Malmö FF – Halmstads BK

Tid: 2007-06-14 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 1-2

När varken MFF eller domarteamet fick till det kunde HBK ta sin första bortaseger för året och sin första seger på Stadion sedan 1999. Delad poäng hade mer rättvisande speglat händelserna, men en trejde oavgjord hemmamatch hade å andra sidan inte heller varit i linje med förväntningarna för kvällen. MFF ser tyvärr ut att ha kört fast.

Det var den där viktiga, viktiga hemmamatchen. I allsvenskans tionde omgång. Då spelet skulle lyfta. Då laget skulle vinna två matcher i rad, kanske också göra mer än ett mål. Då inträde i en god sommarcirkel skulle ske och MFF definitivt skulle visa sig vara på rätt väg. Som supporter har man gärna förväntningar inte bara på seger och tre poäng utan också på något lite större än själva matchen; särskilt i ett läge som detta, när det slutliga beskedet på var MFF i år står varit så svårt att uttolka. Kanske är det orättvisa förväntningar att dra fram gång på gång, men säg den längtan – eller saknad – som låter resonera med sig.

Det bär emot att kalla Halmstad för mardrömsmotståndare i en sådan här match, men helt klart har Bollklubben visat att man är betydigt svårare att tas med i år. Laget är som alltid välorganiserat och defensivt starkt på bortaplan, men utstrålade igår också harmoni och självförtroende. MFF försökte spela sig till ett initiativ i matchen, men det var HBK som kämpade det till sig med hjälp av… bättre aggressivitet, förstås. MFF blev ständigt kringskuret på mittfältet och fick aldrig tiden att slå de öppnande passningarna, och efter hand såg det ut som om modet att göra det också försvann. Efter matchen pekade Sören Åkeby på att besluten tog för lång tid och farten var för dålig, och att laget gång på gång fick spela tillbaka och börja om mot ett nu (ännu) mer samlat HBK.

Som när Junior och Yksel samarbetade på vänsterkanten i 17:e minuten. En fin kombination dem emellan, där bägge med sin teknik höll undan, tråcklade sig ur hård bevakning på små ytor och hittade varann – kan tyckas. Men där i själva verket spelet fastnade för att bägge stannade upp och ett längre, öppnande passningsalternativ – till exempel ett kantbyte – försakades, och där Junior åter hamnade för långt ner i plan. En typisk situation. När man såg hur HBK stundom spelade sig fram rakt och rappt tog ett nytt intryck gestalt: Halmstadspelarna såg säkra ut i sina roller, i sina funktioner. De såg ut att ha sina typiska spelsekvenser inkarvade i hjärnbarken; löpvägar, ytor, aktionsradier. I jämförelse syntes MFF… lite vilset? Som om laget, på plan, i match, fortfarande förtvivlat letar efter hur den här spelmodellen egentligen ska fungera. Enskildheterna finns, men – det hänger inte ihop. Ännu.

MFF saknade för kvällen antingen en nyckelspelare eller spelare med nycklar att öppna upp där det låst sig; precis det som Jari Litmanen tillförde under sina uppvisningsmatcher i ljusblå tröja ifjol hade varit fantastiskt att tillgå. Närmast var under den svåra första halvtimme faktiskt startdebutanten Guillermo Molins, matchad som höger kugge i den centrala mittfältstrion, men med position mer som en yttermittfältare i ett rakt 4-4-2 (medan Yksel Osmanovski tog mer defensivt ansvar från vänster). ”Gische” hade mod att utmana, gjorde det så fort han kunde och lyckades riktigt bra – såväl när han långt ner i plan läckert tog sig förbi två man och slog en fin cross mot Jonatan Johansson i tolfte minuten som när han bröt in nere vid kortlinjen och slog ett farligt inspel i straffområdet en stund senare.

Men även om spelet inte stämde lyckades MFF skapa tryck och farligheter under tredje kvarten. I 27 minuten väggade Junior snyggt med Ola Toivonen och fick på ett bra skott strax utanför vänstra krysset. Med en hörna minuten efter bet sig MFF äntligen fast lite kring Halmstads mål och fick kvällens första längre applåd av publiken. Minuter senare slog Molins ett inlägg med två personer i läge i straffområdet. Intensiteten höjdes och matchen öppnade upp sig. HBK hade en farlig hörna direkt på mål som Sandqvist tippade, varpå MFF kontrade när Yksel spelade fram Behrang Safari som tryckte gasen botten – och då går det undan.

Den första riktiga målchansen var HBK:s, i 35:e minuten, då Per Johansson kom loss på sin vänsterkant och Arvidsson kastade fram benet på inlägget, någon decimeter ifrån att stöta in 0-1. Målet skulle dock komma, vid ännu bättre psykologisk tidpunkt: 44:e minuten. Ett HBK-inkast högt upp når till en spelare innanför Safari, som innan Anders Andersson hinner fram lyfter in bollen till Tahirovic över Höiland, som ur position är överspelad men också förblir märkligt passiv innan Tahirovic fått kontroll och slagit in bollen. Ett konstigt mål, som kändes klart onödigt.

Sedan dags för domarteamet att ta över initiativet i matchen – eller inte, beroende på hur man ser på saken. Ju längre tid som förflyter efter slutsignalen, ju mindre intressant känns det att älta vad som kunde eller borde varit, men helt klart varken kan eller bör Stefan Johannesson & C:o vara nöjda med sin insats på Stadion. I 48:e minuten nickar Toivonen bollen i mål, men då har domaren redan blåst av och flaggan varit uppe. Linjemannen såg ut att signalera för ruff mot målvakten, men visslingen gällde offside… eller? Nå, vilket som gick det att leva med. Men offsidevinkningen fem minuter senare såg helt felaktig ut. Ett inlägg av Gabriel nådde så småningom Guillermo Molins, ensam till höger i straffområdet. Metern på rätt sida om närmsta HBK-back petade han till bollen och drog upp den i högra krysset. Ett högkaratigt avslut av ”Gische”, som på ett tråkigt sätt bestals på ett drömmål i debuten. Minuten efter byttes han ut, och Niklas Skoog kom in.

Skoog tog över nummer tio-positionen från Ola Toivonen, som dessvärre inte lyckats med knappt något alls i matchen. Nå, även Kim Källström vet hur det kan vara att ha Hasse Mattisson mot sig på mittfältet, men frågan är om inte Ola såväl som någon av de spelare som hittills matchats där kunde få en chans till höger i mittfältstrion istället. Där hamnade han nu, och såg bättre ut. Niklas Skoog visade tämligen omgående sina kvaliteter för den där rollen som ska vara en blandning av mittfältsspets och släpande anfallare – med några fina framspelningar, och med den trygghet han har i sin förstatouch, bollbehandling och spelintelligens. Mer, tack.

Så fick HBK göra också 2-0, igen ett onödigt mål. Kanske var det offside, som MFF:arna ville ha det till när frisparksreturen i stolpen studsade ut till Rosén med bara en MFF-spelare (Sandqvist överspelad ) mellan honom och målet, och nog var det ett dåligt ingripande av Sandqvist när han inte kunde hålla Djurics frispark som kom rakt på honom dessförinnan. Men det är i min mening upprinnelsen till frisparken som känns mest onödig. Ulrich Vinzents med bollen som siste man försökte lura attackerande HBK:are med sin patenterade låtsas-slå-bort-och-istället-vicka-undan-fint, som ju är snygg och effektiv när den lyckas men framstår rätt nonchalant när den utförs slarvigt. Som nu: HBK:aren läste, snodde åt sig bollen, satte fart mot straffområdet – och Ulrich tvingades dra omkull honom.

Det är nåt med Halmstad, nåt retligt. Det är lätt att hysa små sympatier för den lilla klubben som fostrat så många talanger och med små medel bygger stora lag med jämna mellanrum och så vidare. Men när de kommer till Stadion visar de sig ofta från sin sämsta sida, och någon gång under matcherna här brukar det bli irriterad och dålig stämning. Vissa år har de kommit med extrem fegdefensiv, andra med rått och brutalt spel. Igår var det benägenheten att – i 2-0-ledning, förstås – fördröja spelet så fort minsta tillfälle gavs som väckte ont blod på läktare och tränarbänk. Eller kanske främst domarens ointresse av att stävja sådana tendenser.

Även om den här matchen får ses som misslyckad för MFF, så kvarstår ändå faktum att laget efter att Jonatan Johansson – äntligen! – tryckt in ett lysande inspel av Skoog med en lika lysande volley till 1-2 vaskade fram en handfull målchanser i matchens slutskede. Oavgjort hade varit fullt berättigat, även en seger låg dessa minuter inom räckhåll även om det inte direkt kändes så. Först hade Yksel en bra nick på mål efter en fin boll av Daniel Andersson, men vem om inte Hasse Mattisson nickar undan alldeles framför mål? Kunde du inte ”halkat till” där, Hasse…? På den följande hörnan gick Jon Inge Höiland upp högt och nickade strax över ribban. Två minuter senare jagade Jonatan ifatt en boll nere vid kortlinjen till vänster, vände om snyggt och slog ett inlägg – eller var det ett avslut.? Bollen hursom på väg dimpa in i må under ribban, men HBK-keepern motade den till hörna. Sedan sköt Labinot Harbuzi ett skott som vållade målvakten stort besvär, innan på övertid Junior hade den vassaste chansen med en frispark i ribban!

Nu hela tolv dagar till nästa match som är Kalmar hemma, därefter Göteborg och Djurgården borta. Hu.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners