Vikten av kvalitet och kontinuitet
Tack vare spelare som Christian och Anders, som tillåtits spela in sig på sina platser, så börjar Malmö FF nu hitta det som på engelska brukar kallas ”consistency”. Laget håller i 90 minuter, spelarna känner sig alltmer trygga i sitt arbete. Det finns inte en fotbollsspelare i världen som skulle säga emot mig om jag började prata om värdet av kontinuitet. Tillsammans med Kvalitet kan Kontinuitet föra MFF väldigt högt upp i tabellen innan oktober är slut. Kom ihåg: det var 8 poäng till ledarlaget efter 13 omgångar, nu är det bara 4.
Medan min nya följeslagerska på matcherna, bonusdottern Cornelia, 12 år, mest imponerades av ”Kungen”, som hon kallade honom, det vill säga klackledaren på Sjungande Norra, satt jag och njöt av att för första gången i år se ett riktigt bra lag spela tillsammans i den himmelsblå tröjan. Och då menar jag lag. En församling på 11 personer där samtliga höjde sig över mängden.
Okej, möjligen fanns det två finländare som höjde sig lite mer än de andra nio. Jaris hårnålsdribbling till 4-2 kommer vi att minnas länge. Men framför allt är det hans kyla som imponerar på mig; hans förmåga att värdera, att stanna upp och göra ännu en suldragning, för att hitta den bästa vägen för en kliniskt öppnande passning som ingen annan på hela arenan såg. Ja, ingen, förutom Jari Olavi Litmanen från Lahti i Finland.
Men ändå. Det är två andra spelare som jag hellre minns och vill lyfta fram, ja det är faktiskt för deras skull som den här krönikan skrivs.
Den förste är Christian Järdler. Jag vet inte hur många fans jag träffade i somras, som var villiga att sälja honom för jordnötter. Och till samtliga sa jag: ”Herregud, ha tålamod, karln blev rammad av ett ivorianskt ånglok i matchen av Hammarby, han minns inget av det som hände, hur ska han kunna vara sig själv från den första matchen han är tillbaka”?
Det syntes redan i 2-0-matchen mot Öster. Christian var på gång. Han vågade lite mer, han tog några steg till upp i banan, han slog till och med några färre passningar snett bakåt till Gabriel. Ett snäpp till borta mot Häcken och igår, högst orättvist bara betygsatt med en ”tvåa” i Sydsvenskan, så var han en av planens förgrundsgestalter.
För det första: Christian kunde ha valt ”den enkla vägen” och tagit ett gult kort igår, vilket skulle ha gett honom en avstängning, så han slapp HIF-matchen, som säkert kommer att bli jobbig för honom. Istället sökte han boll hela tiden, väggspelade elegant med Emil och höll så när på att chippa bollen över Dick Last i andra halvlek. Han var också, i sällskap med den outtröttlige Ulrich, en av dem som löpte mest efter tomma ytor, där Jari skulle hitta honom.
Den andre killen är Anders Andersson. Även han baktalad i supporterled för att han inte hittat formen sedan han kom hem. Men igår, när han än en gång slapp gå som offensiv mittfältare eller, än värre, på kanten, så visade Anders stora ledaregenskaper. Så viktigt det är att hitta sin rätta roll i laget. Anders var en tiger igår, vann varje närkamp, hopade jämfota av ilska när det så krävdes och åkte tyvärr på en varning som skulle ha varit en avblåsning i momentet tidigare. Martin Hansson har varit mer poppis på Malmö Stadion, om man säger så.
Tack vare spelare som Christian och Anders, som tillåtits spela in sig på sina platser, så börjar Malmö FF nu hitta det som på engelska brukar kallas ”consistency”. Laget håller i 90 minuter, spelarna känner sig alltmer trygga i sitt arbete. Det finns inte en fotbollsspelare i världen som skulle säga emot mig om jag började prata om värdet av kontinuitet. Tillsammans med Kvalitet kan Kontinuitet föra MFF väldigt högt upp i tabellen innan oktober är slut. Kom ihåg: det var 8 poäng till ledarlaget efter 13 omgångar, nu är det bara 4.
När spelarna sprang in på plan igår viskade jag till Finnen, som satt på andra sidan, att det här nog är det allra bästa lag som MFF kan ställa på benen just nu. Och kvaliteten försämrades inte märkbart när Joakim Nilsson (på tal om en spelare som nu är på rätt plats efter att ha missbrukats genom att tvingas ut på kanten) och supertalangen Labinot Harbuzi kom in.
Trots att MFF alltså släppt ifrån sig grymma begåvningar som Andreas Wihlborg och Charles Andersson (båda spelar med stor sannolikhet i Allsvenskan nästa år) så finns här en bredd och en tyngd som kan bli höstens lokomotiv i Allsvenskan.
Offensiven har ingen tvekat på under senare tid. 13 mål på 7 matcher är ett sjukt bra facit och med anfallsglada mittfältare som Emil och Pode saknar inte MFF målchanser. Den sista pusselbiten är att hitta den rätta balansen för att behärska motståndarens omställningar. Se till att det där ”havet” inte öppnar sig mellan mittfält och backlinje, genom att en ytterback och den defensive mittfältaren balanserar laget.
Ja, och så gör det naturligtvis inget om Jari Litmanen spelar resten av höstens matcher. Vem ska kunna stoppa Malmö FF då?
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
