Malmö FF – AIK

Tid: 2003-09-28 19:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 3-0

MFF malde utan större besvär ner AIK och vann trots två billiga straffar fullt rättvist med 3-0. En solid laginsats där kämparna visade vägen och de andra fyllde på: mittfältsnavet Mattisson/Olsson dominerade stort, och Olof Persson gav MFF ledningen med ett riktigt viljemål. Samtidigt höll dessvärre Djurgården undan poängmässigt, men MFF knappade in två mål och bägge lag har nu 29 plus.

I MFF:s startelva överraskade bänkningen av Lolo Chanko, som spelat tilll sig en plats i laget de senaste månaderna, men kanske inte varit optimal på den kantplats där Prahl oftast varit benägen att placera honom när både Hasse Mattisson och Thomas Olsson varit tillgängliga. Istället Tobias Grahn från start till vänster – logiskt efter den avgörande insatsen mot Djurgården, men kanske mer oväntat att Andreas Yngveson fick byta kant och operera från höger.

AIK mötte upp för att bygga vidare på den form som sett gryende ute efter 4-0 mot Elfsborg och en bra match mot Valencia, och förstås för att revanschera sig för 0-5 förra hösten. En intressant laguppställning med Krister Nordin i mittförsvaret och två av de uppmärksammade nyförvärven som centrala mittfältare: Boateng högt upp, mer fysiske Kah längre ner. Rubarth kantslickande till vänster, Ishizaki friare till höger och med Åslund långt ner i banan såg det stundom ut som det 4-5-1 man ska ha spelat med de senaste matcherna.

Exakt vilken uppställning gnagarna tillämpade kom nu inte att spela någon större roll: med den brist på slitstyrka som mittfältet visade upp, kunde de haft tio man där: MFF hade ändå fräst över dem. Det är verkligen märkligt, att ett svenskt fotbollslag tränat av en engelsman överhuvudtaget är förmöget att prestera ett så lamt spel på mittplan som AIK gjorde stora delar av matchen. Det blev tydligt direkt från början, när MFF rann igenom lätt från högerkanten i första minuten med väggspel Skoog-Yngvesson följt av inlägg mot Ijeh. Hasse Mattisson är ju en av allsvenskans förnämsta mittfältsdammsugare oavsett motstånd, och idag kom han rätt på det från start: stundtals låg han strax över backlinjen och läste allt, stundtals stötte han upp offensivt på ett sätt man gärna sett mer av tidigare i år.

MFF puttrade alltså igång rätt så bra, och första målchansen inföll efter en knapp kvart. Niklas Skoog hämtade boll en bit ner och spelade in från höger till Hasse Mattisson i bra skottläge centralt utanför straffområdet. Men Hasse skickade bollen vidare – ut till vänster där Tobias Grahn löpte fram fri i ännu bättre läge, men väl inne framför målvakten blev skottet sämre. Strax efter AIK:s första chans, när Boateng snabbt och snyggt spelade fram och fri Rubarth, skottet i burgaveln.

I andra kvarten planade matchbilden ut till att bli jämnare och spelmässigt fattigare. En vacker crossboll över planens maximala diagonal från Matias Concha långt nere på sin högerkant Till Tobias Grahn långt uppe på sin vänsterdito, och Grahn trasslade bollen med sig, ryckte in och serverade Ijeh i bra läge. Men Peter Ijeh har det motigt just nu. ”Där hade han satt den ifjol” är en trött och ganska orättvis tanke om den som gjorde otroliga 24 mål och även med noll i protokollet tillför mycket då arbetsviljan finns och kombineras med den framstående speluppfattningen – ickedestomindre fann den tanken föremål flera gånger i matchen.

MFF var bra, bättre, men AIK var med i matchen, främst genom att skapa en handfull riktigt farliga lägen. Man spelade upp sig lite på mittfältet efterhand i första halvlek, men tappade boll löjeväckande lätt emellanåt och lämnade ytor för ett ojämförligt aggressivare MFF att glufsa i sig. Med en dryg halvtimme spelad var det dags. Det alla någonstans väntat på, det alla nästan kommit att förvänta sig… att Anders Frisk fick vara i centrum ett slag på Malmö Stadion. Den här gången föll ingen skugga över hans bedömningar – i alla fall inget blått raster – men under loppet av några minuter inträffade en rad närkampssituationer som såg ut att kunna sätta trist prägel på matchen. Ett par frisparksdomslut mot MFF fick publiken att vissla igång, och när Niklas Skoog varnades – oklart varför – när alla hade ögonen på en annan situation, syntes en expressivt protesterande Tom Prahl börja samla ihop till en läktarförvisning. Matchen stod och vägde, det dåliga humöret såg ut att bli tongivande, förryckande.

Men genom att bejaka de hårda tagen och inte lägga några fingrar emellan tryckte MFF snabbt ett begynnande AIK-övertag och tog över helt halvlekens sista fem minuter. Jon-Inge Höiland var ytterst nära att nicka in en frispark från Niklas Skoog, Olof Persson nickade bra på hörna så att Håkan Svensson fumlade desperat och precis kunde avvärja. I 44:e minuten resulterade ett läckert, blixtrande väggspel i straffområdet mellan Tobias Grahn och Hasse Mattisson i hörna. Hörnan från Concha, Olof Persson gick upp igen och nickade – i backen åtminstone två meter framför mål, men bollen studsade in! 1-0 i minut 45, och hemmalaget kunde gå till pausvila med rättvis och konsekvent ledning.

MFF dominerade som sagt mittfältet. Thomas Olsson matade på med centrala uppspel, Andreas Yngvesson kombinerade med olika medspelare från sin nya högerkant medan Tobias Grahn hade att mer på egen hand bryta sig en bana från vänster. Han är en omtalad individualist, men den bilden förstärks nu också av att han inte är integrerad i MFF:s spel ännu och har svårare att hitta nautrligt spelflyt med sina lagkamrater än till exempel Yngvesson. Båda anfallarna var påtagligt rörliga, men AIK-försvaret höll dem i rätt strama tyglar inne i straffområdet. Det syntes också att gästerna lagt sig vinn om att jobba tillbaka snabbt och inte lämna blottor för MFF.s patenterade spelvändningar: de himmelsblå hade knappast någon lyckad kontring i första halvlek. Därför var det också starkt av MFF att inte köra fast utan fortsätta mala på – och till slut gav det resultat.

MFF inledde andra halvlek i flygande fläng: i 46:e minuten drev Skoog upp bollen och spelade fram till Hasse Mattison, som i straffområdet gav Håkan Svensson problem med en nick. I 47:e tryckte sig Andreas Yngvesson karakteristiskt fram och in mot straffområdet, kroppskontakt med sin gubbe, Yngvesson omkull – och straff! I sanning en åtminstone billig, kanske tveksam straff. Men Niklas Skoog satte den stensäkert till vänster vilket fall som helst, 2-0!

Och MFF kunde fortsätta spela på, nu mer bekymmersfritt, säkert i sadeln sittande. AIK försökte sig på en forcering, men den såg desperat och ihålig ut. Med en ny tjurrusning mot en schabblande Gary Sundgren var Andreas Yngvesson trean nära, men det skulle faktiskt behövas ytterligare en straff för at MFF skulle dra ifrån definitivt också i målprotokollet. Den kom efter 65 minuter, när Peter Ijeh efter en hörna trycktes ner ordentligt av sin bevakare. Liksom vid första straffen var den ojusta kroppskontakten tveklös, ändå kändes också detta Frisks belsut kanske lite hårt. Men strunt samma, det gav ju Niklas Skoog chansen till mål 22. Den chansen tog han: Håkan Svensson chansade på att dyka mot där bollen spikats senast, men Skoog lade den upp till höger istället – 3-0!

Nu var läget två poäng upp till Djurgården och bättre målskillnad med ett, men bara minuten därpå kom beskedet om hemmaledning på Stockholms Stadion – trist, förstås, men omöjligt att inte vara mycket nöjd. Med det här laget, som tycks cementera storformen och rada upp bra allsvenska matcher. Som imponerar stort genom att manövrera ut och likvidera AIK, inte genom att göra en spektakulär eller ens storstilad match – ”bara” stark, felfri, helgjuten. Det är jäkligt skönt att heja på ett sådant lag, uppleva ett sådant MFF-lag. Ett sånt lag, det här laget, förtjänar att vinna serien, och måste komma att göra det – förr eller senare.


Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners