Simons fotbollsresa – från Roma till MFF – Längre version
Som ung tittade han på pappa Jonas träningar innan han själv började spela i IFK Värnamo och, via omvägar, tillslut hamnade i Malmö FF.
Den rätta miljön och personliga utvecklingen har alltid varit viktig för Simon Thern som hittat rätt i MFF.
– Mer glädje kring fotbollen här i Malmö, säger Simon Thern.
Varma sommarvindar drar in över Jägersros travbana när Jonas Thern förklarar hur fantastiskt han tycker att Skåne är på sommaren. Bredvid honom sitter Simon Thern som försöker att minnas tillbaka till sina första levnadsår och tiden då farsan var fotbollsproffs i Italien, först i Napoli och sedan i Roma. Från Neapel minns Simon ingenting, vilket inte är konstigt då han bara var två år, men från Rom minns han dagiset, familjens bostad och sin skumgummiboll som han brukade sparka på i den stora hallen. Spelade han inte fotboll i hemmet så sprang Simon runt på Trigoria, Romas stora träningsanläggning, och sparkade boll bakom målen.
– Jag minns att han brukade ha med sig fem-sex olika tröjor som han lade på marken framför sig. Först så spelade han tio minuter i Romas tröja, sen så bytte han och körde tio minuter i svenska landslagets tröja och sen tio minuter i Benficas tröja, berättar Jonas.
Att storspelare som Abel Balbo och Francesco Totti stod bredvid och log åt den lilla svenska pojken med de många tröjorna var inget som Simon reflekterade över.
– Äh, de var väl bara några vanliga lirare, skrattar Simon.
Skottlands hårda skola
När Jonas Thern lämnade Italien och Roma för Skottland och Rangers fick Simon inte längre springa runt på träningsanläggningen och spela fotboll. Istället för att välja ut i vilken fotbollströja han skulle spela i fick han klä sig i skoluniform och redan som femåring lära sig om disciplin i den skotska skolan.
– Pratade man med varandra så blev de vansinniga. Det var inte direkt fri lek och aktivitet som man har det i Sverige. Man fick inte heller spela fotboll på rasterna utan man var tvungen att vara i en viss ålder för det. Det sket man ju såklart i lite ibland, men då fanns ju alltid någon skotte som skulle skvallra på en.
Jonas tror att det var på Skottland som Simon på allvar blev intresserad av fotboll. I huset i Dublin hade Jonas Thern köpt in ett flertal sportkanaler och blev inte förvånad om han hittade sonen framför TV:n tittandes på en lerig fotbollsmatch ifrån Englands lägre divisioner.
– Simon ställde inga höga krav som ung. Det var bara att man skulle ta sig tiden att skjuta och stå i mål när man kom hem från träningen. Men det var ju sådant som man själv tyckte var roligt så det var inte speciellt svårt.
Men i Skottland blev det mer. Då skulle man stå i mål när man kom hem från träningen och så ville Simon att man skulle kommentera allt som en fotbollskommentator.
Omvända roller
När Jonas Therns aktiva fotbollskarriär tog slut flyttade familjen åter hem till Värnamo i Småland där Simon för första gången i sitt liv började spela organiserad fotboll. Helt plötsligt var det omvända roller då Simon var inne på planen och Jonas stod vid sidlinjen som tränare i IFK Värnamos framgångsrika ungdomsakademi.
– Det blev väl lite tjafs ibland. Både hemma och på plan. Man höll väl inte alltid med i vad han sa. Men nu i efterhand så går det väl knappast att ha haft en bättre tränare, berättar Simon Thern.
– Det har varit lärorikt även för mig. Jag tycker att ungdomarna är de som lärt mig mest om fotbollen och hur man ska vara som ledare. Dels så var de ju väldigt spontana och aldrig det här att man ska behöva ta konflikter som med A-lagsspelare. Med ungdomarna så handlar det om att lära ut och ständigt försöka göra dem bättre. Seniorfotbollen handlar ju inte om det på samma sätt. Vilket jag tycker än synd att man glömmer bort att det handlar om att utvecklas och bli bättre, säger Jonas Thern.
Jonas Thern och de övriga ledarna var trötta på att se hur svensk fotboll hela tiden halkade efter då man fick lära sig att ta det säkra före det osäkra. Istället arbetade man med spelarnas spelförståelse, fantasi och att lita på sig själva. Jonas Thern förklarar att det kortsiktiga resultatet inte alltid är det bästa.
– Jag har ibland fått bita mig i tungan när jag verkligen velat vinna matcher som stått och vägt. Men jag har vetat att det som laget måste jobba på kommer i matcher mot bättre lag där det kostar ett och två mål bara för att de straffar oss när vi gör fel.
Var det inte många som tyckte att Simon drog fördel för att det var farsan som var tränare?
– Det tycker folk fortfarande. Det finns väl de som retar sig och tror att bara för att man heter något speciellt så är man med. Men det får man ju leva med. Jag var väldigt noga med att det skulle vara lika för alla och att ingen skulle kunna komma och säga att ”Han spelar ju bara för att han är din son och det är du som är tränare”. Men det problemet hade vi inte för Simon var tidigt en av de 3-4 bästa och övriga föräldrar såg det också, berättar Jonas.
Spelförståelse viktigast av allt
Vid en tidigare intervju har Rikard Norling berättat att Simons huvud ständigt är i rörelse för att, likt en radar, alltid ha koll på vad han har runt omkring sig. I Värnamo var just spelförståelsen något som värderades väldigt högt av ungdomsledarna. Jonas Thern berättar att det är lättare som åskådare att se de som springer snabbt och skjuter hårt men att bra spelförståelse till slut är viktigare.
– Du ska kunna ta en spelare och kunna sätta in honom i det bästa du vet när du tittar på fotboll.
Då är det ganska många svenska spelare som hade fallit bort för att de inte klarat av att hänga med i tankeverksamheten.
Simon har fått förmånen att komma till det lag som vi både tycker spelar den, i särklass, bästa fotbollen och när de får till det som det var i 40 minuter mot AIK så är det internationell klass på MFF:s spel, säger Jonas.
Malmö är Skånes lag
Just den personliga fotbollsutvecklingen verkar vara en kärnfråga för de båda herrarna. Det var även detta som gjorde att Simon inför säsongen lämnade Helsingborgs IF för Malmö FF.
– Varje tränare och ledare får ju ha sin fotbollsfilosofi och fel kan egentligen inte tycka när det gick så bra som det gick i HIF. Men jag tyckte inte det var utvecklande för yngre spelare. Det var ett spel man kan spela med äldre och färdiga spelare som nått sin topp, berättar Simon och fortsätter, det mycket mer glädje kring fotbollen här i Malmö. Det är ett annat spel och ett annat tänk på spelet och hur vi spelar fotboll. Sen så är det ett större intresse kring laget, säger Simon Thern.
Så MFF är mer stadens lag än HIF?
– Skånes lag! Rättar Simon snabbt.
– Ska man göra en jämförelse så kan man säga: Man kan vinna matcher som Spanien vinner matcher men man kan också vinna matcher som Grekland vinner matcher. Sen kan man fråga spelarna, vilket lag skulle ni helst vilja spela i? Så skulle jag uppfatta det, för jag har sett mycket i Helsingborg med, berättar Jonas.
Simon berättar vidare att det stora intresset för MFF i Malmö också gör att kraven ökar men att han gärna stannar upp i matbutiken för att prata fotboll. Oavsett om det är efter en vinst eller en förlust. Jonas nickar medhållande och kan känna igen sig ifrån sin tid i klubben.
– Det är skillnad på kraven som ställs i Malmö FF så är det bara, för det är den största klubben i Sverige. Göteborg kanske kan konkurrera om man ska titta på meriter. Det är lite roligare att spela matcher med den publiken som finns i Malmö nu. Gör du något på träningen så kan du läsa om det dagen efter i tidningen. Helsingborg är på något sätt ett mellansteg, och jag vet själv för jag har varit i Halmstad som tränare, säger Jonas.
”Simons far”
När Simon Thern skrev på för MFF så var det många himmelsblå som jublade över att han följt sin fars fotspår och bara några matcher in på säsongen kunde man se en flagga som sa ”Jonas påg” hänga uppe vid Roys hörna. Simon har dock varit väldigt noga med att han vill stå på egna ben och inte leva på sin pappas tidigare meriter i klubben. Inför den allsvenska omstarten mot AIK kom ett tydligt tecken att Simon redan gjort ett avtryck i klubben när det dök upp en ny flagga bredvid den gamla
– Jag såg den! Det stod ”Simons far”! Nu har jag gjort mig ett eget namn, säger Simon stolt med ett stort leende samtidigt som han tittar på Jonas som bara skrattar.
/Martin Östling
