Två unga män från Örebro
Möt MFF:s två unga nyförvärv från Forward, Jiloan Hamad och Dejan Garaca, i en stor intervju, där de berättar om sig själva, sitt fotbollsliv så här långt och sina förhoppningar på första året i himmelsblått.
De flyttade ner helgen innan träningen började. Efter att ha levt hela sina liv i Örebro och spelat i stadens andralag Forward sedan 5 respektive 7 års ålder. Den ene sjutton på det artonde, den andre sexton på det sjuttonde. Kvar hemma familjer, flickvän, kompisar. I Malmö: ingenting. Förutom varsitt rum på MFF:s studentboende på Kroksbäck – och varsin plats i Malmö FF:s A-trupp.
När spelare nummer 26 Jiloan Hamad och spelare nummer 35 Dejan Garaca möter upp för en intervju med hemsidan har de varit i Malmö i två veckor.
– Det var lite tufft i början, att flytta och så, jag hade hemlängtan. Därför känns det helt rätt med studentboendet nu i början. Så man inte sitter ensam och tittar in i väggen. Nu träffar vi folk hela tiden, säger Dejan Garaca, som är målvakten och den yngste av de två.
– Man är alltid lite blyg i början, men nu börjar man vänja sig, känna in sin roll i laget, det känns bättre för varje dag, säger Jiloan Hamad.
Dejan opererade menisken i ena knäet för två månader sedan och rehabtränar med Richard Dahan, medan Jiloan har tränat för fullt med laget.
– Det kan bli bra imorgon, det kan bli bra om en månad… men det är en lång säsong och vi har sagt att vi ska ta det lugnt och inte riskera något, säger Dejan.
Jiloan:
– Det har känts riktigt bra faktiskt. Som spelare vill man komma till en klubb med spelare som är duktiga rakt igenom. I Forward var det en stor spännvidd mellan den bäste och den sämste spelaren, men här är det bra spelare överallt, tempo i allt. Det är så man vill ha det.
Hur känner du av nivåskillanden?
– Spelarna är individuellt skickligare; det är inte så många passningar som slås bort. Det finns en tanke bakom allt och spelet pågår längre. Men det känns inte okontrollerbart. Det känns som om jag kommer in i det snabbt.
När beredde MFF senast plats i A-truppen för en sextonåring och en sjuttonåring? Jiloan Hamad och Dejan Garaca är talangerna MFF scoutade i Örebro ifjol, knöt kontakten med i somras och erbjöd kontrakt i höstas. I slutet av november var övergången klar. Bägge har tillhört Forwards A-trupp i division I 2006 och 2007, bägge gjorde A-lagsdebut som 15-åringar. Dejan Garaca hann med 3 A-lagsmatcher, Jiloan Hamad var ordinarie i Forwards startelva under hela fjolåret. De var yngst, men inte ensamma unga spelare.
– Efter säsongen gick fem unga spelare till allsvenskan från Forward: jag och ”Jille” till MFF, Markus Gustafsson till Halmstad, Rasmus Östman till Trelleborg och Per Johansson till Djurgården. En av dem 89:a, en 88a, en 87:a, och alla spelade i A-laget. Plus Niklas Klingberg som gick till Enköping, berättar Dejan Garaca.
Forward är sedan länge känt som Örebros plantskola för unga spelare, med en tradition av att ge unga spelare chansen. 2007 års lag tänjde dock på gränserna till det möjliga; förutom de nämnda spelarna tre 90:or och en 89:a till! Laget var nederlagstippat i division I – men överraskade alla.
– ”Fritt Fall Forward” skrev tidningarna inför säsongen – och sedan låg vi tvåa vid sommaruppehållet, säger Jiloan.
Varför gick det så bra?
– Vi var hungriga, samtidigt som vi inte hade någon press på oss. De andra lagen hade erfarna, tidigare allsvenska spelare, och kände att de måste gå upp – medan ingen trodde på oss. Även om många var unga för seniorfotboll så var vi ganska starka och vi kämpade för varann. Alla gjorde som tränaren sa, och vi tränade mycket, säger Dejan.
– De andra lagen visste inte var de hade oss; när vi mötte dem visste de inte om de skulle ösa på eller backa hem. Under hösten läste oss bättre, och då blev det tuffare. Vi slutade femma men var med och slogs om en superettanplats in i sista omgången, säger Jiloan.
Det är två mycket behagliga och välartikulerade unga män som sitter och berättar om sina fotbollsliv så här långt. Dejan Garaca talar lugnt och klart och utstrålar trygghet, Jiloan Hamad replikerar snabbare och kortare och har snarare till en glimt i ögat. Målvakten och yttermittfältaren kanske… eller bara en tillfällighet. De talar med värme, stolthet och engagemang om sin moderklubb, och med på köpet kommer en liten – kanske inte hundraprocentigt objektiv – inblick i rivaliteten med Örebros storklubb ÖSK.
