Summering av juni
… med lägeskoll inför omstarten och Tom Prahls syn på bland annat konkurrensen i laget, träningsdosen, mental träning, Utvecklingsserien och satsningen på B-laget.
Onsdagens träning är slut. Den har varit lite avslagen, det blir så ibland dagen innan match, alla går mest och väntar på avspark. Den här gången stör det emellertid inte tränare Prahl. Det har sett bra ut på träning den senaste veckan, laget höll nollan och vann odiskutabelt i sista träningsmatchen mot OB. Alla är friska och stämningen är god. Och det är ju inte bara tvåtimmarspasset innan veckans match som bidrar till eventuell otålighet, det är en och en halv månad i något slags ingenmansland innan allsvenskans pausläge äntligen slår över till ”play” när halstadsmatchen blåses igång. Och nog blir det spela av: fem hemmamatcher. Fyra allsvenska, tre raka, en cup, en borta också derby mot BoIS.
Tom Prahl är optimistisk inför den kommande, viktiga perioden. Enda orosmolnet är att laget fortsatt släppa in enkla och lite för många mål under sommaren: två i Spanien, tre mot HIF i Hässleholm och tre mot Myresjö. Dels beroende på oskärpa, dels på att det fortfarande finns en del att jobba på i backlinjespelet.
– Vi tappar lätt positionerna och blir ”bolltittare”, och glömmer ibland i stridens hetta att det i en fyrbackslinje är viktigare att samarbeta än att göra sitt eget jobb. Men samarbetet blir hela tiden bättre. Under våren släppte vi in nio mål, vilket får anses godkänt med tanke på att vi hade en ny målvakt, ny högerback och en ny innerback, säger Prahl, det sista med ett lite snett understatement-leende: – Jag skulle tro den backlinjen hade en samlad merit på ungefär 50 allsvenska matcher. Men det är klart, aptiten ökar medan man äter, och jag är själv lite otålig.
Framåt ser det däremot odelat positivt ut. Peter Ijeh verkar behålla sin målform, och samarbetet mellan honom och Niklas Skoog tar hela tiden steg framåt.
– Jag tror vi kommer att spela bra anfallsfotboll. Våra forwards ser väldigt intressanta ut. Vi har lagt ner mycket träning för att hitta former för samarbetet mellan Peter Ijeh och Niklas Skoog, och på att de ska känna igen sig i de olika situationer som kan uppstå under en match. Men oavsett vilken uppställning vi väljer har vi folk som kan göra mål. Jörgen är också en rätt pålitlig målskytt, även så Hasse Mattisson och Andreas Yngvesson. Erik däremot gör inte mycket mål – det är hans dilemma, om man tittar på statistiken.
MFF är helt skadefritt och har 28 man i träning. Stenhård konkurrens om platserna, samtidigt som det kanske känns naturligt att de som var med och bidrog till den fina våravslutningen får fortsatt förtroende. Någonstans går gränsen när de sedvanliga ”agnenäma problemen” för tränaren övergår i ”överflödets förbannelse” – när bänknötande och B-lagsspel börjar ta ut sin rätt?
– Det är alltså jättetufft just nu. I sextonmannatruppen mot Halmstad hamnar jättebra fotbollsspelare utanför. De blir förstås besvikna och det gäller att hantera det på ett bra sätt. Det är många som har lyft sig och gått framåt. Skillnaden mellan spelarna är hårfina. Duktiga spelare som Kenneth Gustavsson, Markus Rosenberg, Jon Jönsson och inte minst Peter Sörensen, som gjort väldigt bra ifrån sig under sommaren, hamnar utanför den här gången. Men det är nitton matcher kvar och det kommer att hända väldigt mycket. I takt med att alla blivit friska har konkurrenssituation blivit tydligare, men samtidigt är det bra stämning. Vi har inte haft några intermezzon, och ännu har det inte funnits någon grogrund till bråk. Alla är goa och glada och pigga och kör på.
Givetvis är Tom Prahl medveten om hur snabbt det kan växla, att det riktiga testet kommer först efter några förluster. Men laganda, kamratskap och sammanhållning uppstår inte av sig själv, godtyckligt. Från första början har tränare och spelare arbetat utifrån en uppsättning grundprinciper. En av dem är – delaktighet.
– Alla får samma chanser till träning, så att ingen hamnar vid sidan om, och vi gör allting tillsammans, till exempel ska alla vara på plats i samaband med match så att vi kan äta ihop. Våra principer måste vara levande och finnas med hela tiden, inte bara som flumord skrivna på en tavla. Jag har haft utvärderingssamtal med alla spelarna nu i juni månad, där de fått berätta hur de upplever att vi klarar våra mål. Inte resultatmålen, de är ointressanta. Prinicipmålen är vägen till resultaten.
En kort rekapitulering av juni månads händelser på plan: träningsmatcher mot HIF (2-3) och OB (3-0) och däremellan enda tävlingsmatchen mot Myresjö i cupen (4-3), avancemang efter 1-3-underläge och golden goal. Gjorde ni en ny Friska Viljor-match uppe i Småland?
– Nej. Friska Viljor skapade ingenting, det var vi som var fega och tröga med bollen, men Myresjö var väldigt duktiga. De överraskade på mig och gjorde fina mål. Sedan blev det bättre i andra och det är väl det vi får gå på: vi har hållit nollan i de tre senaste halvlekarna. Mot OB var skärpan bra, vi släppte inte till någonting. Sedan bytte vi en del folk och det blev uppluckrat, men totalt sett gick vi av banan med en god smak i munnen, vi hade gjort ett bra dagsverke. Mot HIF i Hässleholm ägde vi egentligen matchen i första halvlek. Sedan gjorde vi några byten, som inte borde haft så stor betydelse, men där släppte vi in mål på grund av dålig skärpa.
I förra summeringen kallade Prahl VM-uppehållet för en ”miniförsäsong”, med utrymme för uppbyggnadsträning och chans att jobba extra med en del moment. Men att döma av träningsschemat har MFF inte tränat ihjäl sig, och det finns de som undrar varför inte träningsdosen är högre.
– Under de första tre veckorna tränade vi ganska mycket, med dubbla pass måndag, tisdag och torsdag, och två pass i veckan var fysträning med Jörgen Becke, försäsongsträning med inriktning på styrka, spänst och snabbhet. Däremot har vi nästan inte haft någon uthållighetsträning när det gäller löpning. Dels har vi tagit tester på spelarna, dels är min spontana, subjektiva uppfattning att vi har så pass bra fart på våra träningar och vi tränar så pass mycket så att vi får med det också. De sista tio dagarna har vi inte haft dubbelpass eftersom vi spelat matcher, och nu när det blir tätt mellan matcherna har vi inte dubbelpass alls, först när vi får normal matchrytm igen. Sedan har vi repeterat lite försvarsgrunder – i övrigt har det varit normala träningar.
Just nu är truppen helt skadefri, men hela säsongen så här långt har det varit lite skador.
– Jag upplevde samma sak i Halmstad. Vi är väldigt noggranna med rehabilitereingen. Man kan aldrig förebygga korsbandssskador, benbrott och liknande, men däremot muskulära skador och överbelastningsskador. Till exempel att inte låta spelare spela och träna när de har känning av någonting. Zoltan Gremsperger och Rickard Dahan sköter det här jättebra.
Sedan finns ju den ”den mentala biten”, där man kan konstatera att MFF-tränarna genom åren haft lite olika inställning, från raljant avfärdande av hjärnskrynklarskråets praxis till psykologen som en regelbunden konsult i arbetet. Hur ser det ut idag?
– Under min tid i Halmstad hade vi en grundkurs i idrottspsykologi, ur ganska allmänmänskligt perspektiv, men jag tror att pressen är större i Malmö, så det finns kanske ett större behov här… men vi har inte gjort något organiserat. Jag tror absolut inte på någon kollektiv psykologisk träning, möjligen lite avslappning. Det är inget perspektiv jag bortser ifrån, men det viktigaste just nu har varit att organisera laget. Jag tror inte man komplicera saker och ting för mycket… det viktigar är att ha kul, vara bra kompis, att det är bra stämning i omklädningsrummet och att man jobbar på träningen, det är jag helt övertygad om. Lite vanligt bondförnuft.
Med en talrik, bred och jämn trupp är matchningen i B-laget av särskilt stor betydelse för att hålla alla igång. Men hur bra är Utvecklingsserien egentligen, som den ser ut idag? Kan man tänka sig andra lösningar?
– Som en av de stora målsättningarna inför säson en hade vi att lyfta reservlagets status, att satsa hÕrt pÕ f÷rberedelser och uppmõrksamhet och bli ett av de bõsta lagen i serien, vilket MFF inte varit de senaste Õren. VÕrt reservlag ska pÕ nytt bli Malm÷s nõst bõsta lag, och vi har kommit rõtt sÕ lÕngt redan tycker jag. Vi vinner vÕra matcher och spelar bra, jag undrar om det õr sÕ mÕnga lag i Malm÷ som slÕr vÕrt reservlag. Utvecklingsserien och Írestadsserien tillsammans ger rõtt sÕ bra m÷jligheter att f÷ra laget framÕt, men enbart Utvecklingsserien õr kanske lite f÷r svag just nu. Egentligen – med tanke pÕ storleken pÕ klubben, och i takt med att vi blir bõttre – ska vi ju mosa ─ngelholm och de hõr lagen. Vilket vi inte har gjort õnnu, men nõr vi kommer lõngre fram b÷r vi g÷ra det. Dõrf÷r õr m÷tena med FC K÷penhamn, Br÷ndby och de danska lagen võdefulla. Det hõr har gÕtt upp och ner under de tolv Õr jag varit med. Ena Õret skulle man ha en rikstõckande serie, nõsta Õr har man haft fyra lag i serien… sedan har vi ju diskussionerna om att reservlagen skulle gÕ in i det allmõnna seriesystemet. Storklubbarna vill ju det, men distrikten sõger nej.
OcksÕ VM, som behõrskat allas vÕra medvetanden den gÕngna mÕnaden. BestÕende intryck?
– Jag har inte sett mer õn hõlften av matcherna, men bestÕende intryck, ja… fotbollen blir jõmnare. Afrika och Asien kliver framÕt. Den energi som Sydkorea spelade med var intressant att se, en sÕdan vansinnig energi i f÷rsvarsspelet och snabba omstõllningar har jag inte sett nÕgot europeiskt lag spela med, det õr m÷jligt att man kan h÷ja bolltempot ytterligare. Intressant att se hur bÕda finallagen spelade med trebackslinje, nõsta gÕng õr det kanske tvÕ med fyrbacklinje – det finns alltsÕ inget som õr rõtt eller fel lõngre. Annars… tekninken fortsõtter gÕ framÕt. Ett bra f÷rsvarsspel kombinerat med snabba omstõllningar õr ett ytterst gÕngbart vapen i modern fotboll, medan spel med lÕnga sekvenser av bollinnehav mot ett samlat motstÕndarf÷rsvar inte alltid betalar sig sig sÕ bra.
Men, om nÕgra timmar kommer Seoul och Yokohama att kõnnas just sÕ avlõgsna som de õr, medan Malm÷ Stadion under de f÷ljande veckorna g÷r allvarliga ansprÕk pÕ att bli ett andra hem. Har steget frÕn võrldunderhÕllningen till ”den allsvenska vardagen” kõnts mer lockande? Vilken fotbollssommar.
/Intervju: Tobias Christoffersson
