Halmstads BK – Malmö FF

Tid: 2004-09-14 21:00, Plats:Örjans vall, Resultat: 2-2

Seriefinalen på Örjans vall blev som väntat en riktig thriller, med mycket av den bästa fotboll som landet kan bjuda för närvarande. Efter en stark MFF-start tog Halmstad över och gick till paus med en 2-0-ledning som såg svår ut att rubba. Men de himmelsblå kom in i matchen igen på ett mycket övertygande sätt och kämpade sånär ner HBK. Nickmål av Peter Abelsson i debuten gav 1-2, Afonsos nionde mål gav kvitteringen. Matchresultatet gav en poäng att vara nöjd med och fortsatt serieledning.

Det var nästan som om den allsvenska seriefinalen mellan de två lag som kristalliserats ut i toppen efter att flera lag försvunnit hamnade i skuggan av IFK Göteborg, det lag som blandat sig i. Med sex raka segrar, och efter att ha legat ljudlöst i bakvattnet och guppat sig allt närmare bruset från den för där vågor klyvs kanske det inte är så konstigt med lite uppmärksamhet. Men ändå – det var den fetaste allsvenska bataljen på länge som skulle utkämpas på Örjans vall, inte ett postludium till en blåvit uddamålsseger på självmål i 89:e minuten kvällen innan… nå.

Det visade sig hursomhelst tämligen omedelbart var skåpet stod, det allsvenska tittskåp som fick visa det yppersta av vad vad serien har att erbjuda i kvalitet. Tätt, tempostarkt och spelskickligt direkt från början från två karaktärsstarka lag. Det var MFF som inledde bäst, ja riktigt bra, och tog ett fast tag om matchen. Flera bra anfall och spelsekvenser första tio minuterna, fronten bred, hela tiden olika spelare inlandade; alla med i matchen. Första målchansen efter 12 minuter: Thomas Olsson vänder upp och passar Andreas Yngvesson, som slår en stickare in i straffområdet till Afonso som är ytterst nära att nå och få kontroll helt fri med Conny Johansson HBK-målet.

Minuten efter nästa målchans, vassare. En ny, väl samlad MFF-framstorming gav hörna, som gav en hörna till, från höger, som vanligt slagen av Chanko. Afonso satsade nog på nick mot mål, men i kamp med HBK:are blev nicken en perfekt skarv till Jon-Inge Höiland, fri vid bortre stolpen – men han fick inte till något avslut. I 16:e minuten var det Halmstads tur att få hörna, första gången de var ordentligt uppe. Också den från höger, i bortre delen av straffområdet seglade Markus Rosenberg upp fint – med väl mycket luft och väl lite bevakning kring sig – och nickade… i stolpen… och returen rakt ut till honom igen… bara att skyffla in i mål.

1-0 till Halmstad, tufft efter MFF:s fina inledning. Men kanske hade också HBK i någon mån
låtit MFF komma upp – bollinnehav efter 20 minuter: 40-60 till MFF! – för att få ytor för det spel man behärskar suveränt: kontringsspelet. Efter ledningsmålet slog det i alla fall ut i full blom, när MFF fortsatte föra spelet, men HBK lyckades bita av anfallen med sylvassa vändningar mot sin toppduo, ständigt löpande, tillsammans. Skämt åsido var det hänsynsfullt av Markus Rosenberg att ha skaffat sig en slags Allbäck/Alexandersson-look, för den hjälpte till att dämpa den sympati för honom som är svår att tänka bort även i mörkblå tröja, även hårt attackerande sitt gamla lag.

I 22:a minuten borde MFF ha kvitterat, så vass var chansen när Thomas Olsson fick nickläge mitt framför mål på inlägg av Elanga, men nicken också lite mitt på och Conny Johansson kunde reflexrädda. Men sen var det HBK:s stora stund i matchen. Minuterna 25-42 ägde hemmalaget händelserna helt, matande anfall på anfall, med en handfull målchanser varav flera frilägen för Preko som kunde dödat matchen. Som emellertid överlevde, men med halvtimmen spelad fick ytterligare slagsida i Halmstad-favör när Rosenberg kunde göra 2-0 skickligt, men på en helt och hållet turlig upprinnelse: en rensning av Jon-Inge Höiland studsade på en HBK:are och gav ”Mackan” öppet läge en bit ut. Iskallt slog han bollen i en båge över Asper in mot bortre krysset. Tjaha.

Olof Persson och Daniel Majstorovic smidde samman sitt solida mittlås under tre säsongers tid. Olof Persson och Peter Abelsson har hunnit få ett par träningar tillsammans – så det vore liksom konstigt om det inte skulle märkas någon skillnad när nu MFF-försvaret för andra gången ställdes mot seriens bäst samspelande anfallspar Preko och Rosenberg. Redan på Stadion hade Olof med Maestro en dryg handfull med duon, men lyckades med tur och skicklighet reda ut det mesta. På Örjans Vall kunde det under HBK-cyklonen i slutet av första halvlek slutat riktigt illa.

Efter 2-0-målet hade MFF svårt att komma nån vart, men lyckades skapa en målchans till innan paus: Afonso löpte sig fri in straffområdet och fick bollen, försökte vänta ut Conny Johansson och lägga bollen förbi, men ett långbyxben nådde ut och räddade. Dock: strax höger om målet fick Jon Jönsson – inbytt när Niklas Skoog tvingades lämna knäskadad – returen framför helt öppet mål, men fick inte kontroll direkt och skottet som blev gick utanför.

Efter paus såg MFF ihåligt och oförmöget ut, särskilt som Halmstad tydligt lade sig vinn om att inte förivra sig utan kontrollera den match man fått precis dit man velat; det kändes redan hopplöst. Men – det skulle komma en scenförändring igen, och på sitt sätt blev den en spegelvändning av HBK:s från första halvlek. I 60:e minuten var det MFF som fick en hörna efter att inte ha åstadkommit något särskilt dittills i halvleken. Peter Abelsson stod inte placerad i målets omedelbara närhet, utan fick sig en bit ut tid och utrymme att röra sig åt vänster och vältajmat gå upp och nicka bollen – i mål! Vackert, och extra roligt att vat som sett ut att bli en otacksam debut fick vägas upp positivt.

HBK stack emellan med en målchans men sen var det MFF som tog över och radade upp dem. 20 minuter kvar, en nyss förlorad match levande igen, MFF glödhett kämpande, allt större spelande. Daniel Andersson, snudd på blek i första, nu stark, dominerande i fältherrepositionen. Afonso frispelades och tvingade Conny J till ännu en svettig räddning (situationen offside-blåstes dock felaktigt) i 68:e minuten, Olof Persson sköt ett skott i ribban i efterspelet till en hörna i 71:a minuten. Halmstad var väl samlat och har en stark defensiv såväl i backlinjen som på mittfältet – därför är det än mer imponerande och ett värdefullt kvitto inför höstupplösningen att de helt enkelt inte kunde stå emot MFF:s press och freda en ledning som borde varit säker.

För, i 80:e minuten fick MFF frispark i bra läge tjugo meter från mål. Afonso slog den i muren, men fick tag på bollen som studsade ut. Och det borde ha blivit ett skott till direkt, men nej. Han tog ett, två steg med bollen, nu då? Nej, han fortsatte, som en pil, högerut, mot öppning men också ur vinkel. Strunt samma: när skottet kom kom det hårt, inte omöjligt men hårt och lite avigt, mellan Conny J och stolpen – och i mål! Kvittering!

Slutforceringen blev HBK:s med ett par chanser, men MFF hade också åtminstone en när redebuterande Yksel Osmanovski – in på vänsterkanten istället för Chanko – på stopptid kastade sig för att nicka in ett inlägg. Vid hörnan blåste domaren av matchen.

2-2 och en total matchupplevelse. Det måste ha varit Sveriges två bästa lag som möttes, och turades om att suga musten ur varann. Tätt, jämt, rafflande. Ändå: Halmstad är bra, men MFF är bättre, rikare. Halmstad kan i sina bästa stunder kontra kvickt, tekniskt, irrationellt, fullkomligt bländande och fullkomligt dödligt. Dessa kontringar höll också på att ta livet av MFF. Men MFF kan i sin sina bästa stunder spela fram en press som inget svenskt lag i längden kan stå emot. Halmstad hade alla förutsättningar att lyckas, men vacklade och gick sånär under.

Seriefinalen var en riktig thriller, och allt tyder på att det är lika bra att vänja sig vid genren – höstens allsvenska guldstrid lär inte lämna något övrigt att önska vad gäller spänning. Om nu alla tre mästarkandidaterna står upp in på upploppet, känns det tvunget att tillägga med någon liten bävan i tonen. Inte för att MFF precis ser ut att darra, tvärtom, en sån här upphämtning och ett sånt här sätt att behålla serieledningen måste rågräta spelarryggar, armera lagbygget och stålsätta fighterhjärtan inför fortsättningen. Men det är sju omgångar kvar, 21 poäng att spela om och det känns som om det närmast krävs ofelbarhet för det lag i trion som ska triumfera. Och av de sju omgångarna spelas tre nästa vecka – nio av de 21 poängen ska fördelas! Det är egentligen helt sanslöst – vecka 39 kan bli Ödesveckan för det lag som eventuellt slirar till. Och det är MFF:s 39:a som ser svittast ut: Djurgården hemma söndag, Örebro borta torsdag, Hammarby hemma söndag. En sju poäng borde vara helt nödvändiga för att hålla ställningarna. Det är nu det gäller gäller.

Tobias Christoffersson



Det blev oavgjort i seriefinalen mellan bollklubben från Halmstad och Malmö FF. Efter en bra inledning av Malmö FF så kom Halmstads mål efter 16 minuter som en kalldusch. Malmö FF spelade ängsligt och tittade mest på när HBK rullade upp den ena chansen efter den andra.

I andra halvlek kom himmelsblått ut som ett nytt lag. Man hade tempo, låg närmare motståndarna och visade att man inte ville förlora den här matchen. Samarbetet mellan Olof och Peter fungerade bättre och bättre ju längre matchen led. Kul också att Peter Abelsson fick göra ett mål, på nick, i sin debut. Afonso var som vanligt livsfarlig de gånger han kommer rättvänd och med fart mot motståndarmålet. Redan från start kändes det som att han skulle göra ett mål men det dröjde änna till 81 minuten innan han på något märkligt sett fick in bollen mellan målvaktens ben och stolpen.

Fler än 2000 MFF-supportrar hade tagit sig till Halmstad och de fick högsta betyg, fem av fem möjliga, av förbundets representant på plats.

Malmö FF leder fortfarande Allsvenskan och har avgörandet i sina egna fötter men det tuffade till sig rejält. Det kommer troligtvis att bli en strid ända in i sista omgången.

Niklas Skoog skadade sig och tvingades utgå i den första halvleken. Det är ännu oklart hur allvarligt.

/Patrik Jandelin

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners