Malmö FF – Djurgårdens IF

Tid: 2007-07-17 22:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 1-1

Nej, det ville sig inte den här gången heller. MFF fick för femte gången i rad lämna Malmö Stadion utan seger, och det kan tyckas illa nog. Men den här gången fanns det källor till glädje och – trots en sig avlägsnande tabelltopp – anledning till hopp. MFF gjorde en spelmässigt stark andra halvlek, där Labinot Habuzi glänste och fick sitt genombrott i den blå tröjan.

4-3 i avslut på mål, 14-13 totalt, nog verkar oavgjort vara ett rättvist resultat för MFF-Djurgården i allsvenskans fjortonde omgång. Men för alla med klappande himmelsblått hjärta var MFF mycket väl värda segern efter 90 vilje- och kämpastarka minuter varav minst 45 med ett spel som börjar rinna fram igen längs en sedan länge uttorkad flodbädd. Och det var definitivt mer än rännilen vi fick se igår: MFF dominerade andra halvlek stort och tryckte tillbaka Djurgården med såväl kraft och rörelse som ett varierat passningsspel, men även första hade sina ljuspunkter i ett par långa, väl genomförda anfall.

Men det började på värsta vis, dubbelt upp. Efter fem minuters spel skallade Daniel Andersson och Ola Toivonen ihop och blev bägge liggande på gräset länge, till synes utslagna. Ola Toivonen kördes ut och iväg till sjukhus där åtminstone en hjärnskaknig kunde konstateras, medan Daniel bandagerades och återinträdde efter ett par minuter. Och med 29 minuter spelade tog – eller snarare fick – Djurgården ledningen. Vid en frispark till MFF på mittplan kunde Djurgården vända och knoppade ett långt fint inlägg ner till MFF:s vänsterkant, där Lance Davids obemärkt smög sig in bakom MFF: bevakning – som för stunden bestod av Niklas Skoog i vänsterbacksposition och Anders Andersson innanför – och på ett alldeles för enkelt sätt nickade bollen i mål.

Vid det här laget hade MFF börjat kämpa sig till ett grepp om matchen. Inga direkta målchanser, men två långa anfall inom loppet av några minuter, något såg ut att vara på väg att hända – så kalldusch. ”Orättvist” kan man dock inte kalla det när möjligheten bjuds så pass generöst. Med en lite klump i halsen elle magen eller på väg nånstans däremellan försökte man stålsätta sig för ännu ett litet ras, som föreföll naturligt, och snart skulle nog buropen börja höras igen. Men inte. Publikens tålamod och lojalitet rubbades inte den här kvällen – och MFF höll ihop koncepterna.

MFF visade som sagt vilja, mod och försökte hela tiden hitta vägar fram, därtill med växande framgång. Likväl var det Djurgården som kom fram i de vassa lägena, efter ledningsmålet i den tacksamma rollen att kunna kontra snabbt och med Kusi Asare och Sjölund däruppe också skickligt. 2-0 var inte längre bort än en hysterisk reflexräddning av Jonas Sandqvist, som fick upp en hand på en ny farlig nick på nära håll.

Det var efter paus som MFF tog ett steg vidare, ett bestämt steg upp ur den dy laget dväljts i under en längre tid nu. Här var det inte snack om att falla igenom, gå i stå eller vekna, här var det tal om att öka aggressiviteten, flytta fram positionerna och bit för bit spela sig till ett markant övertag i matchen. Ett viktigt aber, förstås, men det var nu ”bara” förmågan att spela sig till de där riktigt heta lägena som skiljde MFF från tre poäng. Mycket annat stämde, och det är det som gör åtminstone undertecknad ovillig att sucka besviket över tabelläget och ännu en missad chans och istället benägen till hopp och tilltro till vad det här laget faktiskt kan åstadkomma inom en snar – gärna omedelbar – framtid.

Men den främsta anledningen till att man faktiskt lämnade Stadion med ett liten men förtjust glimt i ögat var inte lagets resning utan en mans genombrott. Chanser kan man få på olika sätt, och att ersätta en till synes svårt skadad lagkamrat efter några minuter är inte den trevligaste – men hursom helst: Labinot Harbuzi tog den. Det är nog mer än en blådåre som lite hade gett upp hoppet om supertalangen som kom tillbaka skadad efter några år som ungdomsproffs och som under två års tid nu dragits med ständiga följdskador. Men igår fick ”Labbe” spela sin nästan hela första match på favoritpositionen offensivt centralt mittfält – och som han fyllde upp den uttjatade nummer 10-rollen i andra halvlek har ingen gjort sedan den nystartade cykelsektionens frontfigur var i speldugligt skick på fotbollsplanen.

Efter en försikigt anonym inledning växte Labinot Harbuzi in i matchen på bästa sätt. Med början i det lilla enkla visade han med att leverera de korta kombinationspassen med perfekt känsla för spelarens rörelse hur stor skillnaden kan vara på rätt riktning och exakt adress. Och efter paus blommade ”Labbe” ut helt; märkte att han kunde göra lite som han vill och gjorde det också. Oerhört skicklig fotteknik på små ytor och många läckra smådribblingar, samtidigt som han fortsatte att mata lagkamrater med bollar, hitta ytor och dessutom göra infall i straffområdet. Sekvensen där han vann boll långt ner i plan, såg ut att drälla lite och fastna på en djurgårdare, men med fotarbete bhöll kntrollen. Vände och slog en exakt 40-meters-passning för Yksel att löpa in och slå inlägg på. Eller när han i matchslutet lurade byxorna av Riihilahti som vräkte omkull honom brutalt för att rädda ansiktet. En spelare i publikens smak, förstås – bara att hoppas att han kan fortsätta vara frisk och visa samma fina takter. Då har MFF fått en ny stor attraktion.

MFF kvitterade. Och det var förstås genom Jonatan Johansson. Några minuter in i andra halvlek bytte han av en Niklas Skoog som inte fått ut mycket av matchen och efter bara tre minuter på plan hade han lyckats trycka in en till synes misslyckad hörna, som Junior dock snyggt sulklackat vidare in i straffområdesklungan. Målsinnet verkar inte ha suttit i den ömmande tån i alla fall. Jonatans återinträde i laget gav mer än kvitteringen, mycket mer. Även om han ringrost efter en månads bortavaro syntes, blev hans tyngd på topp en viktig del i lagets återfunna balans. Han var inblandad i en handfull ”nästan-lägen”, som sannolikt blivit betydligt hetare med en JJ i topptrim.

Man får ju faktiskt komma ihåg att ingen av MFF:s tre toppanfallare varit i full form under den blå lågkonjunktur som rått den senaste tiden, en av flera men en inte obetydlig faktor att väga in.

Nu återigen speluppehåll innan Hammarby väntar på Söderstadion. Det finns anledning till optimism. Skönt.

/Tobias Christoffersson

P.s. Orättvist att inte nämna fler spelare vid namn, när inge föll ur ramen. T ex mittbackarna, Höiland, Daniel i andra, Yksel, Safari, Sandqvist, Junior och Vinzents. D.s.

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners