Malmö FF – Örebro SK

Tid: 2004-04-09 17:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 5-1

Ja, glad påsk då! Med den förkrossande slutsegern 5-1 över Örebro visade 3-5-2-MFF klassen – i andra halvlek en helt ny klass av överlägsenhet. Stadion kokade av sin största, hetaste premiärpublik nånsin – dan då Patrik kom ”himm” definitivt efter europaåren har fotbollsmalmö aldrig varit närmare kontinenten.

Efter att ha gett ifrån sig slutsignalen hade Leif Sundell att packa ner pipan i domartrunken och åka hem till Borlänge; knappast avundsvärt. Samma väg för Örebro SK, med en djupt bekymrad Stefan Lundin i spetsen – ”vi blir trötta i benen och orkar inte alls i andra… vi måste titta på vår träning… jag kan inte uttala mig mer om det just nu, vi behöver tid att analysera det här.” De åker tillbaka upp till Sverige, efter att ha varit på besök… nånannanstans. Det är naturligtvis överdrivet, men kvar efter matchen dröjde ett intryck av att detta fantastiska fotbollsmalmö idag tog steget in i… ja in i en ny dimension. Eller kanske, snarare: steget upp på en ny nivå. Med en ny utsikt, aldrig tidigare skådad. Med behov av nya referensramar – för ett Stadion med dagens tjugotvåtusenhövdade passionerat kokande publikhav, för dagens lag med spelare och spel som långa stunder såg ut att ha sin andliga hemvist betydligt närmare iberiska halvön än fotbollsförbundets korridorer i Solna.

Sån känslan efter 90 minuter, dock inte efter tio, eller fyrtiofem. Då var matchen ännu helt öppen; Örebro inledde piggt och självsäkert och gjorde en bra slutkvart av första halvleken. Där emellan såg MFF ut att ha dödat matchen – men trots tre gjorda mål fick hemmalaget gå till paus endast ackompanjerat av några glesa, matta applåder. Ställningen 3-1 kunde ha varit 3-2 efter en boll i stolpens insida. Precis som mot Hammarby började MFF spela bort sig och tappa boll på centrala mittfältet, och till skillnad från Bajen lyckades ÖSK blotta svagheter i Björnligan-muren – och utnyttja dem. Målet föregick av tydlig hands – Asper protesterade vilt efteråt – men det snabba uppspelet från mittplan och Furuseth-Olsens vesslepåpasslighet i straffområdet räckte för att överrumpla en lite spridd och diskoordinerad backlinje.

Publiken var nog snarare förvånad än missnöjd efter scenförändringen i slutet av första, för mellan 14:e och 34:e minuterna hade MFF tagit en 3-0-ledning och bjudit på portioner av såväl bländande spel som förkrossande överlägsenhet. Efter dryga tio minuter började laget äga och trilla boll och kunna strukturera upp lite spel. Två farligheter signerade Afonso, bägge med Igor Sypniewski i avlutsläge, dock utan framgång. I 14:e minuten drog Tobias Grahn igång ett anfall med hjälp av Jon-Inge Höiland, och lyckades hålla kvar bollen i straffområdet så att Igor fick två möjligheter till – men. det blev den regerande skyttekungen som skulle inleda MFF:s målskörd 2004: när Igor missade andra läget hamnade bollen hos Niklas Skoog lite längre ut i straffområdet. Och han klippte till – självklart, okonstlat och helt dödande, 1-0!

Och MFF tog över helt, totalt. Nu var mittfältstriangeln rättvänd med Grahn och Afonso växelvis högt upp, kreerande, fördelande och Chanko – Hasse Mattisson var uttagen till startelvan, men skadade sig på uppvärmningen – jagande, städande. Och det såg riktigt bra ut framåt., men – så annorlunda, så främmande. Jämfört med tidigare Prahl-MFF, jämfört med allsvenskan över huvud taget. Långa anfall och bolltrillande inom laget fick vi se en egenartad och framgångsrik säsong med Thijssen 1997, därefter har MFF haft återgått till den 4-4-2-grund på vilken svensk fotboll vilar. Under Prahl år ett och två skördades framgångarna med snabba omställningar med en eller två överlägsna anfallare i centrum.

Men nu. Det offensiva 3-5-2-spel MFF etablerade mot Örebro förde faktiskt tankarna till det Sporting Lissabon som besökte oss i höstas och som blev för svåra i UEFA-cupen. Stor individuell skicklighet, överlägsen förmåga att äga, vårda och hålla bollen inom laget. Utnyttja bredden, minska tempot, tålmodigt söka och så hitta öppningen eller blixtra till med en kombination, framspelning eller dribbling. Låt vara att Örebro av självbevarelsedrift kröp tillbaka och gav ytor – men det hjälpte dem inte, för Grahn, Afonso och Skoog var så mycket skickligare med bollen och Elanga och Höiland ”pantade backarna” och blev rena vingar (om än Elangas mystiska inläggstrauma bara fortsätter – fast det blev lite bättre efterhand…).

Jon-Inge Höiland har haft lite svårt att hitta rätt i sin nya roll, men idag blev det definitivt luft under den högra vingen. I 27:e matchminuten gjorde han till exempel ett sanslöst solomål. Han kan se ut som han är på söndagspromenad, Höiland, när han med sin smala, lite gängliga gestalt till synes obesvärat avancerar längs kanten. Idag började han långt nere på egen planhalva. Tog sig förbi en man, fortsatte, en bit till, läge för inlägg, men nej, fortsatte en bit till, läge för inspel till nån i straffområdet, men nej, fortsatte en bit till – och sköt i mål! ur halvkass vinkel i bortre delen, helt ställande Alvbåge (och alla andra). Så var det med det. 2-0. Tackar.

Bottenlöst jubel, fortsatt hårt grepp om matchen. I 33:e minuten var det dags för Tobias Grahn att sätta trean. Han har en oerhörd aptit på att spela och äga och gärna göra något själv med bollen. Ibland behåller han den för länge, men han håller redan på att utkristalliseras som en slitstark offensiv dynamo i laget. Vid målet höll han sig framme i straffområdet, fick på några sekunder tre skottchanser på Alvbåge: den sista gick in, 3-0. Sedan tappade MFF som sagt matchen.

Om än blott tillfälligtvis. I andra halvlek tog MFF tillbaka kommandot omgående med en fin målchans i 47:e minuten, när Olof Persson hittade Höiland med en lång genomskärare. Höilands inlägg gav Igor bra skottläge, och så långt in i matchen hade han fått en handfull möjligheter att göra sitt första allsvenska mål i ljusblå tröja. Inga av dem dock i klass med den han fick efter 55 minuter: med bollen på övre mittplan – ensam, helt ren med John Alvbåge i ÖSK-målet. Det brukar förvisso heta att i såna här drömlägen får den stackars anfallaren för lång tid på sig, tid att börja tänka på hur det egentligen ska bli mål av det här. Och mycket riktigt – Igor fick inte till det, och publiken fortsatte lida med honom.

I ytterligare sju minuter. Sedan kunde Stadion äntligen explodera i målglädje tillsammans med Igor Sypniewski, glädje över att han äntligen fick ha marginalerna på sin sida och kunde peta in 4-1. Anfallet som föregick var kanske dagens bästa, just för att det levererade vad som tidigare saknats: snabbhet, onetouch. Lolo Chanko – suverän i andra halvlek – startade med en rapp markboll upp centralt, Grahn och Afonso väggspelade, Skoog fick bollen och sköt, bollen sen till Igor. Det var Afonsos hetaste prestation efter paus, liksom mot Hammarby försvann han lite ur matchen, och Jon Jönsson bytte av honom med dryga kvarten kvar.

4-1, tveklös seger, sköna poäng, fina besked, underhållning och utskåpning – den blå långfedagslyckan
var redan fullkomlig när Igor fick sätta en till och även visa prov på ett behärskat, kontrollerat, starkt avslut. Därmed kunde resultatet skrivas 5-1, och en sammantaget närmast ojämförlig hemmasäsongsöppning för MFF konstateras. Vad segern rent krasst är värd är förstås svårt att säga, Örebros säsongsöppning 0 0 2 3-10 devalverar inte MFF:s insats, men bör lämne större växlar odragna.
– Elfsborg borta kan bli en annan historia – men det skiter vi i nu! (avslutade en mycket nöjd Tom Prahl presskonferensen efter matchen, efter att ha konstaterat att han aldrig lett ett lag som haft 64-procentigt bollinnehav under en match.)
Tacka(r) för det.

Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners