Vid vägs ände
…finns ett skrivbord. Där sitter Tom Prahl och har just städat i ordning videobiblioteket från sina fyra år. Där har hemsidan och avgående MFF-tränaren träffats för en sista månadssummering. Vid samma vägs ände finns också de gamla träningsplanerna, där spelarna ska hållas igång en månad till – kanske.
Det är slut nu. Tom Prahls tränargärning i Malmö FF är över. Efter en fjärde säsong fylld av besvikelser har klubbens förste guldtränare på 16 år gjort sitt. Eftersom kontraktet inte förlängts, eftersom efterträden utsetts, Sören Åkeby. Men också eftersom laget inte av egen kraft lyckades hålla liv i säsongen med Champions League-, UEFAcup- eller ens Royal Leaguespel.
Prahl påbörjar en liknelse mellan kärleksförhållandet och relationen mellan tränare och klubb, från det förälskade mötet över smekmånaden… men lyckas inte riktigt sy ihop den. Så har ju också få romanser stipulerad kontraktstid med optionsår, och sällan är två parter ungefär lika nöjda med att avstå från en fortsättning. Men kanske kan skilsmässoklyschan om att man ”växt ifrån varann” ha viss bäring på den sedan nog rätt länge inkända situationen.
Han ser mycket praktiskt på en situation som utifrån ter sig olustig: att träna laget året ut alltmedan övriga ledarstaben drar upp framtidsplanerna. Känna initiativ och inflytande begränsas, befogenheter och relevans kringskäras? Men Prahl hade närmast sett fram emot några månader i lugn och ro, och menar att en sån här övergångsfas är en del av jobbet som man är införstådd med.
Några lugna månader blir det emellertid inte. För dagen efter slutförlusten mot Hammarby visades Tom Prahl upp för den norska pressen av sin nya arbetsgivare, Viking Stavanger. Där tar han till årsskiftet över efter ingen mindre än Roy Hodgson.
Grattis till nya jobbet!
– Tack. Ett tag funderade jag på att ta ett längre uppehåll och hämta andan, ta några månader och se vad som hände- jag har ändå hållit på vecka in och månad ut i 35 år nu. Men det här var så intressant att det var värt att titta på när det dök upp, och i Skandinavien finns det heller inte så många lag att välja på.
Är det något speciellt som lockar med just norsk fotboll?
– Det ska bli spännande att bo i Norge, och fotbollen där är både spännande och utmanande. Är det någonstans i Europa det finns organiserad fotboll så är det i Norge. Jag pratade lite med Roy, och han kunde konstatera att bra egen organisation inte räcker till egen framgång. Alla lag är oerhört genomorganiserade… och sedan är det väldigt mycket fysik. De bästa klubblagen är väl så bra som de svenska; svårspelade lag, det har vi själva upplevt i La Manga. Så det blir något att bita i!
Du tränar MFF året ut, och tillträder nya tjänsten 1 januari. Viking Stavanger lyckades till skillnad från MFF kvala in till UEFA-gruppspelet, där laget vunnit över Monaco och har chans att gå vidare.
– Har jag flyt så börjar vi kanske med att spela UEFA-cup i februari-mars – även om man kan se en sån sak på olika sätt. Som tränare vill man gärna få lite tid på sig att ”komma in i det”. Nu kommer jag till ett lag som är välorganiserat. Problemet är att dom tappar spelare, några av de bättre ska sluta i klubben, så det gäller att försöka hitta nya. Just när man börjar är det bra med en sammanhängande träningsperiod, för att börja sätta sin prägel. Därför tror jag till exempel att Sören får börja ganska bra här, med en ganska intakt försäsong.
Är det inte olustigt eller i alla fall konstigt att efter fyra säsonger vid rodret fungera som ”expeditionsministär” i MFF nu den sista tiden, medan andra drar upp planer och riktlinjer för framtiden?
– Det är ofrånkomligt, när situationen är som den är, och kontraktet är skrivet som det är. Utan matcher i Royal League blir det en period av stiltje nu, samtidigt som det förstås jobbas bakom kulisserna – egentligen är det Sören du ska intervjua nu, det är mycket intressantare…! Jag kan bara svara för fram till förra helgen. Kommande månad tränar vi, men vi har liksom inga mål med träningen, mer än att hålla spelartruppen i fysisk trim innan vilan i december.
OK, det är ditt jobb, men kan det inte kännas… meningslöst?
– Nja, det är rätt skönt också. Man har accepterat att det är som det är, och då är det också en rätt avslappnad och lugn atmosfär. Hade jag inte haft jobbet i Viking i Norge, så skulle den här perioden ärligt talat vara rätt behaglig, jag skulle njuta av den.
Verkligen? Varför det?
– Ja, ”nu är det slut”, liksom; det finns ingen anledning att gå och tycka synd om sig själv. Jag är inte sur på någon här, och vad jag vet är det inte så många i spelarleden och bland ledarna här runt omkring som är sura på mig. Men – hade föreningen velat hade jag inte haft något emot om Sören tagit över direkt, och kanske blir det också så.
Säger Prahl, och antyder därmed att det kanske ändå finns en öppning för ett också i praktiken fullt genomfört tränarskifte i MFF innan året gått ut…
Hur avslutar man, finns det några speciella moment av ”överlämnande”?
– Rent praktiskt försöker jag se till att allt är på plats; jag har gjort i ordning videobiblioteket till exempel. Vill Sören ha någon information om spelare eller lag är han välkommen, men det är upp till honom. Själv har jag alltid talat rätt så ingående med min företrädare. Men för mig i Viking, så måste jag absolut försöka mjölka Hodgson! Jag har suttit med honom några timmar och räknar med åtskilliga fler, och det ser jag fram emot. Det blir en utbildning också.
Förra gången fanns en tung månad att summera, med missad Champions League och missad guldstrid. Men bakom guldet fanns en andraplats med europabiljett, och bakom mästarkvalmissen fanns chansen på UEFA-gruppspel.
– Ja… fram till dess fanns det ju ändå visst hopp om att få den här säsongen på plats. Vi har gjort ett par bragdmatcher i år, även om det internationella spelet har fått mycket kritik så var bortamatcherna mott Maccabi och Besiktas väldigt bra prestationer. Matchen i Istanbul jämför jag lite med TFF:s match i Blackburn – problemet här var att den inte följdes upp… Vi bäddade ett par gånger i år, mycket lyckades aldrig lägga på lakanet.
Till exempel hemmamatchen mot Besiktas.
– En väldigt trist historia. Vi hade stora förhoppningar, men gör stora misstag i matchen och de får kontra på oss. Där försvann lite av moroten för oss.
Stora silvret försvann några dagar tidigare i och med 2-1-förust borta mot IFK Göteborg.
– Efter 0-0 i första får vi det där väldigt tydliga offsidemålet emot oss. Då rinner sinnet till… och jag blir uppvisad på läktaren. Jag blev rapporterad, men har bara fått en tillrättavisning, inga böter, vilket jag ser som att jag hade lite rätt. Vi har inte haft sån där himla tur med domarna i år heller… Sedan gör Göteborg 2-1. Det var en ganska jämn match, som levde, men där vi inte var tillräckligt heta.
Så, tyvärr, tyvärr – MFF fick inget grepp om ”räddningsplankorna”, och orkade tyvärr inte heller med att fatta tag i det sista halmstrået, i form av tredjeplats och/eller Royal Leagueplats. Det gick inte att ladda om – var det till slut den exceptionellt långa säsongen som tog ut sin rätt på slitna spelare?
– Säsongen har varit lång, vi har varit mer mentalt än fysiskt slitna. Det är mer det att vi aldrig har fått någon riktig belöning under tiden. Vi var nära flera gånger – ja, vi var kanske inte nära i den avgörande stunden i Champions League-kvalet, men vi tog oss i alla fall dit – men varje gång har det slutat med en besvikelse. Efter Champions League var vi med i toppen av allsvenskan, men förlorade mot Djurgården, och så ramlade den motivationsfaktorn bort. Och sedan missade vi UEFA-cupen. Det sammantaget är nog en förklaring till varför det varit så avslaget på slutet. Precis som framgång föder framgång genererar besvikelser uppgivenhet. De här fem sista matcherna tycker jag är väldigt tydligt präglade av det.
5-0 mot Landskrona BoIS pekade emellertid på en lyckad omladdning inför allsvenskans slutomgångar.
– Från Besiktas borta hade vi spelat 4-5-1 med Afonso i en lite djupare roll och ett lågt försvarsspel, vilket gav oss framgång i Turkiet och mot HIF hemma. Men den modellen förutsätter att man gör första målet, och när det sprack mot IFK Göteborg bestämde vi oss för att försöka det egentligen motsatta, alltså spela väldigt offensivt, för att ta den chansen som fanns kvar. Så mot BoIS försökte vi spela 4-3-3 med tre forwards, men det var bara periodvis vi fick lite tryck på dom, även om vi i alla fall fixade i alla fall en straff. Sedan spelade vi som vanligt i andra halvlek, och då lossnade det för några målmässigt: Jesper fick göra sitt första mål, Raoul stångade in en och Ofere gjorde ett. Lite islossning, mot ett BoIS som har varit ihåligt när de tar emot i år.
Sedan kom Gefle, och jodå – det blev en ny kvadd på konstgräs…
– Vi hade tränat hela veckar på konstgräsplanen på Heleneholm, och det var bra träningar. Vi får dessutom ett tidigt ledningsmål, som borde ge oss inspiration och kraft. Men Gefle har ett lag som spelar likadant i 90 minuter match efter match och med i stort sett samma uppställning hela året; dom är inte alls enkla. Daniel sa efteråt att det gick så jävla fort när bollarna flög fram och tillbaka, och det kan man tycka – men vi saknade också aggressiviteten och framför allt genombrottskraften i spelet framåt. Det var väldigt få spelare i den matchen s
Den svaga genombrottskraften har du återkommit till gång på gång.
– Vårt tryck och vår genombrottskraft har varit för tunn, det har varit vårt stora dilemma i år, sedan Skoog och Mackan försvann. Vi har förlitat oss på att Afonso skulle få loss sin högra och trycka iväg några projektiler. Folk har försökt, men det har inte räckt; i vissa fall är det kanske så att urladdningen kommer först nästa år. Vi har gjort för få mål, och spridit ut målen för dåligt – de spelare i den främre linjen som kanske skulle ha gjort dem har haft svårt för det.
Så sista matchen mot Hammarby, och en sista besvikelse.
– Vi tränade väldigt bra sista veckan, och vi hade gett oss fan på att göra en bra avslutning. Det var ingen bra fotbollsmatch, och Hammarby var inte bättre än vi. En match i linje med många andra i år: vi är med i matchen och inte sämre än motståndarna – men inte heller bättre, och då åker man dit. Hammarby kom från två bra matcher, och vi fick ställa upp med ett rumphugget lag – jämför man med den ursprungliga truppen i år saknades 9 spelare: Höiland, Patrik, Thomas, Hasse, Lolo, Yksel, Niklas, Andreas, Mackan – plus Behrang och Guiomar. Men jag tycker att det fanns en vilja – publiken skrek ”Var finns hjärtat”, men jag håller inte med dem, det stämmer inte: det var mer att vi inte kunde.
Under nästan hela din tid i MFF har du fått kritik i media för att vara en rigid 4-4-2-taliban, ytterst ovillig till förändringar. Men nu mot slutet av säsongen har du kritiserats för att byta spelidé stup i kvarten och ändra alldeles för mycket…
– Ja [skratt] – men så är det ju inte. Man ska skilja på organisation och spelstil. Spelidé och spelstil är hur man vill spela fotboll. Vi har under mina år försökt ha en spelstil som ser likadan ut: vi har jobbat med omställningar och med ett varierat passningsspel genom mitten. Det är det som är spelidén, och under perioder har den fungerat väldigt bra. Hur man organiserar laget är en annan sak. Man kan vara väldigt fast och köra exakt samma alltid, vilket vi gjort förr om åren eftersom vi haft ett material som passat för det. Men i år, när Mackan försvann och Jari med flera kom, kände vi att vi fick ändra i organisationen för att utnyttja de spelare som kommit till på bästa sätt. Det tror jag att alla som är insatta har varit rätt så förstående för – och periodvis har det fungerat strålande. Mot Kalmar borta gjorde vi en jättebra match i diamantform, mot Besiktas borta och HIF fungerade 4-5-1 utmärkt. Problemet är ju att vi inte bara bytt organisation, utan också folk…
Hur känns det då att avsluta säsongen som avslutar fyra år så här – lite tråkigt eller jättetråkigt…?
– Jag tycker man överdriver lite… så här ÄR ju fotbollen. Man kan aldrig prenumerera på segrar, räkna med att vinna serie eller planera in framgångar. Man kan hoppas på och jobba sig till framgångar, och så vissa år, när allt faller på plats, så kommer de. Det är klart, en förening av Malmös storlek, med bra spelartrupp och stort stöd, kommer alltid att vara ett topplag om man inte missköter sig. Att vi får ett litet hack i kurvan här i år och slutar femma istället för trea eller tvåa som kanske motsvarat vad vi presterat, det är förstås surt och förargligt. Men det är ingen katastrof.
Vad händer i november?
– Reservlaget ska fullfölja sin serie, annars får det bli lite fysträning och lite mer lustbetonad träning med aktiviteter. Att härja med fotboll i träningsform känns inte så motiverat, men hålla i gång så inte fysiken ramlar ihop… behålla styrka och rehabträning.
Och för egen del, dags att börja jaga bananlådor?
– Ja, det blir till att packa ihop efter jul. Jag ska försöka hitta någonstans att bo däruppe, det är mycket som ska falla på plats. Ju äldre man blir… ju mindre roligt tycker man det är att flytta, men det är ”pu det” igen. Jag känner ju inte en människa däruppe. Men det ska bli spännande.
Intervju: Tobias Christoffersson
Detta var den sista månadssummeringen med Tom Prahl. Hemsidan återkommer, sannolikt under november, med en avskedsintervju.