– ÖSK är storebror. Men om man kollar på facit så är det Forward som fostrat de bästa talangerna hela vägen upp. ÖSK har inte lyckats alls lika bra, säger Jiloan.
Och istället plockar ÖSK talangerna från Forward?
– Nej, faktiskt inte. De är ofta lite sent på det och tror ofta att det är självklart att spelarna ska välja ÖSK, eftersom de finns i stan. De har fått mycket kritik för att de inte tar hand om talangerna, och att de försvinner från stan, säger Dejan.
Båda fick trevare och/eller anbud av Sportklubben, men valde utan större bryderier bort dem.
– Med ÖSK hade jag fått bo kvar hemma, men Malmö är ju den största klubben i allsvenskan – det är som att välja mellan Real Madrid och Levante om jag bott i Spanien. Alla i ÖSK vill ju gå till Malmö, då är det lika bra att hoppa över det steget emellan! säger Dejan.
Jiloan:
– ÖSK hörde av sig först efter att jag varit i Malmö; man fick intrycket av att de visade intresse lite för att de var tvungna. ”Nästa år kan du vara vår spelare men bli utlånad till Forward” – medan Malmö erbjöd mig en plats i A-truppen. Så det var självklart att gå hit.
Rivaliteten sitter dock inte djupare än att båda regelbundet gått på ÖSK:s matcher och verkligen hoppas att det går bra för klubben i allsvenskan.
– Jag hoppas att samarbetet mellan klubbarna blir bättre, också med Karlslund i division 2. För Örebro är en bra fotbollsstad.
I början av juli var Dejan och Jiloan nere i Malmö för att träna med A-truppen. Första passet var olyckan framme: Dejan gick ut på ett inlägg, motståndaren gick på bollen – sammanstötningen gav Dejan en rejäl lårkaka. Illa nog, men värre var att Dejan var uttagen att spela finalen i den så kallade Canal Plus Cup med distriktslaget under Elitpojklägret i Halmstad dagen efter. Vem som gett allt i duellen? Jiloan förstås…
– När jag vaknade på morgonen dan efter kunde jag inte gå. Vi skulle träna på förmiddagen, men jag kunde inte ens jogga genom straffområdet – så jag trodde det var helt omöjligt att spela distriktsfinalen, minns Dejan.
Men – han kom till spel, genomförde finalen och ser den som en av sina bästa matcher hittills.
– Finalen gick klockan sju, och innan eftermiddagsvilan stoppade jag i mig hur mycket tabletter som helst. och när jag vaknade kände jag mig bättre. Jag fick en rejäl massage, lindade stenhårt – och kunde spela. Jag kunde ju inte skjuta bollen, men det gick bra ändå. De hade flera frilägen, och hade jag inte varit skadad kanske jag hade lagt mig på dem, men nu stod jag upp eftersom jag inte kunde böja mig och fick bollen i bröstet! Lårkakan satt i tre veckor sen.
Hur var stämningen mellan er efter den smällen?
– Det var självklart tråkigt att det hände, men det blev till en rolig grej sen. Nu när vi är här kan vi skratta åt det! säger Jiloan.
– Fast om han hade fått kontrakt och jag inte, då hade det kanske varit lite annorlunda. tillfogar Dejan.
Men nu är de här, som MFF-spelare, två stora talanger med lysande utsikter. Vad är de för spelartyper? Till att börja med ska ett missförstånd redas ut. Jiloan Hamad har betecknats som anfallare och yttermittfältare; det stämmer bara till hälften.
– Jag spelar där tränaren säger till mig att spela, men jag har faktiskt aldrig spelat anfallare, alltid yttermittfältare, för det mesta till höger. Kanske var det för att jag gjorde åtta mål under våren förra säsongen, så trodde tidningar och folk att jag var anfallare?!
Tja, en teori så god som någon. Snabb och teknisk ska du vara, under första bollpasset i Kombihallen såg du också passningssäker ut. Är de dina främsta kvaliteter?
– Ja, det och spelförståelse. Jag gillar att använda mig av mina medspelare när jag kommer med bollen, kombinationsspel i fart, vägga och bryta in. Sedan är jag löpstark också, har bra kondition.
Inte så mycket inlägg?
– Jag är inte dålig på inlägg, men jag har inte sökt mig ut för att slå dem så mycket. I Forward spelade vi mer med att ytterbacken kom på överlappning och jag skar inåt, ibland spelade jag ut igen och då slog han inlägget, eller så tog han med sig en gubbe och jag gick på avslut.
Strikt högerfotad?
– Vänstern… den funkar; när jag skär inåt från högerkanten måste jag skjuta med vänstern ibland, och då tvekar jag inte.
– Men det blir inga mål om jag står, det kan jag säga, flikar Dejan in.
Dejan Garaca tycker själv inte att han sticker ut på något speciellt sätt som målvakt, ser sig inte som någon särskild typ.
– Jag är nog en rätt kraftfull målvakt, jag ligger inte på linjen och är rädd utan går ut och tar för mig. Det var mycket reflexräddningar på linjen tidigare, men jag har utvecklat luftspelet i år. När det är bollar inne i straffområdet och tajt, som vid hörnor och inlägg, en-mot-en-spel, det är jag bra på. Jag känner mig ganska komplett som målvakt, säger Dejan sakligt.
En målvakt behöver vara bra på att snacka också.
– Det är faktiskt en av mina starka sidor; sedan jag var liten har jag alltid kommunicerat med backlinjen. Det är mitt sätt att komma in i matchen och hålla igång, då är jag med även om bollen är på andra planhalvan. Jag gillar att styra.
Målvakter och deras längd är ett ständigt samtalsämne. Du är 1, 85 – för närvarande.
– Jag tycker jag har en bra längd nu och stannar jag här ser jag inte det som ett bekymmer. Men – pappa är längre, så självklart hoppas jag på ett par centimeter till. Men jag vill inte bli två meter eller så, då tappar man i smidighet.
Vad har ni satt för mål för ert första år i klubben (både Dejan och Jiloan har tecknat fyraårskontrakt)?
Jiloan:
– Jag vill göra debut i år, allsvensk debut, det känns som om jag skulle klara av det. Jag vill bli bättre som spelare hela tiden. Och så vill jag vara med och möta ÖSK! Åka upp till Örebro och spela på Behrn – och visa dom hur man spelar. Det hade varit riktigt skönt.
Dejan:
– Debut i allsvenskan känns… inte så nära till hands. Jag siktar på att bli andremålvakt och vara med i matchtruppen. Att få komma med på bänken, på bortamatcher, vara med och känna atmosfären, det höjs man som spelare av. Sedan att spela regelbundet i U21 och B. I första hand förstås att känna att man utvecklas, att man kommit hit av en anledning. Sedan kanske nån match i Svenska Cupen eller så…
Varken Dejan eller Jiloan säger sig ha några särskilda intressen bredvid fotbollen. De säger sig också ha satsat fullt på fotbollen ungefär sedan tioårsåldern, och lyfter bägge fram hur mycket deras fäder hjälpt och stöttat dem. De började sticka ut ur mängden vid lite olika tid.
– När jag var liten syntes jag inte så mycket, först när jag var femton började min kurva gå uppåt. Det var ganska sent, men då hände det. Jag fick förtroendet att spela i distriktslaget, sedan landslaget och Forwards A-lag. 2006, det var mitt år, säger Jiloan.
Dejan:
– Jag har alltid varit lite större än dom andra, aldrig varit rädd, och alltid fått förtroende från tränarna. Men för ungefär tre år sedan hamnade jag i en riktigt djup formsvacka och började tvivla på om det var rätt att satsa på fotbollen – jag hade aldrig tvivlat förut. Då flyttade tränaren upp mig ett lag, och sa ”du är för bra för att spela i det här laget”. Han kanske inte tyckte det, men han gjorde det och det gav mig en kick. Sen dess har det bara fortsatt framåt.
Som utomstående slås man av hur seriösa och målinriktade de här båda och många andra unga spelare är i sin satsning på fotbollen; hur hårt de arbetar – samt inte minst de beslut de tar att avstå saker självklara för många andra i samma ålder.
Känner ni att ni får försaka mycket för fotbollens skull?
– Det är mycket kul man får avstå. En tv-spelsturnering? Gå ut på stan? ”Nej, jag har träning.”, säger Dejan.
– När andra festar är jag hemma eller ute och springer. Jag har aldrig druckit. Men jag är klar med vad jag vill, och det har känts bra hela vägen, säger Jiloan.
Dejan:
– Ja, vi kan bara ta exemplet att vi är här nu. Att få vara med de kompisar man vuxit upp med, med sin familj och sina syskon, få gå klart skolan där man börjat, få mat från mamma när man kommer hem – såna saker är självklarheter för många. Vi offrar allt det, man kan säga att vi har börjat ett nytt liv härnere. Men vi gör det ju för att vi vill!
Jiloan:
– Hade vi varit kvar därhemma hade vi drömt oss hit. Här lever vi vår dröm.
Kan det sägas bättre?
