Malmö FF – Hammarby IF

Tid: 2004-09-26 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 4-3

En match som redan borde varit vunnen såg ut att glida MFF ur händerna efter att Hammarby hämtat upp halvtidsledningen 3-1. Då gjorde Prahl några byten som tråcklade igen en stor försvarsreva och gav nytt liv i ett stumnande spel, men framför allt: då fällde till slut den växande särklass Afonso visat genom matchen fullt logiskt och fullt rättvist avörandet. Vilken spelare, vilken förmåga, vilken form – och MFF tog sig igenom allsvenskans viktigaste vecka med en full pott som kan räcka till ett litet ryck i tabelltoppen.

Det starka tempot, det växelvisa spelet och den höga kompetensnivån påminde om lagens allsvenska premiärmatch på Söderstadion – annars var det mesta tvärtom: två solida försvar och chansfattigdom i en tät mållös kampmatch ersattes i höstmötet av tvärdrag i straffområdena, böljande anfallsvågor och massor av chanser och inte minst mål. ”En klassiker”, ”fantastisk fotbollsunderhållning”, ”årets bästa match” duggade expertomdömena efteråt – och kanske det, för den någorlunda objektive, neutrale. För denne referent överskuggades dock grannlåten av den obehagliga, för att inte säga äckliga spänningen sista halvtimmen. Men visst, det var nog en fin match.

Jämn och öppen var den åtminstone, med undantag av de sköna, mysiga minuterna 43 till 52 då MFF ledde med 3-1 och av allt att döma har punkterat matchen, kanske rentav grundat för en förnedring i stil med fjolårets 6-0. Efter utklassningen av Djurgården och uppfräsningen av det förhatliga konstgräset på Eyravallen kändes allt möjligt. OK, Hammarby hade faktiskt tagit ledningen redan efter nio minuter och spelat sig till fler farligheter i första halvleken än någon gjort på länge, fler än till exempel Halmstad häromveckan, trots att de tog ledningen med 2-0. Det säger antagligen en del om Hammarbys säsong, men hursomhelst: MFF kvitterade redan tre minuter senare i tolfte minuten, slängde in lite koks i kaminen efter tjugo, tog ledningen i 32:a och drygade ut den i 43:e – ett skeende som i kombination med flera resultatlösa och därmed modfällande hammarbyfarligheter gav en psykologiskt vältrumlad uppfart till en seger i stor stil.

Det var en sällsynt felpass av Afonso som gav Hammarby kontringsläge efter åtta minuters spel. Snabbt upplopp på MFF:s öppna högerkant, där Höiland befann sig i offensiv position; Peter Abelsson gick ut för att bryta i kanten av straffområdet, men aktuell hammarbyare fick förbi ett inspel genom straffområdet som Olof Persson lite på efterkälken inte hann täcka för Haris Laitinen – som kunde raka in i öppet läge. 0-1, som det kanske inte var så mycket att säga om: skickligt genomförd kontring, svårt om – än ej omöjligt – för försvaret, ”sånt som händer”… och bättre att sånt händer med nio minuter spelade än med nio kvar.

MFF hade liksom Hammarby inlett matchen väl, så det fanns ingen direkt anledning till oro. Några anfallsförsök, bra rörlighet med Thomas Olsson mer tillbakadragen, Daniel Andersson mer ”vertikal” en bit längre upp och Chanko som vanligt all over the place. Tre minuter senare ett långt uppspel mot Niklas Skoog, som skickligt tog emot, vände runt och spelade tillbaka. Daniel Andersson fick bollen och slog en mycket välavvägd djupledsboll för Afonso, i linje med hammarbyförsvaret, att hugga på. Och högg gjorde han, på det sätt att förena det kliniska och det konstfulla som gör att han slåss om skyttekungatiteln: löpte sig fri med samma lätthet som avslutningen exekverades. 1-1!

Därmed fick Hammarbys tidiga ledningsmål aldrig gnaga sig i MFF-skallarna på det sätt som hade kunnat äventyra matchen redan från början. Med kvitteringen tog MFF initiativet och etablerade hårdnande press genom fyra hörnor på tre minuter, höjdpunkten ett skott av Joseph Elanga som Covic tippade ut till den tredje samt Afonsos högkaratiga förarbete – mottagning, fint, ryck, inlägg – till den fjärde. Efter hörnorna en frispark tre meter utanför straffområdet som Niklas Skoog sköt tätt över – men också en rejäl hammarbyfarlighet i 22:a minuten, där MFF hade svårt att freda straffområdet och bajrarna fick två halvöppna lägen. Därpå ett riktigt bra MFF-anfall i 28:e, startat av Elanga sökande sig in i planen med Olsson, Höiland, Skoog, Yngvesson och Afonso inblandade.

Sedan fick MFF straff. Niklas Skoog gjorde ett av många lysande förarbeten till farligheter genom stark bollmottagning, starkare bollhållning och så den där vändningen med ett ryck och/eller en fint och en öppnande pass, alldeles oberoende om en eller fyra motspelare är i ryggen. Den öppnande passen denna gången till Chanko, som tog sig förbi tokigt utrusande målvakten och slog inlägg mot Afonso i straffområdet. Som på något sätt togs ojuste, och domaren tvekade inte. Inte heller Niklas Skoog, som slog en sober markstrykare ner i höger hörn till 2-1!

Likväl fortsatt öppen match med farligheter åt bägge håll, fast med två minuter kvar av första halvlek såg den ut att stängas på bästa sätt. Daniel Andersson slog i kanten av straffområdet till höger med utmärkt blick och känsla ett inlägg som blev till en öppnande framspelning för Andreas Yngvesson, som in från vänster helt enkelt lobbnickade in trean. Vacker pass och vackert avslut som i dubbel mening visade upp bredden av MFF:s offensiva förmåga.

Men alltså: Hammarby kom igen. Inom loppet av sex minuter i början av andra halvlek var det kvitterat, 2-3 genom ett sorgligt självmål där Peter Abelsson inte fick kontroll på Furusteh-Olsens skott förbi Asper ur nollvinkel vid vänstra stolpen, 3-3 av vem om inte Erik Johansson – att han skulle göra mål visste ju i och för sig alla, den traggiga traditionen att gamla MFF-spelare alltid gör mål på Stadion visar inga tecken på att vilja dö – efter ett snabbt anfall som öppnade ruggiga försvarsblottor. Och plötlsigt var det inte så roligt längre. Daniel Andersson drog på sig varning och avstängning, Hammarby pressade och ett taget MFF verkade på väg att tappa såväl mod som skärpa.

Då gjorde Tom Prahl vad han kunde från bänken, nämligen byten. Peter Abelsson ut och Johan Guiomar Nilsson in, toppvärvningen mot lärlingen, ett riktigt tufft byte, men helt nödvändigt. Abelsson gjorde flera bra ingripanden i matchen, men hade någon del i alla baklängesmålen och var naturligt nog skakig efter självmålet – men det är bara att komma igen! Med Höiland som mittback och en ny gedigen insats av Guiomar till höger blev det tätare. Några minuter senare Daniel Andersson – som mattats – ut och Jon Jönsson in, med kvarten kvar Yngvesson ut och Yksel in. Och stelnandet avbröts innan det förlamat segermöjligheterna för kvällen; MFF arbetade sig in i matchen igen.

Sista tjugo är svåra att beskriva på nåt vettigt sätt, de var helt enkelt för spännande. MFF spelade sig på nytt fram till farlighet på farlighet – men oflytet verkade ha bestämt sig för att göra MFF sällskap resten av matchen och Hammarby fortsatte producera skräcksekvenser. Men fram ur slagfältets kaos trädde en till synes osårbar krigare. Oberörd av motgången, fast besluten att om nödvändigt så helt på egen hand triumfera. För när flera andra plötligt blott trevade bara fortsatte Afonso köra, och det alltmer på en egen hand som normalt sett brukar vara ytterligare ett tecken på sönderfall – men som idag blev nyckeln till segern. Två makalösa sologenombrott, bägge bortom allt förnuft, men bägge ytterst nära att resultera.

Så i 79:e minuten frispelades han av Jon Jönsson – som för övrigt gjorde ett bra inhopp med två farliga nickar på hörna – och gjorde det igen, en perfekt kontrollerad avslutning – och så var det rätt upp i stratosfären med de övriga tjugo tusen på läktarna: 4-3! Resterande åtta minuter i en nervdallrande dimma, där Hammarby hade en rätt fet målchans i sista minuten och avslutade stopptiden med en hörna… men, som sagt, puuuuhhhhh!!!!!!

Summa summarum, dödsviktiga vecka 39: bättre än man vågat hoppas på. Nio poäng av sju emotsedda, tre raka segrar och tre av de fem emotsedda bärgade. Serieledning med tre eller fyra poäng med tolv kvar att spela om innebär ett litet men bestämt ryck. Guldstriden är likväl jämn och helt öppen men för första gången de tre senaste säsongerna är det de facto fördel MFF. Pressen på Göteborg är ivkäll enorm, och svår på ett sätt som MFF fick uppleva ifjol: när det inte handlar om gå förbi, inte handlar om att hämta in ett försprång, utan bara om att försprånget inte får växa – då kan det vara svårare att inspireras och lättare att hämmas.

Fyra omgångar kvar, Fredriksskans nästa.

/Tobias Christoffersson


Tränarna efter matchen

Hammarbys Anders Linderoth var naturligt nog besviken, men till skillnad från ifjol (6-0) inte förkrossad:
– En riktig publikmatch. Jag rycker att vi gör en fantastiskt bra andra halvlek. Men – vi vi har ingen Afonso, där är skillnaden.

Tom Prahl:
– Det kändes säkert i paus efter att vi rest oss snabbt från deras snabba ledningsmål, men vi havererar lite i andra halvlek. Vi hade problem med ytan mellan höger ytterback och höger innerback, där de hade många instick och inspel. 3-3 blev en liten chock för oss, och vi fick uppförsbacke. Vi pratade en god stund om förändringarna vi sedan gjorde: när Jon-Inge tog steget in som mittback fick vi lite lugn. Trots att Johan Nilsson Guiomar är orutinerad gjorde hanmed ett undantag inga större misstag och är fullt godkänd. Jon Jönsson orkar vara het och aggressiv i 25-30 minuter och han slog en avgörande passning. Det var två lite virriga försvar och några duktiga anfallsinriktade spelare som möttes, Hammarby har ett antal duktiga spelare – men som sagt: de har ingen Afonso. Vad den här matchen betyder vete hondan – men den kan ju inte ha försmämrat vårt läge. Få se om vi kan förvalta det.

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners