Visst känns det som att tempen stiger?
Inför matchen mot AIK i söndags fick deras assisterande tränare Björn Wesström frågan om vilken effekt deras nye skotske tränare, Miller, haft på laget. Han svarade att han tillfört ilska och att det nu var ett argare AIK på planen.
Därefter fick vår egen Roland Nilsson frågan om vad man skulle göra för att ta revansch för förlusten på Råsunda. Rolle svarade att det gällde att få tillbaka spelglädjen.
Glädje ställdes mot ilska. Och glädjen vann.
(Glädje blev nästan av ett tema när vi sammanställde det här numret av Avspark. Jasmin pratar om glädjen i gruppen och vikten av att försöka hålla sig glad för att klara av sin långa rehabilitering och Agon pratar om den positiva stämningen i omklädningsrummet och beskriver laget som en stor familj.)
På läktaren ställdes smällande, aggressiva AIK supportrar mot ett stort gungande, sjungande himmelsblått hav. Många i ljusblå t-shirt med texten ”mff-familjen”.
Glädjen vann även den matchen.
När MFF åkte ur Allsvenskan 1999 gav det en energikick till allt som rörde klubben. Det gick som en stöt genom hela Malmöregionen och alla ville vara med och hjälpa till att få MFF tillbaka. Den kollektiva kraften var enorm och den bar hela vägen fram till ett SM-guld fem år senare. Ska jag plocka ut ett ord ur den känslolavinen som drog klubben och staden är det också ordet glädje.
Runt klubben föddes ett stort och oegenyttigt engagemang. MFF Support växte med rekordfart och helt plötsligt hade man fler medlemmar än moderklubben. Dåvarande tränaren Tom Prahl beskrev publiken som en ”himmelsblå vägg av kärlek”. På Internet frodades supporterkulturen och redaktionen på Himmelriket – den största supportersajten – räknade ett tag över 20 ideellt skrivande/filmande medlemmar.
Det släpptes böcker och filmer om klubben, med Mats Wemans ”1979” och ”Drömelvan” tillsammans med bröderna Gerttens filmer Blådårar 1 och 2 som främsta företrädare. Det startades nya supportergrupperingar och i de stora tidningarna kunde man läsa något om MFF exakt varje dag. (Ja, jag räknade faktiskt).
I lördags började jag sakta känna den stämningen komma tillbaka. Det är svårt att säga exakt vad det beror på. Men vi var en bra bit över 14 000 på läktaren, trots semestertider. Supportrarna pratar om att de tillhör samma familj. Laget känns harmoniskt och spelar fantastisk fotboll. Och vi vinner på ett övertygande sätt.
80-talets rockgiganter, Mötley Crüe, berättar i biografin Dirt att det kändes som att de blev större än sig själva. Det blev som en gigantisk berg- och dalbana, där de bara hade att hänga med.
Visst var det lite så det kändes under början på 2000-talet? Och visst känns det lite som att det börjar bubbla igen?
Det jag vet är i alla fall att på söndag möter vi GAIS. En perfekt dag för fotboll. Alla är lediga. Planen lyser intensivt grön. Himlen är i rätt sorts blå nyans. Vårt eget Mötley Crüe blir tajtare för varje match. Sången ekar ännu på Swedbank Stadion. Och MFF ligger tvåa i tabellen.
Framåt Malmö!
Per Welinder
Krönikan publiceras i matchprogrammet mot GAIS som distribueras i Sydsvenskan fredagen den 30 juli.
Du kan ladda ner matchprogrammet som pdf genom att klicka här
