Summering av september
…och halva oktober. Tom Prahl luftar sina tankar om Sporting-matcherna och om hur MFF i synnerhet och svensk klubbfotboll i allmänhet ska kunna ge bra europeiska lag en match igen.
Dagen efter UEFA-respasset, åter månadssummeringsdags i MFF-generalstaben. Stämningen är inte uppsluppen, heller inte dyster. Sportingmatchen förlorades ju i praktiken tre veckor tidigare, seger och avancemang på onsdagskvällen hade varit en stor överraskning. Den svidande förlusten mot Göteborg tillhör ännu den ovissa framtiden.
Inför Sporting-matcherna kallade du den första ett examensprov på hur långt laget kommit, den andra ett vägskäl inför framtiden. Det blev underkänt på provet och en oönskad färdriktning.
– Sportingmatcherna skulle vara höjdpunkterna på den här säsongen. För att slå dem skulle det krävas två matcher där vi var hundraprocentigt på topp, där vi hade ett försvarsspel som fungerade och där vi kunde ta tillvara på de chanser vi skapade. Det blev en besvikelse att vi inte var närmare. I hemmamathen vågade vi mer, vi fick med fler spelare. Alla gjorde ett anständigt dagsverke arbetsmässigt, även om det inte blev någon fullträff spelmässigt.
Mötet med det portugisiska laget var mötet med en annan fotbollkultur än den allsvenska, men också konfrontationen med en högre nivå. Sporting hade den ”sydländska” spelstilen med boll- och passningsskicklighet, men låg också tätt på och MFF såg ut att ha för lite tid i de flesta situationer.
– Det gick fort, och de var dessutom duktiga på att sätta press. Vi kom ofta i tidsnöd. Sporting Lissabon är ett väldigt bollskickligt lag. De saknar genombrottskraft men är väldigt duktiga på att hålla i bollen, och har alltid alternativ i svåra situationer, de spelar sig ur dem. Vi jobbade hårt i hemmamatchen, men gav bort bollen för lätt: i en allsvensk match kan vi ta tillbaka den tre eller fyra passningar senare, men nu fick vi vänta fjorton eller femton passningar innan vi fick lukta på bollen igen – det är skillnad…
– Men samtidigt är det viktigt att inte stirra sig blind på den här typen av spel, för det är ganska ineffektivt. När de kommer fram till sexton meter (från mål) tar det ofta stopp. Då går det att avvärja dem, de är ju inte så starka. En bra dag, när vi inte släpper till mål hade vi haft chansen. Det första målet vi släpper in i Lissabon beror på dålig organisation i försvarsspelet; de kommer in mellan ytterback och innerback på ett sätt som egentligen inte ska behöva ske. Det andra målet är ett offsidemål, en dålig bedömning av domaren, och målet hemma kom på en retur – där är misstagen vi inte har råd med. Möjligen hade hemmamatchen kunnat bli ett bättre test för oss om vi fått spela med elva man, om vi kunnat flytta upp, få några målchanser och stressa dem. Men som matchen blev, så hade vi ju fler målchanser i Lissabon.
För i ett redan svårt läge klev Uriah Rennie in och gjorde sitt bästa för att förvärra det… den engelske domaren i hemmamatchen satte en förbluffande låg toleransnivå, som i kombination med många filmningar och förstärkningar från portugiserna klart kom att ligga MFF i fatet. Den horribla utvisningen av Jon-Inge Höiland beseglade slutligen MFF:s cupöde den här gången.
– En väldigt märklig domare. Men så är det på den här nivån, man kan träffa på domare från Östeuropa som släpper igenom allting men ger varning om en spelare öppnar munnen. Här kom en engelsman och vi trodde att ”nu kommer det att glidtacklas” … och så blev det tvärtom. Men vad jag förstått av svenska domare som dömer internationellt, så får de engelska domarna mycket kritik utifrån för att de inte dömer efter boken i England – där tillåts ju väldigt mycket. Och när de kommer ut i Europa vill de visa att de klarar av att döma erfter boken och lägger sig avsiktligt på en annan nivå… och så blir det fel på andra hållet. Hade han dömt så här i Premier League hade det blivit spel tre mot tre den sista kvarten!
Efter matchen sa Sportings tränare Santos ”Malmo was not a surprise” och du själv att ”svensk fotboll håller på att ömsa skinn”, två intressanta uttalanden som pekar i samma riktning. Svenska lag kan inte som förr överraska de europeiska storheterna med stark organsation och hårt presspel. På samma sätt som allsvenskan internationaliserats de senaste åren med trevligare spel och bättre teknik har den latinska eller möjligen ”kontinentala” fotbollen utvecklats och tagit till sig de klassiska ”svenska” kvaliteterna.
Svenska lag kan inte längre överraska genom sin spelstil.
– Nej, det kan vi glömma. Den svenska modellen biter inte längre för klubblagen, som är lite urvattnade idag. Landslaget, med de bästa svenskarna, fungerar fortfarande. Den internationella fotbollen har anammat presspelet, det vållar inga problem längre, överraskningsmomentet är försvunnet. På den gamla goda tiden, när detta fungerade, var de lagen man mötte heller inte av den kaliber de är idag. Då var det inhemska spelare; när Malmö mötte Ajax bestod laget av holländare, när de mötte Krakow var det polacker och så vidare. Men nu samlas i de bästa lagen i de bästa ligorna världens bästa spelare – ett sammelsurium av goda fotbollsspelare från olika kontinenter. Vi måste ta samma väg för att närma oss dem: behålla de bra egenskaperna i svensk fotboll – bra laganda, jobba tillsammans, bra disciplin, bra försvarsspel – men sedan måste vi också klara av att hålla i bollen och ha ett bättre passningsspel. Det ställs allt större krav på ett större register – alla måste vara bra på allt. Vi kan fortfarande inte köpa in de bästa spelarna, de spelare som kommer hit utifrån och blir riktigt bra är lyckoträffar, så är det ju.
Hur ska MFF och de svenska klubblagen ömsa skinn?
– Vi behöver öka passningsskickligheten, tempot och säkerheten. Lätt att säga, svårare att genomföra, men vi måste tro på att vi kan få ett riktigt bra klubblag igen. Får vi bara jobba ihop ett lag och skapa bättre kvalitet ska vi nog komma ifatt, det tror jag stenhårt på. Att vi får behålla spelarna på ett sätt vi inte fick för två år sedan är ett steg i rätt riktning. Jag tycker ändå inte vi fick visa vårt bästa ansikte i matchen mot Sporting. Men – vi måste bygga upp det allmänna passningsspelet, och sedan kan vi inte blunda för att vi kanske måste bredda vår trupp. Får vi lite skador är vi rätt sårbara idag. På forwardsidan är Skoog och Ijeh nästan cementerade, de behöver också ha konkurrens. Vi kan inte lita på att de alltid är där att frälsa oss. Med den fina publiktillstömningen och sponsorverksamheten i Malmö finns det en framtidstro, det finns möjligheter att skaffa bra spelare, kanske till och med bra utländska spelare på sikt.
Hur går MFF vidare den närmsta framtiden?
– Vi är inne i en utveckling som vi måste ta oss igenom. Det finns två sätt – träna och bli bättre eller köpa spelare som klarar det, som till exempel Sporting gjort. För oss är som jag ser det det enda alternativet att träna. Nu får vi en konstgräsmatta i kombihallen i december, där vi förhoppningsvis kan träna fotboll på ett bättre sätt i alla åldrar 12 månader om året – hallen kan verkligen bli ett lyft. Sedan är det viktigt att vi kommer ut och spelar mot sånt här motstånd oftare. Matchen mot Sociedad var ett steg i rätt riktning, även om det heller inte bara att ringa till Real Madrid eller Benfica och boka en träningsmatch…
Så långt europaspelet. Den allsvenska hösten har däremot varit ytterst framgångsrik för MFF. 8 matcher i rad utan förlust, i september tre segrar och en oavgjord match. Och efter uddamålssegern mot Enköping i början av oktober stod det klart att MFF med tre omgångar kvar plockat fler poäng än ifjol. MFF gör en bättre säsong 2003 än 2002, ändå har det varit mer guldjakt än guldstrid i år.
– Man får skilja på resultat och prestation. Vi har gjort en bättre prestation år, även om vi inte vinner guld så har vi tagit stegen. Vi spelar en positiv fotboll på nationell nivå, vi gör mycket mål och vi släpper in betydligt färre än tidigare, minst i allsvenskan så här långt. Det som har sänkt oss i år är vår klena inledning och att vi har gett bort ett par matcher. Bortamatcherna mot Göteborg, Hammarby och Landskrona, cupmatcherna mot Huskvarna, Luleå och bortamatchern mot Lissabon – där var vi för tama. Djurgården hade full pott och ett insläppt mål efter de fyra första omgångarna medan vi bara lyckades ta fem poäng. Vi försökte äta upp avståndet och var också ifatt i somras, men så tappade vi igen. Två poäng på två hemmmatcher efter uppehållet blev ödesdigert för oss; vi fick aldrig credit för vår upphämtning utan vi ramlade tillbaka direkt.
Men, gör vi en bra avslutning nu, kommer vi att att ha skrapat ihop ett poängantal som normalt sett leder til guld och… då har vi inte mer att göra än att gratulera Djurgården, som varit stabila och bättre sett över hela säsongen – även om vi slagit dem två gånger. Vi har varit framgångsrika mot topplagen – det är mot lagen under mitten vi tappat poäng. Med en allsvenska med tre eller fyra topplag – som tendensen pekar på – krävs det mer poäng och mindre svackor.
September inleddes med Öster hemma, 3-2-seger efter en ganska sanslös första halvlek med fem mål och hawaiifotboll.
– Vi hade helt ny backlinje, och den var inte riktigt inkörd. Öster hade lite flax, men vi hade problem. Det blev bra anfallsfotboll med öppna dörrar åt bägge håll. Det var vår fjärde raka seger, och vi blev obesegrade i allsvenskan i åtta matcher – bättre än så har jag inte lyckats tidigare.
Sedan väntade derby på Olympia mot ett HIF i betydligt bättre form än i 0-5-matchen på Stadion.
– HIF har spelat upp sig under hösten. Att spela 0-0 mot dem i ett derby på Olympia är egentligen inget dåligt resultat. Jag tror aldrig jag varit med om en 0-0-match med så mycket målchanser. Bägge lagen slopade mittfältet helt i andra halvlek.
Därpå den intensiva veckan med Djurgården hemma söndag, Sporting i Lissabon onsdag och AIK hemma söndag. UEFA-förlust, men två nya allsvenska triumfer.
– Vi har mött Djurgården vid två bra tillfällen i år. Nu kom de till oss efter ett derby, hade Källström avstängd och några spelare till borta – ett bra byte att lägga ner. Vi gör en riktigt bra match, vi spelar bra och skapar mycket. Frånsett matchinledningen och de sista tio minuterna är vi klart bäst. Våra bästa segrar i år har faktiskt varit taktiska framgångar, där vi styrt motståndaren med våra forwards genom att tvinga dem till uppspel på en kant. Samtidigt har vi varit lyckosamma med ett lite lägre försvarsspel, vi har fått ett tidigt förstamål och har därefter kunnat kontrollera matchen. Men, även om detta funkar, måste man ha ett eget grundspel så småningom också. Även mot AIK var vi väldigt tydiga i rollfördelningen. De kom hit med 4-5-1-uppställning efter att slagit Elfsborg med 4-0 matchen innan, men spelade inte alls bra med sina tre centrala mittfältare; den ensamme anfallaren blev väldigt isolerad. Vi fick en bekväm resa med mål på fasta situationer – vi hade Frisk med oss för en gångs skull – och andra halvlek blev en transportsträcka. Jag är jätteglad att vi har gjort så bra ifrån oss i våra hemmamatcher.
Och in i oktober bortamatchen mot Enköping, 0-1-seger men med det mesta övrigt att önska vad gäller prestationen?
– Det var ett sömnpiller, en bedrövlig fotbollsmatch. Vi skapade nästan ingenting, blev stillastående, och Enköping hade tätat till. Vi var inte bättre än mot BoIS borta, men Enköping var för dåliga för att kunna hota oss. Vi förtjänade segern, men det var ingen bra match. Den sista månaden har vi tappat lite i vårt spel. Det är samma tendens som ifjol: vi tappar aggressivitet och friskhet i djupledssplet och har fått lita mycket till fasta situationer. Men i år har vi haft en så pass hög nivå i försvarsspelet att vi har kunnat mala på och plocka poäng ändå. Olof Persson har varit en oerhörd tillgång i år, en klippa. Vi har kunnat spela med flera olika mittbackskonstellationer, de har funkat och Olof har oftast varit den gemensamma nämnaren. Han har blivit en klok och skicklig spelare som är uppe på högsta nationella nivå nu, hans utveckling påminner lite om Tommy Jönssons i Halmstad, också en väldigt viktig och underskattad spelare.
Anders Palmér slutar som andretränare efter säsongen, han känner sig nu redo för och lockad av att jobba som förstetränare någonstans. Är det ett stort steg att ta?
– Jag vill tacka Palle för en lojal, ambitiös och inspirerande insats. Det har varit roligt att jobba med honom och jag tror han har haft glädje och nytta av samarbetet på samma sätt som jag. Och det är kart det är skillnad. Andreträanren ligger lite bakom och samlar upp efter förstatränaren. Andretränaren har ofta en lite annan kontakt med spelarna, i en position mellan spelarna och tränaren. En människa som passar för den rollen kan göra stor nytta, men det är inte säkert att just de kvaliteterna är bra när man är förstetränare. Det gäller att hitta balansen mellan att vara kompis och att visa vägen till hur det ska fungera. Men en bra tränare, som jag tycker Palle är, kan hantera det.
Prahl avslöjar att den nye andretränaren i princip är klar, men vill inte offentliggöra hans namn förrän alla detaljer är i ordning och klubben går ut officiellt med nyheten.
Vilka krav ställer du på en andretränare?
– Han måste kunna jobba självständigt. Jag vill ha en andretränare som kan driva saker själv, som har klara uppfattningar och som är en duktig instruktör. Jag ställer lika stora krav på en andretränare som jag gör på mig själv, och det är viktigt att det blir ett utbyte oss emellan. Vi har en arbetsbeskrivning på vad andretränaren i Malmö FF ska göra; till exempel ska han ta ett större ansvar för de yngre spelarna, och se till så att de har det bra. Som jag ser det går det inte att plocka en hjälptränare från väldigt låg nivå, med ringa erfarenhet. Det måste finnas lite kött på benen. Jag har haft tur genom åren, det har alltid funkat väldigt bra med andretränarna. Innan Palle hade jag Claes Malmberg i Trelleborg som hade spetsegenskaper vad gällde inställning, och i HBK Janne Andersson som var bra på analys och instruktion.
Hur ser du själv på din framtid i MFF?
– Jag har kontrakt ett år till. Jag hoppas jag får vara med och fullfölja det, jag hoppas att det blir lika inspirerande som hittills och att vi fortsätter tuffa sakta men säkert framåt – och inte tar ett steg bakåt i utvecklingen.
Och sen då… nytt kontrakt, fortsättning?
– Det kan jag inte svara på nu. Det kan jag inte göra. Det finns ingen fotbollstränare som vet sin framtid mer än ett, i bästa fall två år framåt. Nu har jag blivit Malmöbo, och trivs bra med det. Vi vill bo kvar så länge mitt kontrakt finns i Malmö, och det är skönt att bo i lägenhet under den tiden.
Säger Tom Prahl, som inte bara hittat löpvägar för sina tvåvägsspelare utan också egna joggingrutter i Slottsparken. Uteliv på krogar och restaturanger är han inte mycket för, men under sommaren har familjen varit flitig gäst vid en av Ribbans bortre bryggor. Och abstinensbesvären efter den förlorade villaträdgården har bearbetats med ivrigt aborrfiske, dock inte i Kanalen utan mer utåt vischan till.
Prahl säger sig trivas med tillvaron – om än som sagt den aktuella pratstunden ägde rum innan debàclet mot IFK Göteborg och den därmed eventuellt förlorade silverplatsen och det resultatmässiga steget tillbaka. Oavsett hur det går, är en sak säker: MFF kommer att fortsätta utvecklas 2004.
Intervju: Tobias Christoffersson
