Malmö FF – Helsingborgs IF

Tid: 2007-08-07 22:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 1-1

Oavgjort var rättvist. Igen. Men de hedersamma enpoängarna kostar MFF mycket detta onådens år 2007. I derbyreturen mot HIF fick laget fram spelet, möjligheterna och i slutet också chanserna – men det fortsätter att inte vilja sig hela vägen.

Derby med två förlorare? Tveklöst – men guldstriden var nog körd för båda lagen också innan avspark. Men en massa heder, självrespekt och kanske rent av en Royal League-plats stod på spel när lokalrivalerna drabbade samman för andra gången i allsvenskan 2007. Heder och självrespekt fick bägge lagen med sig; i ett välspelat derby ovanligt fritt från övertända snedtändningar av irritation och dålig stämning – som ju närmast hör till – fick såväl MFF som HIF visa upp kvaliteter för toppstrid. Men den där Royal League-platsen ser – även den – avlägsen ut för två lag som i menuettknixande 1-1-takt fortsätter kräftgången in i augustikvällarnas tilltagande mörker.

Det är för synd. Besvikelsen har varit stor i år, men nu tog nog bedrövelsen över som dominerande känsla. För det finns ju där, även om det inte syns i resultaten. MFF har faktiskt varit på G i en månad nu. Ända sedan förlustmatchen mot Djurgården borta – och även i den – har det funnits en annan tåga i MFF än tidigare på säsongen. Även om laget faktiskt vann en match emellanåt då, så har det funnits en helt annan aggressivitet och koncentration nu, och bit för bit har också spelet växt fram. Men det har tyvärr inte varit tillräckligt, och fortsätter att inte vara det. Vilket verkligen känns orättvist.

Orättvist var likväl inte 1-1 mellan MFF och HIF. Lagen dominerade varsin halvlek, båda hade bud på ett segermål, och även om MFF:s uppradande av chanser i slutforceringen ger viss övervikt, så hade HIF såväl fler avslut på mål som totalt. Det var första halvlek som var MFF:s. laget såg piggt och hungrigt ut direkt från avspark, och prövade sig inledningsvis fram med några kombinationer, och redan efter tio minuter hade HIF tagit två varningar i ojusta försök att tygla en mycket rörlig Ola Toivonen. Den första chansen kom minuten efter, då Labinot Harbuzi lyfte en lång, lurig lyra in i straffområdet och Jon Inge Höiland nickade bollen mot bortre delen av målet; HIF-keepern Daniel Andersson lyckades dock mota till hörna.

En kvart in i matchen skruvades tempot upp; HIF kom fram i några första stötar, men det var inget snack om annat än att MFF förde matchen. Jonatan Johansson kom loss på vänsterkanten och sökte Junior med ett inspel som nästan gick fram, Labinot tog emot en boll trängd långt ner, vände elegant om och slog en genomskärare i djupet som sånär frispelade Jonatan – det var flera sådana situationer. MFF försökte och försökte och var nära att få fram det helt öppna läget, men samtidigt lyckades också HIF alldeles för väl med sina offside-fällor: 12-2 i offsides i matchprotokollet, varav säkert tio i första.

I 27:e minuten första stora målchansen, när Labinots passning och Ola Toivonens löpning möttes i en skön förening som innebar ett friläge, låt vara lite ur vinkel till höger. HIF-keepern rusade ut, Toivonen tog sig förbi – men fick ur den dåliga vinkeln inte till avslutet i tom bur. Riktigt, snyggt, riktigt nära. Ett mål låg i luften, och fem minuter senare kom det. Dittills hade de flesta av MFF:s längre uppspelsförsök varit mindre lyckade, men när Anders Andersson bröt högt och smekte iväg bollen stämde allt: Junior i linje med ett överraskat HIF-försvar, lätt ryck och bollen perfekt avvägd. Rent friläge för Junior, rakt mot mål, den där farliga sekunden då man kan hinna tänka – men Junior dundrade bollen förbi målvakten och MFF fick 1-0 med eftertryck!

Ett läge till för MFF efter målet, när Jonatan spelade fram Toivonen till ett bra skottläge, men sedan var det som om den där onödiga passiviteten efter ett ledningsmål infann sig igen. HIF tog över matchen ordentligt i slutet av första halvlek och skapade två målchanser, varav Sandqvist gjorde en prakträddning på den första. Men en mycket rättvis MFF-ledning stod sig till paus.

Ett första bra läge trasslade sig HIF fram till i andra halvlek, och Henrik Larsson var nära att få till en knivskarp djupledspassning till sin anfallskollega – men sedan återtog MFF taktpinnen. Jon Inge Höiland hade ett direktskott på hörna tätt utanför och i 49:e minuten ett riktigt snyggt anfall: Labinot spelade ut till vänster – bollen som vanligt perfekt på ytan, rakt i steget på adressaten, i detta fall Toivonen, som snyggt tog sig förbi en gubbe på kanten och slog ett vasst inspel som nickades till hörna. Tre minuter senare ny uppvisning av Labinot; som på liten offensiv mittfältsyta tar emot, drar en HIF:are, går förbi och serverar Junior en djupledsboll, tyvärr offside men grannt var det…

Sedan: slut på det roliga. Åtta minuter in i andra halvlek halkade Sandqvist till – i det möjligen övervattnade gräset? Flera MFF:are halkade runt… – och en bakåtpass från Dixon var på väg att rulla i mål. Mål blev det, men minuten efter, då Razak Otomoyossi lite ur ingenstans blev fint framspelad och sprang sig loss. Dixon högt upp i plan och Anders Andersson nån mellanhandsmeter för långtifrån, då var det plötsligt vidöppet bakåt. Razak rundade Anders, klarade en tackling från Höiland och lade bollen säkert förbi en Sandqvist fast i en sidledsrörelse.

Nu tappade MFF efter hand det mesta. Förutom kvitteringsmålets psykologiska effekt påverkade ett par förändring på plan. Mariga ersatte Skulasson i HIF och kom in med energi, slitstyrka och spelsinne. Labinot tog slut; flåset sinade, en smäll på vaden hämmade och i 66:e ersatte Yksel. MFF tappade också lugnet, och stressade på för en snabb förändring med långa bollar – vilket tyvärr gick väldigt dåligt ihop medväxande uppgivenhet och i konsekvens därmed krympande löpvilja. Det låste sig, och såg tyvärr ut att förbli låst.

Det syntes tydligt att HIF hade vittring på mer än en poäng, och i en omdiskuterad situation var ledningsmålet nära. Omotoyossi kom fri i en snabb kontring efter misstag av MFF, Sandqvist rusade ut och en sammanstötning skedde som även med TV-repriserna är svårtolkad. Det ser onekligen besvärande ut för Sandqvist, men samtidigt var kanske bollen och därmed chansen redan utom räckhåll för HIF-anfallaren…? Hursom: ingen åtgärd av domaren.

Labinot gjorde på nytt en match som visade att han är rätt man för nummer tio-rollen i MFF, vilket i så fall skulle sätta Ola Toivonen som ju matchats där hela säsongen dessförinnan på undantaget. Men nej, tvärtom – Ola fungerade mycket bra i en friare roll med utgångspunkt på vänsterkanten. Han kom inte fram i samma inläggslägen som mot Djurgården, men han utmanade flera gånger bra och imponerade framför allt med sin stora rörlighet och löpvilja – inte bara på kanten utan över hela den offensiva delen av planen. När han och Labinot hittade varandra såg de inte ut som unga konkurrenter utan som helgjutna samarbetspartners mycket väl kompletterande varann – men när ska de – bägge omvittnat goda skyttar – få till sina skott?

Mersmak för Toivonen på nya positionen – men likväl är det helt klart så att när Gabriel bytte av honom och Behrang Safari flyttades upp så hände något intressant. Det var”Berra” som i princip på egen hand låg bakom de chanser MFF tryckte sig till i matchens slutskede:
1) Behrang får bollen, bryter in i straffområdet, söker skottläge, håller i, håller i, får läget men passar i sidled till Jonatan i kanonläge, men JJ får totaltoffelfelträff.
2) Behrang rycker och slår ett giftigt inlägg som Niklas Skoog skjuter över.
3) Nytt giftigt inlägg, nytt missat avslut av Skoog
4) Långt inspel av Behrang genom straffområdet, både Jonatan och Skoog har läge.

Det brukar var han som med sitt ständiga, kompromisslösa utflöde av energi tar slut i matcherna, men den här gången var det Berras reservdunk som var närmast att ge MFF ett segermål. Ett snäpp upp i banan hade han närmare till lägena för inlägg och inbrytningar och han lyckades med både och. Behrang har gjort en bra – långa stunder mycket bra – säsong som vänsterback, och visst är det logiskt att spela in en spelare – särskilt en ung spelare – på en plats. Samtidigt, med en kompetent spelare som Christian Järdler på bänken, kan man undra om det inte någon gång kunnat finnas anledning att matcha Behrang som yttermittfältare igen. Kan man tycka. Sören Åkeby har onekligen många kombinationsmöjligheter i sin trupp, och till nästa match finns ännu fler med Babis Stefanidis spelklar. Sören har hittills undandragit sig valet mellan Ulrich Vinzents och Jon Inge Höiland genom att matcha en av dem som högeryttermittfältare, men med också Babis tillhands bör det inte finnas någon anledning att spela med två högerbackar. Det har fungerat, också i den här matchen, men det man vunnits i soliditet har också förlorats i offensiv spets.

Återstår att med en dåres envishet framhärda i att MFF är på gång – låt oss bara hoppas att det också återstår lite säsong när det till slut stämmer hela vägen ut. Med gulddrömmarna borta infinner sig en slags paradoxal arbetsro, förhoppningsvis kan den utnyttjas till en stark höstavslutning – den förtjänar alla inblandade.

Till slut: tack för ett fantastiskt Hjertsson-tifo. Det har varit många njutbara uppvisningar tidigare, men denna kväll togs konstarten till en ny nivå på Stadion.

/Tobias Christoffersson

P.s. Dixon fick välförtjänt pris som bäste spelare i MFF; i första halvlek vann han matchen i matchen mot Henrik Larsson klart. D.s.

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners