Summering av juli
Tom Prahl sammanfattar en kort allsvensk månad, kommenterar mittfältsläget och funderar också lite över det stora steget från juniorframgångar till seniorstatus.
Med allitterärt patos skulle man kunna hävda att MFF gick från Jubel-juni till Jolmiga juli. På en månad med accelererande form, tabellklättring och publikfester genom de tre storartade segrarna mot Halmstad, Djurgården och HIF följde en betydligt tristare. Tre matcher mot mellanmotstånd på programmet, en veckas uppehåll insprängt i mitten. En bortaseger men fyra tappade poäng på hemmaplan – ingen katastrof, men med junis insatser och stigande form på näthinnan förvånansvärt blekt. Och med den bedrövliga aftonen i Landskrona svidande på ögonlocken klart otillräckligt. Det skall emellertid påpekas att hemsidan tog sitt månadssnack med MFF-tränaren dessförinnan, varför den matchen – som ju också faller utanför tidsramen – inte berörs.
Efter 5-0-segern mot HIF och inför bortamatchen mot Elfsborg var vaksamheten i MFF-lägret stor. Det skulle inte bli en reaktion som den i motsvarande match ifjol, då di blåe följde upp fem raka segrar med en plattmatch på Ryavallen. Och reaktionen uteblev, den femte raka segern bärgades, inte genom topprestation utan genom ett gott dagsverke. MFF gick till en veckas uppehåll, Tom Prahl med förhoppningen att kunna ladda om och nollställa inför fortsättningen.
Så blev det inte riktigt. Den lilla omstarten fick inte önskad effekt. Hemmamatchen mot Elfsborg slutade 0-0 efter 90 sammantaget lite halvsega minuter.
– Det blir alltid en start på nytt efter ett uppehåll. Vi försökte intala oss att de fem segrarna var ett avslutat kapitel, nu skulle vi behålla fokus och börja om igen. Men Elfsborg överraskade oss med sitt spel, att de pressade oss så högt som de gjorde. Den fällan gick vi i första halvtimmen – vi spelade kort och fick inget tryck på dem. Sedan forcerade vi och hade ett intensivt tryck emot dem i andra halvlek, men vi hade svårt att skapa öppna målchanser. Det är inte så mycket att säga egentligen, vi var inte riktigt lika heta som tidigare, det där lilla extra saknades. Och det hade vi väl kunnat bära med oss – om vi tagit tre poäng mot Sundsvall, säger Tom Prahl.
Istället fick det andra raka hemmakrysset noteras, ett 0-1-underläge i halvtid vändes till 2-1-ledning men slutresultatet skrevs 2-2 trots massivt blått spelövertag.
– Vi gjorde väldigt mycket som var rätt och bra mot Sundsvall. Vi tog tag i matchen och spelade snabbare än mot Elfsborg. Vi gjorde en så pass bra match att vi borde vunnit med något mål, vi visade en överlägsenhet både i spel och målchanser. Men det är så klart bedrövligt att vi spelar bra men måste göra väldigt många mål för att vinna eftersom vi slarvar och släpper in enkla mål – det påminde lite om ifjol. Tre målchanser och två insläppta mål, det är inte acceptabelt.
Trots allt är fyra poäng mot Elfsborg och två mot Sundsvall bättre än resultaten mot lagen ifjol – ett resepktive noll.
– Jo, och det är ju en tröst för tigerhjärtan… det är ju inte bra att vi tappar fyra poäng av sex möjliga. Men det är gjort och det är bara till att försöka sträva vidare.
Målvakt, försvar och anfall – tre alltmer solida och konstanta MFF-lagdelar. Fluktuationerna förekommer på mittfältet där högerplatsen under våren besatts av flera olika spelare. Med Thomas Olssons skada har ovissheten ökat och spelkvaliteten sjunkit. Han tvingades utgå i första halvlek i bägge matchern mot Elfsborg och var inte med mot Sundsvall – däremellan har han i omgångar vilat, tränat för fullt och fått känning i sin lårbaksida igen.
Andreas Yngvessons position har varit oförändrad, medan såväl Hasse Mattisson och Lolo Chanko som Jon Jönsson har flyttats runt mellan positioner centralt och på högerkanten. Hur har alternativen funkat?
– En vältränad Thomas är viktig för oss. Alternativen har varit… okej, utan att någon direkt sagt ”Hej! Här är jag, jag tar chansen!” Både Jon och Chanko har gjort sitt jobb, men vi har fler som står och knackar också: Erik och Kristian till exempel.
Men dessa två har varit ”nedprioriterade” så här långt.
– Ja, nja… Ante har ju varit väldigt bra under den här perioden också, det har inte funnits någon anledning att byta ut honom. Och Hasse vill jag ogärna röra på. Då har det funnits två platser kvar. En är egentligen vikt till Thomas Olsson om han är i form, och då återstår bara en plats. Men nu har det blivit två, vilket har varit nyttigt på sitt sätt, då vi har kunnat testa fler spelare.
Har någon av de prövade varianterna varit bättre?
– Jag tycker att det har varit rätt så likvärdigt. Hade jag haft ett väldigt tydligt svar på den frågan, hade jag ju satsat på den uppställningen. Det har varit lite jolmigt även där… men vi får ha tålamod. Det är fortfarande många unga spelare, vi glömmer att vi inte har något sådär superrutinerat lag. Det här är ett lag under uppbyggnad. Om det är tillräckligt talangfullt, det får framtiden utvisa.
Om man utgår från idealet att ha två likvärdiga spelare på samma plats i truppen, kan man dra slutsatsen att det saknas en spelare av Thomas Olssons typ. Behöver truppen förstärkas?
– Det vill jag inte spekulera i nu, när vi är mitt inne i säsongen. Man kan konstatera att med Olsson skadad har vi lite kommit tillbaka till samma ruta vi stod på innan säsongen. Men vi har provat alternativ och gjort framsteg med dem. Jon har fått mycket mer speltid i år. Han är fortfarande lite upp och ner i sina prestationer: strålande i sitt huvudspel och en besvärlig närkampsmotståndare att möta, men behöver bli bättre i sin överblick, sitt passningsspel och i sitt tålamod med sig själv. Han kommer att bli bra, men måste gå igenom några faser till. För Chanko är det här en helt ny erfarenhet. Han var två år i Djurgården och fick spela sporadiskt, nu händer samma sak i Malmö FF – en annan miljö: annan klubb, annan trännare, andra medspelare. Fördelen med Hasse och Thomas är att de är färdiga spelare. Men med tanke på de skadeproblem vi ändå har haft med både Thomas och Jörgen O(h)lsson tycker jag vi har klarat det hyfsat bra. Vi kommer nog att fortsätta snurra runt på det här sättet, och hitta de som för dagen är bäst.
I juli var det tre matcher, i augusti blir det – sju! 2 x UEFA-cupkval mot Portadown, vänskapsmatchen mot Real Sociedad och tre oerhört viktiga allsvenska omgångar: Örgryte borta, Hammaby hemma och Halmstad borta. Matcher mot just de lage som seglat upp som konkurrenter till att ge Djurgrden en match om guldet.
– Vi har sagt att vi vill spela viktiga matcher fram på hösten, och hemmamatcherna mot Hammarby, Djurgården och AIK ska helst vara av sådan karaktär att vi kan påverka toppstriden själv. Skulle vi kamma hem lika dåligt med poäng mot Landskrona och Örgryte som vi gjort i de senaste hemmamatcherna, då flyger förstås guldet iväg.
Jämför man matcherna i juni och juli verkar det som om MFF är bra på att tända till och topprestera mot de bästa lagen, men har svårare att leverera mot mittenlagen. Djurgården däremot är så här långt suveräna på just att vinna, oavsett kvaliteten på prestationen. Finns det ett samband här mellan att mästarna alltid benhårt satsar på sitt eget spel, medan MFF – särskilt i matcherna mot topplagen – också tror på att analysera motståndaren ordentigt.
– Lite så kan det vara, ja. Vi är fortfarande i en fas där vi håller på att skapa ett eget spel. Det tyckte jag inte fanns när jag kom till Malmö. Det var mycket tuta och kör, men nu tycker jag vi börjar hitta en spelmodell som fungerar. Vi har byggt lite ifjol och lite i år, och nu vill vi bygga vidare. Inte rasera.
Vad raserar?
– Om spelare försvinner. Då får vi börja om igen.
Hur är läget för lärlingarna? Bovar Karim åkte på en långtidsskada och är borta hela säsongen, och Joakim Nilsson som gjorde bejublad A-lagsdebut i våras har varit skadad ett tag.
– Det går framåt. Reservlaget börjar komma ifatt toppen efter sex raka matcher utan förlust. Lärlingarna klarar sig bättre och bättre, om än utan att dominera, utan att lysa. Både Johan Guiomar Nilsson och Max Fuxberg har tagit steg framåt. Sedan har Joakim Nilsson och Alexander Malmström varit skadade under långa perioder, så det har inte hänt något med deras utveckling alls. Billy Berntsson har provspelat för Frölunda, vilket jag tror kan vara en bra idé. Billy startade bra ifjol, men har inte kommit tillbaka sedan dess och behöver ju spela A-lagsfotboll. Sedan är det flera spelare i U-truppen som har kommit bra i år, vilket visar hur svårt det är att utse lärlingar och överhuvudtaget bedöma unga spelare. Anders Eklund och Thommie Persson har varit centrala mittfältare i reservlaget under den framgångsrika perioden. De är inte ordinarie lärlingar, men har varit jättebra. Och vi har tagit upp Darko Lukanovic, som har gjort väldigt mycket mål både i U-laget och reservlaget. Han är bra i huvudspelet och har målsinne. Utan att skriva upp honom, så har han gjort bra ifrån sig.
Skillnaden mellan att vara en lovande och framgångsrik talang till att vara akuell för A-truppen är i regel stor.
– Det är ett jättesteg att gå från ungdomsfotboll till seniorfotboll. Övergången från att ha varit omhuldad ungdomsstjärna i Malmö FF till att det smäller på på träningen och tränaren säger åt en att släppa bollen, det är en stor omställning. Många ungdomsspelare blir lite framburna på silverfat och tror att också det här sista steget ska tas med automatik – när det inte blir så blir de småsura. De måste lära sig hantera det. De som utvecklas sent är däremot mer vana vis att kämpa: de har fått kämpa hela vägen genom ungdomsåren och fortsätter med det.
Hur fångar ni upp ungdomarna i detta känsliga läge?
– De får fånga upp sig själv. De här smärtsamma erfarenheterna måste göras. Det finns de som är stora talanger och har lätt för att smälta in och klara sig bra, men det är inte alltid de man trott i början som kommer ut i andra ändan. Jag är övertygad om att karaktärsegenskaper är minst lika viktiga som tekniska färdigheter. Inställning och vilja.
Många talanger stagnerar på gränsen till A-laget, och ibland är A-lagsfotboll på lägre nivå ett bättre alternativ än U- och reservlagsmatcher. Slutsatsen Djurgården har dragit av den här problematiken är samarbetet med Åtvidaberg, så nära en farmarklubb det går att komma i Sverige. Något för MFF?
– De juniorer som blivit ”överjuniorer”, som inte tagit steget upp till seniorerna har ju för vår del hamnat i Bunkeflo eller IFK Malmö. Vi har ett samarbetsavtal som reglerar och ger möjlighet för dem att komma tillbaka till oss sedan. Och det tycker jag är lagom, det behöver inte formaliseras mer. Och våra ungdomar får bra matchning. Vi spelar ofta med ett ungt reservlag, och de blir bättre och bättre. De får träna med A-laget och får samma möjligheter till utbildning. Om inte detta är tillräcklig stimulans, är inte inställningen tillräckligt bra. Samtidigt är kraven på dem lite annorlunda i Malmö FF än i Åtvidaberg och Öster och Halmstad.
Och det är ju inte precis vanligt att de talangar som försöker utvecklas på lägre nivå kommer tillbaka.
– Det ska bli intressant att se om någon går från Åtvid till Djurgården. Min erfarenhet är att det är väldigt få – om ens någon – av dem som går ut genom storklubbens grindar som kommer tillbaka. Jag har inte varit med om det. Däremot kan man ge dem som är inne i gänget ytterligare ett års väntetid om man är tveksam, förlänga lärlingsskapet. Så gjorde vi i Halmstad, där vi hade lärlingar som var tjugo år, och i något fall – till exempel Fredrik Andersson och Joel Borgstrand – blev det väldigt lyckat. Men i de fallen är det mycket karaktären som jag tittar på.
På Prahls skrivbord ligger en hög av tidningen Uefa Direct, vilket ju ser ut som en tanke. Snart är det dags för Malmö FF:s re-entré i det internationella tävlingsspelet. Hur går förberedelserna inför kvalmatcherna mot Portadown?
– Rätt så bra. Bosse Nilsson har varit över och sett dem i en träningsmatch, och tittat på hotell. De mötte det engelska division II-laget Lincoln City och förlorade med 3-0 hemma. Bosse fick intrycket av ett riktigt klassiskt brittiskt lag, det luktade lite sextio- och sjuttiotal… men det kan säkert bli tufft. De har bra fysik och är det något de gör så är det att kämpa.
Har ni betonat något särskilt på träningen i juli?
– Vi körde lite fys efter uppehållet, men annars jobbar vi nu mest med att försöka göra passningsspelet bättre och bli säkrare i vårt eget spel. Inga nymodigheter, utan det gäller om att komma i bra form och göra bra resultat. Vilket jag hoppas vi gör nu i augusti, kommer vi in i en dålig trend nu är det inte roligt.
Skoog verkar ha tränat frisparkar?
– Nä, inte speciellt. Han tränar ibland, men inte på varje träning. Fast två frisparksmål på en säsong är inte illa, slår han två till kan han titulera sig frisparksspecialist!
Intervju: Tobias Christoffersson
