MFF är på gång igen. Se upp där nere.
Det var en skön kväll i köket igår. 6-årige sonen Julian höll på med en ballong och lekte Junior. Maradona-passningen – tänk om Anders hade fått bättre träff! – var ett av hans två bestående intryck från matchen mot Häcken.
Det var en skön kväll i köket igår. 6-årige sonen Julian höll på med en ballong och lekte Junior. Maradona-passningen – tänk om Anders hade fått bättre träff! – var ett av hans två bestående intryck från matchen mot Häcken. Det andra var att Safari var så lik Zlatan. Om det var till utseende eller spelstil lyckades jag aldrig reda ut.
Vinsten på Rambergsvallen igår betydde inte bara en kick för självförtroendet – ”yes, vi kan faktiskt spela två halvlekar på raken” – utan var dessutom en framgång i det att detta bara var årets tredje bortaseger i Allsvenskan (den första sedan Djurgården den 11 maj) och tillika en skön revansch på sura 1-1 hemma mot Häcken i våras.
Man bör alltså inte hålla på och dissa den här segern med skitsnack om att Häcken ligger där de ligger i tabellen eller att MFF hade tur med första målet. Gårdagens 3-1 var ett efterlängtat styrkebesked där framför allt Åkebys uppmaning om att visa tålamod fungerade. Efter Häckens 1-3 rullades det boll behärskat och fint. Ingen stress, lugn och fin koncentration.
Och vem kan säga emot att MFF har Allsvenskans bästa anfallspar? Med 11 mål på 6 matcher så får de till och med den gamla firman Skoog och Ijeh att blekna.
Men trots den behagliga känslan i soffan igår vill lugnet inte helt infinna sig. Det ”hav”, som jag och min gode vän Månsson diskuterat senaste veckan, det finns kvar. När laget tappar boll högt upp i banan ligger samtliga tre offensiva mittfältare för högt, med följden att motståndarna får detta hav – mellan MFF:s mittfält och backlinje – helt för sig själv.
Det var visat sig i samtliga matcher efter sommaruppehållet och allra värst var det mot Elfsborg, eftersom fjärde mittfältaren, Anders Andersson, hade till uppgift att punktmarkera Anders Svensson. Då växte ”havet” till en ”ocean”.
Samma sak hände igår, men lyckligtvis var Häcken inte tillräckligt organiserade och kvicka i sitt passningsspel för att utnyttja dessa ytor. Botemedlen, för MFF:s del, torde väl annars vara att dels vårda bollen bättre i uppspelsfasen och dels att låta vänster yttermittfältare ”släpa” om laget anfaller på höger sida. Eller tvärtom.
Saknaden efter ”ni-vet-vem” är alltså skriande stor. För konsten att leda ett mittfält är ju konsten att kontrollera ytorna och konsten att värdera boll. Det är inget lätt jobb, men i väntan på Litmanens återkomst letar Åkeby alternativ. I syfte att stärka defensiven valde han att flytta ner Anders till platsen som defensiv mittfältare och Daniel som mittback. Ett klokt beslut, i mina ögon. Kan bara Daniel och Gabriel lösa vem som ska falla och vem som ska gå upp, så är detta sannolikt bästa mittbacksparet just nu.
Möjligen är Marcus Pode denne nummer 10. Han är snabb och arbetsvillig. Han har förvisso inte samma speluppfattning som Niklas Skoog (sådant kommer med åren) men i gengäld behöver Niklas rejält med matchträning för att komma i gammal form. Den felaktiga placeringen på Juniors suveräna framspelning på stopptid visade att tajmingen inte sitter där ännu.
En vecka till nästa match, som ska bli synnerligen spännande. Samma omgång möts nämligen Göteborg och Elfsborg respektive Hammarby och Djurgården. Vinst mot Örgryte och en bättre tabellposition väntar i belöning. Men inga poäng är gratis. Det vet både Helsingborg, Hammarby och Djurgården.
ÖIS kommer garanterat att backa hem och tokmarkera Junior, vilket öppnar upp för snabba löpare som Behrang och Jonathan. Ja, ni märker, det blåser lätt medvind sedan i går kväll. Man börjar bli sugen. MFF är på gång igen. Se upp där nere.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
