Ny krönika av Mats Weman- denna gång om hemvändare!
”Att jag skriver om det här beror självfallet på Fallet Jörgen Pettersson. Till närmast löjeveckande hallelujaliknande tongångar har delar av supporterkollektivet ställt sig på tå och kastat facklor mot Tom Prahls lilla skrubb under Stadions söderläktare.”
Det är närmast fascinerande att åter igen kunna konstatera hur många supporters som fått backspeglar inmonterade på insidan av sina himmelsblå glasögon.
Den senaste tiden vet jag inte hur många förslag på kommande laguppställningar för Malmö FF som jag läst. Och samtliga är oroväckande fixerade vid drömmen om de hemvändande soldaternas frälsning. Det är väl bara Joakim Perssons och Mattias Thylanders namn som inte dykt upp.
Jag tror inte på hemvändare. Jag skriver det för att det är min generella åsikt, väl medveten om att i alla fall Robert Prytz och Lasse Larsson hemvänt hyfsat lyckligt till Malmö FF.
Bosse Larsson räknas inte. Han var bara 24 år när han lämnade VfB Stuttgart och ville hem till Malmö av helt andra skäl än sviktande professionella framgångar. Sanningen är att han kunde fått nästan hur bra erbjudande som helst, om han stannat kvar i Bundesliga.
Jag hoppas gärna att jag har fel i min generella hållning när det gäller Patrik Andersson. Även om jag ställer mig samma fråga, som med alla andra som återvänder efter flera år i Europa – vilken motivation har de? Patrik hoppas inte på att bli proffs igen. Han vill varva ner. Kan man varva ner i en allsvensk klubb som siktar på SM-guld? Tveksamt.
Jag lutar mig därför mot den i mina ögon unika anderssonska genen. Pappa spelade 623 matcher i den himmelsblå tröjan – och är fortfarande obrottsligt lojal mot Malmö FF. Jag vet. För jag träffade Roy för några veckor sedan.
Att jag skriver om det här beror självfallet på Fallet Jörgen Pettersson. Till närmast löjeveckande hallelujaliknande tongångar har delar av supporterkollektivet ställt sig på tå och kastat facklor mot Tom Prahls lilla skrubb under Stadions söderläktare.
På vilka grunder, frågar jag mig. Jodå, jag minns också när han skickade upp ”Ölme” på läktaren. Jag har inte glömt.
Vad jag undrar är däremot hur många av JP:s tillskyndare som sett honom live inne på Idrottsparken. Jag har. Jag såg till exempel Jörgen servera Glasgow Rangers den avgörande passningen som ledde till att skottarna skickade ut FCK ur Champions League.
Jag vet också varför Hasse Backe släppte Jörgen så lätt från klubben. Och eftersom jag respekterar Backes gedigna erfarenhet tvivlar jag inte på hans uppgifter. Backe menar att Jörgen inte tar ansvar – vare sig på plan eller utanför. Han menar vidare att han är svåranvänd som spelare. Som anfallare är han för svag och som mittfältare brister han i defensiven.
Jörgen är 28 år och återvänder inte till Sverige för att han är mätt på framgång, för att han tjänat alldeles för mycket pengar eller för att han längtar hem till Dösjebro. Han kommer hem för att det inte fanns plats till honom ens på bänken i vare sig Tyskland eller Danmark.
Det är alltså denne spelare som somliga supportrar skrikit sig hesa över att få in i MFF:s startelva. Här har nattståndna kunskaper om JP:s kvaliteter tråcklats samman med grumliga resonemang om klubblojalitet och malmötillhörighet.
Jag vet att Tom Prahl står oberörd och iskall i den här stormen, att han absolut inte behöver försvar från krönikörer som mig. Men jag vill ändå ge Prahl mitt stöd för att han vågar ta obekväma beslut och för att han hellre blickar framåt än bakåt. Hellre ser sig om efter nya talanger än efter föredettingar på väg hemåt.
Intressant är, förresten, att samma supportrar applåderade Tom Prahl när han häromdagen uttalade sig kritiskt om Roland Andersson som assisterande förbundskapten. Jag tänker inte polemisera med Prahl i den frågan, annat än att jag själv blivit allt mer övertygad om att Roland och Thomas blev orättvist bedömda efter ”det där” som hände hösten 1999.
Minnet är kort men selektivt. Det glöms därför bort att de livräddade kvar Malmö FF säsongen före, med en imponerande höstspurt. Thijssens personliga kollaps höll på att bli MFF:s redan hösten 1998. Men alla med skärpa i de analytiska glasögonen vet att felet, om vi nu ska tala i de termerna, inte begicks vare sig 1998 eller 1999.
Kursändringen i Malmö FF började redan efter Roy Hodgsons tid.
Mitt i The Silly Season så tror jag därför stenhårt på att göra generalförstärkningar i stil med Afonso, kombinerat med uppgraderingar från de egna leden, eller i det egna närområdet. Lite av det gamla ericperssonska tänkandet ”plocka gräddbullar”.
Vågar inte bedöma hur mycket gräddbulle det bor i Glenn Holgersson, men eftersom 24-åringen som brände en straff i slutminuterna mot Gefle – och därmed skickade ner IFK Malmö i division II – nu är klar för MFF, gör jag som spelarna gjorde med Sypniewski, hälsar honom välkommen med en applåd. Tolka det som ni vill.
Vidare torde Johan Guiomar Nilsson och Joakim Nilsson vara tillräckligt bra för att få A-lagskontrakt. Bovar Karim tränar också för fullt efter skadan, ingen tvekar på hans tekniska kvaliteter, men är han socialt mogen för att gå upp i A-laget?
Utöver det har MFF i alla fall ett halvdussin 18-19-åringar som borde få chansen att testas i 90 minuter under försäsongens träningsmatcher.
Tommie Persson har redan känt på allsvensk hetluft, Max Fuxberg, Darko Lukanovic och Alexander Malmström står näst i tur. Behrang Safari ryktas få ett lärlingskontrakt – ska vi äntligen få den naturlige högerspringare som vi saknat sedan.Magnus Andersson? Och unge Daniel Sliper, som jag själv inte sett, sägs vara ett framtidslöfte av stora mått. Även om han väl lär få vänta ett år på ett lärlingskontrakt.
Jag sympatiserar med de inköpta förstärkningar som Malmö FF gjort så här långt. Och framför allt om Afonso blir Årets Himmelsblå Julklapp. Men jag tror det är livsviktigt, inte bara för MFF utan för hela Fotbollsnätverket, att några unga spelare från de egna leden får chansen att slå sig in i förstaelvan varje säsong. Det är inte minst en fråga om ekonomi.
Att vara välförsedd i de egna skafferien när det blåser snåla vindar från skattemyndigheter och andra håll.
Manchester United är förvisso ett lag som har råd att köpa världsstjärnor, men ta en titt på deras framgångselva de senaste åren och räkna hur många som gått den långa vägen i United-tröjan.
Man kan tycka vad man vill om den föreningen, men när det gäller ungdomsverksamhet och tilltro till egna, unga spelare är man faktiskt ett föredöme.
Det var även Malmö FF en gång i tiden. Jag tror nyckeln till långvarig framgång ligger i att åter igen bli bäst i Sverige på att plocka gräddbullar.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
