Mats Weman levererar sin guldkrönika
”Jag kör ”Ljusblå freak” en gång till, jag sluter ögonen och tänker att jag aldrig kommer att glömma Höilands löpning, aldrig den gråtande pojken i trappan och framför allt kommer jag alltid att minnas den där magiska minuten då hela världen vände. Matchen har jag glömt för länge sen. Men upplevelsen – aldrig. Den är tatuerad på näthinnan. För evigt. Tack, pågar.”
”Jag vänder bort blicken från straffområdet. Det finns liksom gränser för vart man vågar vända sin blick när det återstår en dryg halvtimme av årets sista match och det är ungefär världens viktigaste straffspark som ska slås. Det finns liksom gränser.
Jag vänder alltså bort blicken och av en ren händelse hamnar den nånstans vid mittlinjen och där ser jag plötsligt hur det stänker blod, svett och tårar från Jon-Inge Höilands panna. Jag ser också, mer motvilligt, Niklas Skoog ta sats mot elvameterspunkten i mitt högra ögas högraste ögonvrå. Men jag ser, med resten av mitt vidöppna synfält, hur nånting far i Jon-Inge Höilands skalle, nånting som inte synts i hela Malmö FF under de första 53 minuterna av matchen – varpå karln plötsligt börjar springa.”
Klicka här för att läsa hela krönikan
