Malmö FF – Landskrona BoIS

Tid: 2004-10-18 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 0-1

Nej, det ville sig inte. Landskrona BoIS fick ännu en gång triumfera över storebror och MFF tappade möjligheten att på egen hand spela hem guldet. Ett tidigt ledningsmål på straff gav de randiga chansen att ligga lågt och kontra resten av matchen, medan de himmelsblå trots stort bollinnehav inte kopplade något riktigt grepp och trots många chanser saknade sista spetsen.

Hemska, hemska tanke. Kanske kom MFF inte närmare guldet än minuterna innan matchen mot Landskrona blåstes igång. Och närmare än så har det inte varit de senaste tre åren – just eftersom Sundsvall i söndags krattade manegen så fint och omsorgsfullt, just eftersom vi därmed hade allt i våra egna händer så självklart, så eftertryckligt. Seger hade varit utmärkt, fantastiskt. Oavgjort hur bra som helst. Förlusten var otänkbar.

– Vi har fortfarande inte allt, men väldigt mycket i egna händer. Och vi vägrar avsluta säsongen som ifjol, sa Tom Prahl efter matchen.
Problemet är förstås att den dåliga avslutningen redan kan vara ett smärtsamt, ödesdigert faktum. Förlust i två av de fyra sista matcherna sker förstås inte ostraffat i en guldstrid. Noll poäng i omgångarna 23 och 24 snappade det gyllene initiativet rätt ur MFF:s händer och utelämnade alla himmelsblå inte bara till det fotbollens osentimentala godtycke som utspelas under de egna matcherna utan också det som utspelas under andras: Afonsos ribba ut kan vara Rosenbergs ribba in, Daniel Anderssons lätta halkning i det våta gräset som hindrade inpetningen i öppet läge efter Afonsos frispark kan vara en annan Daniel Anderssons lätta halkning i målgården som gör att han missar att enkelt plocka den dåligt slagna hörnan som i straffområdestumultet istället letar sig i mål.

Nästa måndag alltså. För, som om det inte vore tillräckligt förnedrande att behöva sitta och hoppas på andras otur i andras matcher: när den stora drabbningen drar igång på ett utsålt Ullevi måste en del av ens himmelsblå väsen tvångskommenderas – till Olympia. Dra på sig en röd tröja, ta plats på Stattenaläktaren och jublande hälsa elljusets tändande; ”helt enkelt”stötta ”sitt” HIF. För nu bara måste dom och just dom sno poäng av Halmstad. Måste.

Hur gick det då till när MFF förlorade mot Landskrona BoIS igen? Tja, det tillgick som väntat:
– Matchen gestaltade sig som vi hade hoppats. MFF hade mycket boll men blottade sig på ytorna bakom ytterbackarna och vi fick kontringslägen på bra sätt, sa Mats Jingblad.
– De uppträdde precis som vi förväntat oss, lågt försvarsspel och snabba spelvändningar, sa Tom Prahl.

Denna sin spelidé fick Landskrona tyvärr hjälp att perfekt genomföra genom ett tidigt ledningsmål till skänks. Efter femton minuters spel skulle Mattias Asper göra en utspark, men missbedömde situationen. Rutinmässigt attackerande BoIS-forwarden Kusi Asare hade hunnit för nära, fick huvudet på bollen och hade plötsligt ett öppet läge. Lite ur vinkel, men han var på väg förbi Asper, som fick sträcka ut benen och i någon mån fälla. Svårt att protestera mot straffen, som Henrik Nilsson satte säkert invid vänstra stolpen. Ett noll till BoIS i 16:e minuten kändes förstås trist, men inte mer. Det var ju så mycket tid kvar – och MFF hade inlett så bra första tio. Flera anfall på bred front, redan tre lyckade kombinationer där blott en sista, utsträckt BoIS-fot hindrat frispelningar i straffområdet. Och minuten efter målet var kvitteringen ohyggligt nära. Frispark MFF 20-25 meter från mål centralt, Afonso lättade in bollen – i ribban! Och på returen var Daniel Andersson först framme och han var på väg att peta bollen i öppet mål – men snubblade till!

Irritation på plan såg sedan ut att riskera en snedtändning – med tre varningar på fem minuter tappade domaren Stefan Johannesson bort sin nivå för att aldrig riktigt återfinna den – men MFF behöll fattningen och greppet om matchen och fortsatte att metodiskt försöka spela sig fram till lägen. Men med knappa halvtimmen avklarad började det synas att det gick lite för långsamt. Dels förstås beroende på att Landskrona redan hade packat ihop sig väldigt kompakt på egen planhalva, men dels på att det varken blev något ordentligt snurr kring mittfältsnavet Olsson-Andersson eller udd på utmaningarna utanför straffområdet av Skoog-Afonso. Hög felprocent på dem alla – den riviga BoIS-defensiven lämnade dem heller inga sekunder, decimetrar eller luftfickor till godo.

MFF fick alltså inte matchen i sin hand, men hade ändå tre klara målchanser under första halvleks sista tio minuter. Först lyckades en snabb kombination och gav Andreas Yngvesson bra skott läge i straffområdet, skottet över. Sedan… hade i och för sig BoIS en chans när ett misslyckat inlägg via en MFF-rygg blev till en dubbel frispelning… men för MFF stötte Thomas Olsson upp djupt in i straffområdet och fick bollen i bra skottläge men avslutade sämre. Och sist, ett snyggt anfall på vänsterkanten: Yngvesson klackade ut bollen till Elanga, vars inlägg nådde Chanko, omarkerad på väg in i straffområdet från höger. Hans skott gick strax utanför.

MFF startade andra halvlek med lite mer fart, men lyckades inte rycka till sig ett övertag, det skulle i själva verket dröja en halvtimme innan någon slags målchans åstadkoms. Förödande lång tid förstås, och det är svårt att säga varför trögheten inte gick att bryta. Lättare då att se de BoIS kvaliteter som under samma tidsrymd gav dem fyra möjligheter att dryga ut sin ledning. Jones Kusi Asare och Kevin Amuneke låg bakom dem alla och är i den form de befinner sig – och till en matchkuliss som den som dessvärre nålades fast som en solkig kanvas på Stadions scen – starkt imponernade. Stora, slitstarka, oändligt löpvilliga, snabba, tekniska, spelintelligenta. MFF-defensiven var aldrig i närheten att få kontroll på dem, utan fick vika ner sig gång på gång. Trist att se.

I 65:e minuten bytte Yksel Osmanovski av Thomas Olsson och Chanko tog steget in; ett bra byte. Thomas Olsson hade inte riktigt fått till det, och även om Yksel i nuvarande skick inte är kvick eller explosiv nog att vara en joker att slänga in så bidrog hans rivighet, passningssäkerhet och framåtanda med en näringsrik injektion i ett lag alltmer märkt av frustration och förtvivlan.

Med kvarten kvar var kvitteringen nära. Afonso löpte sig fri, fick en superb långpass från Skoog, det var ett lite för snålt läge men också ett sånt som han satt flera gånger tidigare i år. Sandqvist i BoIS-målet ut, perfekt, en liten bara vrickning av Afonso så som bara han kan och… men… nej. BoIS-keepern lyckades täcka ut bollen; han var också lite för bra, Sandqvist. Tre minuter senare Afonso igen, nu ett bra skott; tyvärr var ingen med på returen.

Med åtta mnuter kvar två Prahl-byten. En tröttkörd Daniel Andersson fick ge plats för Hasse Mattisson medan Johan Guiomar-Nilsson – som gjorde en bra match, försiktig men vårdad i sitt spel, och få misstag i det viktigaste, det vill säga defensiven. Med sina inhopp i startelvan under säsongen har han definitivt bekräftat att han är en framtidsman att räkna med, ja kanske är framtiden närmare än man tror – ersattes av Peter Abelsson. Men backbytet blev inget backbyte: Abelsson tog plats i anfallet, som en skarp skalle extra under den slutpress som ändå brukar komma till stånd och oftast kännetecknas av mer eller mindre urskillningslöst matade bollar in mot straffområdet.

Precis så blev det också de sista minuterna, och trycket gav MFF några nära-nära-nästan-nästan-lägen att stöna över. Närmast var Yngvessons skott ett par decimeter utanför efter tumult i straffområdet, näst närmast Afonsos häng i luften men nick utanför efter Mattissons perfekta inlägg.

Utjämningen uteblev – och något liksom dog med den förfelade möjligheten att spela hem guldet. Men visst, herregud, hoppet lever i högsta grad, och – möjligheten att ha allt i sin tillvaro i egna händer är väl… rent existentiellt sett… en utopisk-hypotetisk lyx, ja, en illusion som ingen är korkad nog att inrätta sitt liv efter? Väl? Eller?Arrrgh.

Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners