polen, så kom Glenn fram till att det måste bli Marcus Allbäck och Mattias Jonsson.
Jamen, givetvis, Glenn! Zlatan gjorde ju bara två mål och spelade bara fram till två andra – så varför skulle han komma ifråga?
Jag blir beklämd av den intolerans som Glenn Strömberg och ett antal sportkrönikörer representerar. Här finns en konsensus att lojala lagspelare som springer mycket och i övrigt håller käften – det är fina svenska grabbar det. Andersson, Pettersson och Lundström. Varför konstra till det i landslaget med namn som ingen kan uttala och som knappt får plats på tröjryggarna?
Simon Bank i Aftonbladet skriver att ”det var skit”, såsom Zlatan gjorde mot Kim Källström. Jag är helt övertygad om att Kim Källström betackar sig för den sortens advokatyr. Visst såg Kim lite putt ut just när straffen slogs. Men innerst inne vet att han Zlatan är Zlatan och att priset för hans enastående speluppfattning är att leva med att hans individualism emellanåt tar sig lite otippade uttryck.
Sören Åkeby avslöjar sig själv när han påstår att grabbarna visar att de är trött på Zlatan – apropå de uteblivna gratulationerna. När jag skriver detta så utgår jag nämligen från att det finns hela andra förklaringar än att kollektivet inom ett antal sekunder tog det outtalade och samfällda beslutet att utföra denna tysta demonstration.
Om jag har fel, och Sören rätt – vilket gud förbjude – då har Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck något att bita i. För om samma intolerans och brist på utrymme, för det egensinniga och det personliga, råder i laget, då har man ett problem i paritet med det när bröderna de Boer och några till, i det holländska landslaget, inte kunde acceptera de extremindividualistiska Kluivert, Davids och Seedorf.
Det måste finnas lika stor tolerans för klassiskt skolade tråkmånsar som Andreas Jakobsson som för irrationella egon som Zlatan Ibrahimovic.
Skulle tvekan uppstå, så kan man ju alltid fråga publiken – som är de som betalar – vilka de helst vill se: Ljungberg & Zlatan eller Allbäck & Jakobsson?
Okej, jag spetsar pennan lite extra där. Tro inte att jag inte vet att bra fotbollslag bygger på en intelligent balans mellan artister och vattenbärare. Och riktigt bra fotbollslag har också utrymme för den här spännvidden mellan tysta och präktiga grovjobbare och oslipade diamanter.
Jag vet att Malmö FF jobbar stenhårt i denna anda och sannolikt är bäst i landet på integration. Örtagårdsprojektet och nätverket Malmö i nya Europa är två goda exempel på detta.
Och två skäl till att MFF snart är bäst i Sverige igen.
Mats Weman, krönikör
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
