Gefle IF – Malmö FF

Tid: 2007-09-24 21:00, Plats:Strömvallen, Resultat: 2-1

Det gick givetvis inte den här gången heller. Det var givetvis stendumt att inbilla sig något som helst annat. Jo, MFF hade några rätt bra chanser, fler än Gefle rentav. Men MFF 2007 är bara inte vasst nog på sista tredjedelen, har bara inte hettan att förvalta lägena och trycka dit bollen – och förmådde därför inte hindra Gefle IF från att göra sin inarbetade grej med bravur igen. Synd. Igen.

Efter fjolårets tilldragelser på Strömvallen visste man i och för sig att det kvittar helt vilken start MFF skulle få i matchen eller hur bra första halvlek skulle se ut – såväl hemma- som bortalaget skulle kunna bjuda på överraskningar tillräckliga att helt förändra matchbilden. Det blev inte lika dramatiskt den här gången, det var trots allt mållöst i paus, men likväl visade första och andra halvlek upp två olika ansikten. Som vanligt är det svårt att veta vilken förändring som var den tongivande, den att Gefle ryckte upp sig och bestämde sig för att gå framåt, eller den att MFF tappade sitt massiva spelövertag; en växelverkan där MFF tappade matchen och Gefle tog över den.

Någon kollaps var det dock på intet sätt frågan om från MFF:s sida den här gången. Den som är optimistiskt lagd kan med fog hävda att MFF gjorde en till stora delar bra match; ett starkt och sevärt spelövertag i första, hårt arbete för utdelning och ett par vassa chanser som borde resulterat i andra. Den som däremot med 22 omgångar spelade kanske börjar bli trött på att försöka se möjligheterna i ännu en tappad match kan utan att göra sig besvär konstatera att mittenlaget MFF bara inte är bra nog att slå mittenlagskollegan Gefle på sin hemmaplan.

Nog visade sig matchbilden som den förväntade i första halvlek, men att den skulle vara så tydlig överraskade. Att Gefle på sin hemmaplan från minut ett till fyrtiofem avstod alla ambitioner att föra matchen och drog sig tillbaka så långt det överhuvudtaget gick för att invänta kontringsmöjligheter var kanske inte så oväntat, men att aggressiviteten även kring eget straffområde var så låg förvånade. Kanske var MFF helt enkelt så bra? Det såg onekligen riktigt bra ut när de rödvitsvarta drog igång ett övertygande passningsspel och ett varierat anfallsspel som pressade Gefle på de flesta tänkbara sätt. Flera långa anfall med mycket folk inblandade, flera lyckade genombrott på vänsterkanten, några vassa kombinationer som sånär sågade sig igenom Geflemuren, ett par långa uppspel i djupled där en av anfallarna nästan kom loss in i straffområdet.

Det såg ut som en tidsfråga innan fotbollens ”goda krafter” – konstruktivitet, vilja, spelskicklighet, fantasi – skulle lönas, men så blev det inte. För de goda krafterna var sin godhet till trots inte starka nog. Niklas Skoogs luriga skarv på mål efter kombinationen av Järdler och Safari (förarbete Daniel Andersson och Toivonen), Juniors avslut hårt trängd och fasthållen efter fin kontringsboll av Babis Stefanidis, Stefanidis inbrott från kanten och framspelning till Skoog, Skoogs avslut över efter att sex spelare tråcklat sig genom Gefle i en vacker attack, Järdlers löpning in i straffområdet och Juniors pass – ett pärlband av fina möjligheter, men ingen av dem vass nog. Gefle? En kontring, som förstås var snudd på halvlekens enda riktiga målchans när Oremo kom loss till vänster och med sitt skott tvingade Sandqvist att sträcka ut och precis tippa bollen.

Noll noll och alltid illavarslande när ett massivt övertag inte resulterar i ett eller flera ledningsmål, men nog skulle det fixa sig om MFF bara fortsatte precis så här. Problemet var bara att en sådan förhoppning också förutsatte att Gefle skulle fortsätta precis så där. Det gjorde dom inte. Nu klev Gefle upp och tog för sig på ett helt annat sätt, höjde aggressiviteten såväl i plan som i nivå betydligt – och borta var därmed MFF:s kontroll, spel- och bollövertag. Men det var inte bara en nackdel: matchen öppnade upp sig och spelet böljade med korta anfall, långa uppspel och klarare målchanser åt bägge hållen. Först ut var Juniors i skott i 47:e minuten, hetast var Oremos superfriläge tre minuter senare. Wikström bröt Junior och slog en lång kontringsboll, Dixon tog ett tungt felbeslut och klev upp för en offsidefälla men alldeles för sent, istället blev Johan Oremo sopren. Givet mål – om det inte varit för att vi har en fantastisk målvakt. Jonas Sandqvist gick ut, skärmade av och knep bollen rakt framför fötterna på Oremo. Suveränt gjort.

Gefle fortsatte, hade två farligheter till, och Sandqvist avvärjde bägge – men på den tredje var han chanslös. Ett snabbt och effektivt Gefleanfall straffade MFF-försvaret i 59:e minuten: en lyra från mittplan ut till höger, Järdler överspelad och inlägg till Bernhardsson i straffområdet som med fin uppfattning spelade bollen rakt vidare till Oremo som löpt in till vänster i målområdet och helt omarkerad – Dixons markering – tryckte in bollen i mål. En imponerande scenförändring av Gefle.

Fast det var trots allt en halvtimme kvar, och MFF höll spelet uppe. Tre minuter efter målet hade Junior ett fint avslut efter ryck och inlägg av Behrang Safari, men hårt trängd gick avslutet över. Niklas Skoog slog en frispark alldeles utanför stolpen – men minuterna tickade obevekligt på, och MFF fick aldrig den där riktiga pressen på Gefle igen. Åkeby bytte Stefanidis mot Jonatan Johansson i 68:e, men tvingade ta ut honom igen i 84:e med vad som såg ut som en stukning och Yksel ersatte Järdler (Safari ner) i 78:e, men bytena gav inte mer ved på brasan. In i de sista matchminuterna började man samla sig för konstaterandet att MFF tyvärr missade även denna sena höstchans att haka på toppen och att det förstås inte var förvånande utan symptomatiskt. Då kvitterade Niklas Skoog, i 87:e minuten, på en snygg kombination – inlägg av Safari, skarv av Toivonen – som luktade offside.

Oavgjort, meningslöst för det där sista topphoppet men trots allt rättvist och någonstans hedersamt. Utan tvekan gick MFF för ett ledningsmål in i de tre övertidsminuterna – men det var Gefle som fick det. Inlägget från vänster föregicks av en klar frispark för Ulrich Vinzents, och kanske skulle Toivonen haft straff när han knuffades ner i ett tidigare läge, men det var Gefle som fick triumfera igen på sin Strömvall. Glädjen var jubelstor hos de ljusblå när matchen kort var slut; segern innebar också i princip säkrat allsvenskt kontrakt för gästrikarna.

Sett till enskilda spelare stod Jonas Sandqvist med sina räddningar och Daniel Andersson med sitt arbete för de enda helgjutna insatserna. Behrang Safari gjorde som vanligt det mesta rätt; i första halvlek pumpade han inlägg i parti och minut, men dessvärre oftast utan mottagare i straffområdet. Ola Toivonen följde upp sin starka insats mot Örebro med en positiv första halvlek för att efter paus helt raderas ut av Gefle (nå helt och helt, han gjorde ju assist till målet…). Babis Stefanidis såg ut att börja hitta lite flyt och gjorde sin bästa insats hittills i laget. Skoog och Junior bägge bra i spelet, men utan de slipade knivarna framför mål. Järdler i stora stycken bra, Vinzents och Anders Andersson också, medan ett par stora misstag av Dixon visar att han har en del att jobba med bredvid sina stora kvaliteter.

Same old blues; krystad rubrik mångtydig på ett banalt sätt. Ständigt dessa ljusblå som ställer till det för MFF. Samma unkna visa på Strömvallen. Den blåtonade känsla som hänger kvar över ett lag som inte förmår resa sig – och en klubb som snart hankat sig igenom sin tredje raka misslyckade säsong.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners