Prahl inför omstarten
HIF-segern gav skönt besked mot slutet av MFF:s svarta maj, men matcherna mot Cork visar att det ännu finns mycket att arbeta med. I juli väntar fyra matcher som kan bli avgörande för lagets roll i guldjakten. Tom Prahl har använt EM-uppehållet bland annat till att sätta en analys av vårmatcherna på pränt.
Det är mellan hägg och syren som det brukar lossna för ett trögstartat MFF; så har det i alla fall sett ut de två senaste åren, under Tom Prahls ledning. Men inte denna vår, denna maj. När hemsidan talades vid med MFF-tränaren senast, efter den usla matchen mot AIK, stod hoppet till en vänding framför allt i inställning i följande match mot Landskrona. Attityden var bättre, men likväl fick säsongens första förlust inkasseras. Prestationen följdes upp med 0-0 mot Kalmar hemma och respass ur svenska cupen mot Örebro (1-2), av alla tillgängiga fakta att döma samma Örebro som vederfors den nu närmast overkliga 5-1-utskåpningen på Stadion i hemmapremiären.
Fem raka utan seger, och parallellt med kräftgången på plan stark turbulens utanför. Obalanserade uttalanden, uttryckt dishamroni mellan flera olika delar av klubben och till slut verkade den obligatoriskt påsmetade KRIS-stämpeln faktiskt också motsvaras av sakförhållanden i verkligheten.
Tom Prahl medger att han inte varit med om något liknande under sin karriär.
– Nä, det har jag inte. Det fanns oerhört mycket frustration, både i spelarledet och hos mig – ”Vad fan är detta? Kan vi inte spela bättre fotboll? Kan vi inte prestera bättre?” Nu läste jag inte allt som skrevs, tack och lov, men vad jag har förstått var det också rätt mycket dumheter. Stämningen har varit bra, och jag tycker vi har tränat ganska bra, men bakslaget i maj var överraskande. Vi fick en jättebra start med sju poäng på tre matcher, sedan en dålig maj med dåligt passningsspel, lite rörelse, dåligt självförtroende, tappad form där spelare inte alls presterar vad man kan förvänta sig. Samtidigt de höga kraven utifrån, upphaussningen av oss.
I sista matchen innan EM-uppehållet besegrade MFF HIF med 2-0 i en match som man kontrollerade och behärskade. Thomas Olssons dirigentskap och en stark insats på topp av Andreas Yngvesson blev de avgörande pusselbitarna för att få 3-5-2 att fungera igen. I princip allt såg bra ut.
– Nu mötte vi förvisso en motståndare som hade laget väldigt långt; det fanns mycket plats för oss att agera. Men vi fick vårt anfallsspel precis som vi vill ha det: bra fart på bollen, och för första gången i år hade vi i Niklas Skoog och Andreas Yngvesson två forwards som spelade tillsammans och var löpvilliga. Afonso blev den giftige spelaren som kommer bakifrån in i mellanrummen och satsar på skott eller genombrott. Höiland skapade ett antal inlägg, han gjorde inte mål men han tog sig runt. Sammantaget en stor skillnad mot det uppställda, statiska vi såg i matcherna dessförinnan. Vår måttstock nu är inte de andra matcherna i våras, det är HIF-matchen. Den tar vi med oss, från den går vi vidare.
Och vägen vidare såg också bra ut – innan Cork-matcherna: lite vila och semester följt av ett väldigt lyckat träningsläger i Dalarna. God samvaro och två bra träningsmatcher mot Örebro (6-1) och Ludvika (4-1), där Tom Prahl särskilt berömmer Glenn Holgerssons och Thommie Perssons insatser. Sedan platt fall till pannkaka igen.
Säsongen står inte och faller förvisso inte med Intertoto-cupen, men att slarva bort vad som i alla fall är en möjlighet till lite internationell rutin är självklart onödigt.
– Vår insats är inte acceptabel – och nu är det upp till bevis igen. Vi måste höja vår lägstanivå, om vi ska vara ett allsvenskt topplag. Vi kan inte pendla upp och ner som vi gör. Men jag tror vi lär oss efter hand. Det är förstås också viktigt att de spelare som står för någon slags kontinuitet och bärighet får vara friska. Då kan de yngre spelare som kommer in och får chansen ryckas med, när det går trögt är det inte så lätt för dem. Kan vi skjuta fart igen, spela bra och få lite fler av våra på pappret duktiga spelare med också på banan. Man måste kunna kräva lite mer från en del fötter.
Problembilden ser egentligen likadan ut som tidigare. Försvaret är enda helt och klanderfritt fungerande lagdel. Mittfältet har problem med spelet och anfallet har framför allt problem att… överhuvudtaget befolkas. Forwardbristen var alarmerande under våren – nu är den akut. Andreas Yngvesson var framstående mot HIF ut som ett alternativ, men har problem med sina hälsenor. Och när MFF till slut bröt kontraktet med Igor Sypniewski försvann han – också som teoretiskt alternativ.
Ett tråkigt slut. Men kanske också skönt med en punkt satt?
– Situationen kring Igor låg där som ett orosmoment för oss hela tiden. Jag upplever att vi gjorde så mycket vi bara kunde för att hjälpa honom komma rätt igen, men. det är jättetrist med Igor. Det är ett nederlag både för klubben, för ledarna och för spelaren själv. Det finns bara förlorare, tyvärr. Men, det gick bara inte längre. Alla broar var brända, och det fanns ingen väg vidare. All trovärdighet var förbrukad.
I dagsläget finns bara en helt säker anfallare i seniorålder, Niklas Skoog. Men Darko Lukanovic verkar nosa på en A-lagsplats?
– Det är ett dilemma att vi är så tunna på forwardssidan. Darko har sett bra ut, men han är lärling. Att begära att han ska bära kraven på en klubb som ska vinna guld är inte rätt. Och jag tror inte heller det är realistiskt att tro på Tobias Grahn eller Afonso som forwards. Det bästa forwardsspelet vi har haft i år var mot Helsingborg, då Ante och Niklas spelade ihop. De visste var de hade varandra, och spelade tillsammans.
MFF har visat starkt intresse för Yksel Osmanovski, och Yksel har tidvis visat intresse av att komma hem. Har du pratat med honom?
– Nä, det har jag inte. Men jag har sökt honom vid ett flertal tillfällen och inte fått tag på honom. Jag tror att Yksel även om han inte spelat så mycket på senare tid, i det läget vi är i idag, kommer att bli en förstärkning. Vi är intresserade av Yksel, och vi hoppas att vi ska komma till något slags avslut här rätt fort, antingen att det blir nånting, eller att det inte blir nånting.
Vilken forwardtyp ser du helst dra på sig blå tröja?
– Han ska framför allt vara en bra spelare, och han ska kunna göra mål. Vad gäller färdigheter: en forward som löper, som använder sin snabbhet och gör motståndarna skraja.
Jättetalangen Samuel Barlay, 17, har matchats framgångsrikt som anfallare i B-laget. Nu får han inte lov att spela i allsvenskan förrän han fyller 18 den 15 september. Men, hade han varit ett alternativ?
– Han svänger lite i sina prestationer, men det gör man ju i den åldern. Man glömmer ibland att han bara är 17 år, han ser ju ut som 25. Det är en bra grabb med bra inställning, han har kvaliteter. Han är väldigt tuff och orädd, sätter till ordentligt i närkamperna. Tekniken slipar han till efter hand; han bör vara ett bra framtidslöfte. Jag tror han behöver ett år till, men han kan säkert vara en joker redan i höst.
På spelfronten i övrigt togs förra veckan belsutet att inte erbjuda kontrakt till någon av de två brassar som tränat och spelat med A-truppen: Reginaldo Traves, vars tremånaderskontrakt går ut sista juni, och José Luiz Birche de Souza som hängde med på dalalägret.
– Reginaldo har tränat bra och gjort ett bra intryck. En stark spelare, oerhört stark en mot en defensivt, nästan omöjlig att ta sig förbi – men är inte tillräckligt rörlig, inte tillräckligt skicklig med bollen och i anfallsspelet. Vi har prövat honom som wingback, där vi behöver folk, och som defensiv mittfältare. De Souza spelade de två matcherna i Dalarna som vänster wing-back. Han var ganska bra, bra vänsterfot. Han håller nog allsvensk klass, men. vi har ju Joseph där, och vi har för närvarande inga planer på att ta hit honom igen.
Vårens matcher har egentligen varit en enda slags learning-by-doing-fas för implementeringen av det nya 3-5-2-systemet, både för ledare och spelare. Nya roller, nya problem, nya möjligheter. Efter en tillfällig återgång till gamla trygga 4-4-2 när det såg som mörkast ut i maj är nu belsutet definitivt att satsa på 3-5-2, om inte skador på vitala spelare kommer emellan. Under uppehållet har Tom Prahl samlat intrycken av de nio första allsvenska matcherna i en analys med funderingar inför fortsättningen.
Försvarsspelet är det stora positiva. 5 insläppta mål, varav 3 i djupled och 2 efter inlägg/boll i straffområdet. Men det finns förbättringar att göra.
– Vi kan få upp backlinjen mer, men det hänger mycket ihop med hur vi jobbar på mitten: är pressen inte tillräckligt bra där faller backlinjen automatiskt, särskilt som vi egentligen bara har tre mittfältare. Det handlar också mycket om vilka spelare vi väljer.
Anfallsspelet har gett 15 mål, varav 5 på fasta situationer (3 frisparkar, 2 hörnor), 4 på skott, 3 på kombinationer av olika slag, 2 i djupled, 1 på inlägg. Statistiken ”ljuger” lite, då ju tio av målen kommit i två matcher. Inläggsspelet, men framför allt djupledsspelet måste bli mycket bättre.
– Trots lite träning har vi varit effektiva på fasta situationer, men vi kan säkert utveckla det ännu mer med tanke på hur fina servar och duktiga huvudspelare vi har. Men det som vi har varit så bra på de senaste åren måste vi försöka hitta igen: vårt djupledsspel.
Tom Prahl punktar i sin analys tre anledningar till att djupledsspelet inte kommer igång.
– För det första vinner vi boll för lågt i plan, då uppstår aldrig möjligheten att ställa om snabbt, kan vi hplla upp backlinjen lite mer blir det bättre. För det andra kör vi inte bollar i djupled i de omställningslägen som uppstår, istället stannar vi upp och trampar runt – och direkt är motståndarna samlade. Det räcker att vi tar ett tillslag extra, så har fyra motståndarmittfältare hunnit ställa sig i vägen. Och för det tredje måste fowards och mittfältare ta fler djupa löpningar. Min målsättning är att en forward och en mittfältare tar löpning i varje anfall.
Ett annat problem är att mittfältet blir stillastående och för ensidigt söker sina vägar framåt centralt.
– Vi kan inte ha mittfältare och forwards som alla vill ha boll på fötterna; det blir för stillastående. Vi har också genomfört vårt anfallsspel för centralt: Afonso går in i banan. Tobias går in i banan, och våra forwards befinner sig redan centralt – det blir en jäkla gröt. När det lyckas blir det spektakulärt och bra, men – vi måste bredda bättre. Vi har ändrat utgångspositionerna för våra offensiva mittfältare att ligga lite bredare. De måste också kunna ge sig ut på kanterna och slå inlägg och växla med wing-backarna. När de står inne felvända framför motståndarens backlinje. är det helt förödande. De blir avväpnade, och så får vi själv en kontring på oss.
Analysen är klar, återstår det som visat sig svårast – få ut slutsatserna av den i agerandet på plan. Under juli väntar fyra allsvenska fighter som sammantagna sannolikt kommer att bli avgörande för MFF:s roll i höstens guldstrid. Två hemmamatcher mot Örgryte och Sundsvall som ”måste” vinnas, toppmöten med Djurgården och framför allt Halmstad.
– Vi har mycket i våra händer den närmsta tiden, Halmstad hemma är en riktig sexpoängsmatch.
Intervju: Tobias Christoffersson
