Malmö FF – Helsingborgs IF

Tid: 2003-06-30 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 5-0

Storpublik, stormatch, storseger. Av MFF. Över HIF. Inför den tredje största allsvenska publiken på Malmö Stadion någonsin. I årets hetaste hemmamatch visar MFF upp ett komplett lag, en helhet i spelet och en total inställning. MFF hade inte gjort ett allsvenskt mål på HIF på Stadion sedan 1998. Nu fem. Stormatch, nej det räcker inte. En av de största.

Derbyna mellan MFF och HIF lever ett eget liv, bortom såväl tabelläge och serielunk som guldkandidatur som klubbkris. Prestigen och laddningen alltid maximal, lyckan, nesan eller frustrationen efter utgången likaså. Säsongens två derbymöten är en turnering i sig, en cup där Skånes bästa lag koras varje år (BoIS får ursäkta). Ifjol vann MFF på Olympia i den här cupens bortamatch, 3-2 efter en storartad insats, och av bara farten blev det 3-0 i den där andra, mindre viktiga cupen en dryg vecka senare. Ändå har försnacket handlat om revansch på förra årets derbyprestation, efter 0-2 och en lite lam match på Stadion. Revanschen är nu utkrävd, inte bara på förra årets plump – 5 mål mot noll räcker för att väga upp att MFF inte gjort mål på HIF på Stadion sedan 1998.

Profetiskt tifo
Ståplats långsida var fullpackad redan en dryg halvtimme innan matchen, och när laget kom in för att värma upp möttes de av måljubel – den elektriska stämningen fanns där redan från början, och det måste vara omöjligt att inte bli inspirerad. Kvarten innan avspark tifo-övade ståplats, först en vacker blåvitrandig duk över hela långsidan, men sedan något som förbryllade: plötsligt stod alla och höll upp röda pappersark. Ett rött skynke framför MFF-spelarna för att sporra dem till stordåd? En akut, galopperande HIF-epidemi? Svaret kom strax innan avspark, då de röda bladen vecklades ut igen och tillsammans med ett gult kors med MFF-emblem i mitten bildade den skånska flaggan, på vilken stod skrivet: ”SLUTTJAFSAT! HISTORIEN GÅR INTE ATT ÄNDRA. FÖR EVIGT SKÅNES STOLTHET!” Stiligt och stämningsskapande tifo, kändes det som. Men att det skulle visa sig profetiskt… så här efteråt är det svårt att tänka sig en kärnfullare formulering av den match MFF kom att göra.

Jämn inledning med blå fördel
Så började då matchen. Fem försiktiga förstaminuter med tjongbollar och trevande ansatser till spel. HIF hade en ansats till farlighet, och dagens första positiva intryck av MFF var att de spelade sig ur den och hann låta bollen gå genom laget – signifikativt, skulle det visa sig. Första MFF-farligheten
i sjätte minuten, när Peter Ijeh på väg upp klackade bollen bakåt till Hasse Mattisson, som slog inlägg. Niklas Skoog mötte det med en hög lyra, som Andreas Yngvesson var bra framme på hos HIF-keepern Fredrik Larsson. Och MFF hade börjat matchen bäst.

Utebliven straff
Med tanke på hur viktigt matchens första mål brukar vara, kunde domare Peter Fröjdfeldts beslut i straffsituationen minuten efter ha blivit matchavgörande. Om det varit en normal match. Peter Ijeh gjorde en vältajmad löpning in i straffområdet och knuffades tydligt omkull. TV-bilderna gav domarens friande beslut obefintligt stöd, och efter matchen skall han ha erkänt sitt misstag. Måste vara skönt att kunna kosta på sig, han hade knappast varit lika lösmynt vid slutresultatet 0-1… Nå, han skötte sig bra i övrigt, och det här blev ju knappast en kväll för gnäll.

1-0 av Yngvesson på hörna
HIF hade ett anfall som andades farlighet, och MFF ett när Yngvesson klacktouchade ett Elanga-inlägg och fick bra riktning mot mål. Matchen började visa upp lite så kallat smånätt spel, när MFF i trettonde minuten tilldömdes matchens första hörna. Concha slog den från vänster, snäv, Olof Persson gick upp bra men nådde inte bollen. Men HIF lyckades inte heller få undan den bättre än att den hamnade hos Peter Ijeh några meter ut i straffområdet. Han lade in bollen igen mot bortre stolpen och där fanns Andreas Yngvesson. Som med urkraft stångade in bollen i mål (en HIF:are var på bollen, men då var den redan inne)! 1-0 och smakstart på derbyt!

HIF:s bästa period
Efter målet öppnade sig matchen. Några möjligheter till vardera laget, och fördelen sipprade över till motståndarlägret, som nu hade sin – skulle det visa sig – bästa period i matchen. HIF såg ut att hitta struktur i sitt anfallsspel, och trummade fram många lägen, men en aggressiv och välläsande MFF-defensiv fredade från riktigt heta lägen, förutom när Eldin Karisik sånär fick kontroll på bollen precis framför mål. I halvleksmitten också två riktigt bra MFF-anfall, där laget spelade till sig farligheter, ständigt med olika, följsamma och rörliga spelare delaktiga i kombinationer. I 26:e minuten frispark för HIF fem meter utanför straffområdet. Mikael Gustavsson upp och nick strax över – farligt!

Den perfekta kontringen
Men MFF fortsatte få spelet att stämma; när HIF tryckte på kom kontringarna istället. Till exempel Yngvessons imponerande löpning tvärsöver hela plan: han fick bollen nere på mitten till vänster, passade Ijeh lite längre upp centralt och satte själv fart ut åt höger. Ijeh avancerade och lade fram bollen till Yngvesson på väg in i straffområdet. Passen blev lite brant, men det var så vackert ändå…
Men i 37:e minuten kom den – den perfekta kontringen. HIF missade i uppspelsfasen och Thomas Olsson låg på och kunde sno bollen. Rapp passning till Ijeh, som accelererade blixtsnabbt. Aningen till vänster, på väg mot straffområdet såg det ut som om han skule utmana de HIF:are som hunnit ner och satsa på avslut. Men samtidigt hade Niklas Skoog löpt ut och fram till höger, och när han kommit in i öppet läge en bit in i straffområdet serverade Ijeh honom en perfekt pass längs marken, genom HIF-försvaret. Och i Skoog bor ingen tvekan – ibland möjligen ett dröjandets raffinemang – han drog till och spikade upp bollen i målets högra sida. Vilken passningsblick! Vilket avslut! Vilket anfallspar! 2-0!

HIF inte dåliga
MFF hade mer bra spel, fler bra anfall, fler heta lägen – HIF hade något – men gick till paus med en fullt rättvis ledning. Inte för att HIF var dåliga, inte för att HIF inte var med matchen, inte för att HIF saknade lägen. Utan för att MFF var bra, riktigt bra. Och framför allt bättre. Att vara lite snabbare, lite aggressivare, lite rörligare, lite följsammare, lite kugnare, lite fyndigare, lite explosivare -sammantaget gör det stor och tydlig skillnad.

Mittfältsmanteln upplockad
MFF lyckades variera spelet, och efter den här matchen är det inget snack: Anders Anderssons (är det verkligen så länge sen?!) fallna mittfältsmantel är upplockad. MFF har till slut fått den spelare som saknats i evighet, känns det som. Mittfältsdirigenten, playmakern, spelfördelaren. Hans namn är Thomas Olsson och han var grymt bra stora delar av matchen. Med utgångspunkt lite längre bak i banan lät han Jon Jönsson ta Jörgen Ohlsson-position och sköta stångandet framåt, för att själv ligga i bakvattnet och fånga upp, samla ihop, strukturera och fördela. Främst genom att mata kantfolket med bollar, men också genom de där korta, distinkt öppnande passningarna till rörliga spelare på övre tredjedel.

3-0 av mästerlig Skoog
Det skall igen upprepas att HIF inte varit dåliga, och de inledde andra halvlek hoppfullt, med god närvaro och några fina anfall. Men MFF envisades med att inte gå bort sig eller falla tillbaka – och släppte aldrig kontrollen över matchen. Och i 54:e minuten punkterades den. Ett inlägg från Elanga nådde Skoog i straffområdet. Det var en svår boll för honom i ett trängt läge, men sån tur att han är en mästerlig mottagare! Han halvtog emot den med tån, och lyckades förunderligt nog behålla bollen och balansen och täcka bort två HIF-försvarare samtidigt som han vände och sköt i mål. Högsta klass! 3-0!

Tröstmål nära för HIF
Två heta HIF-chanser innan och efter trean: på det första gör Mattias Asper en sanslös enhandsräddning när Christoffer Andersson är ensam framför mål, på det andra är Mattias Lindström ren med honom – ser det ut som. Men Jon-Inge Höiland lyckas få ett ben emellan och räddar situationen. Den objektive matchiakttagaren kan nog tycka att ett eller två tröstmål för HIF hade varit på sin plats, men… tja. I 66:e nytt friskt MFF-anfall. Niklas Skoog sökte vägg med Hasse Mattisson, men kaptenen laddade ett skott istället, ett riktigt tungt sådant som gick till hörna. Som blev ny hörna, innan vilken MFF gjorde sitt första byte, Jon Jönsson ut och Lolo Chanko in, Mattisson in på mitten. Chanko sprang in plan för att delta i hörnan, och var nära att styra in den i sin första bollkontakt.

Delikat framspelning till 4-0
Matchen puttrade på, och i takt med att HIF slutligen kroknade växte det himmelsblå folkhavets segerglädje till ett kollektivt lyckorus – när målen fortsatte trilla in. Framspelningen till nummer fyra var en delikatess. Med kvarten kvar att spela satte Thomas Olsson fart med bollen från mittplan och var – efter att Jesper Jansson missat uppspel – plötsligt i bra målläge i straffområdet. Men Yngvesson, inlöpt från vänster, var i bättre, och Thomas hittade honom med en underbar pass lättad mellan HIF-back och målvakt. Och nu verkar Yngvesson ha fyllt sin målsumparkvot – hans avslutning var inte skoningslös, men skottet han tofflade till var full tillräckligt för att passera Fredrik Larsson och landa i nätmaskorna. 4-0!

Hatt på för Skoog på frispark
Alla segrar över HIF är underbara, även orättvisa, tursamma, knappa uddamålssegrar. 1-0, 2-1, 3-2 – lycka. 2-0 – trygg lycka. 3-0 – osannolik lycka. 4-0 – går knappt att drömma om. 5-0 – finns inte i fenomenvärlden. Eller, rättare sagt, fanns inte fram till den 88:e minuten av måndagens match. Då MFF tilldömdes frispark i utmärkt läge efter att Yngvesson gjorts ner brutalt. Fem meter utanför straffområdet, aningen till vänster är inte fy skam, men MFF har inte riktigt fått till frisparksskyttet. Någon specialist finns inte i laget. Niklas Skoog har gärna försökt, men utan framgång. Förrän i den här 88:e minuten. Han satsar på elegans istället för kraft – Beckham istället för Koeman – och slår ett lätt innerskruvat skott som går över muren och in vid vänstra krysset. Det är fem noll.
För Skoog är det trean i matchen, tian totalt och skytteligaledning före Kim Källström.

Ärevarv och ovationer
Så är matchen slut, till slut, men festen på Stadion bara fortsätter. MFF går ärevarv och får stående ovationer i en kvart efter slutsignalen. Asper – Concha, Höiland, Persson, Elanga – Mattisson, Jönsson, Olsson, Yngvesson – Skoog, Ijeh; dessa spelare har gjort en historisk bedrift i blå tröja. Matchen hade som alltid sina förgrundsfigurer, men med alla nämnda är ingen glömd. Man får inte glömma det nykomponerade mittbacksparets briljans, med Höiland som inte tycks kunna göra något fel och omutlige Olof Persson som totalt sett varit jämnaste, stabilaste MFF:are i år. Vänsterkanten med Elanga som är den elegantaste vänsterbacken sedan Torbjörn Persson (om än på totalt annorlunda sätt, en absurd jämförelse egentigen…) och ruggigt formstarke Yngvesson som äntligen hittat helt rätt. Hårdjobbande högerkanten med kapten Mattisson och Concha, som efter allt skadestrul närmar sig jämn och bra form. Jon Jönsson, som blir bättre och bättre för varje match, redan är en defensiv dominant men också visar att han har mycket spel i sig. Mästerlige Skoog som hittat nya positioner och också blivit Målfarlige Skoog. Och Ijeh, som inte gjorde mål men med två assist och en stor arbetsinsats ändå imponerar så snart efter comebacken.

I denna den omåttliga framgångens stund framträder ett komplett lag, som är harmoniskt, balanserat och gång på gång visat prov på den viktiga extra portion tändning som vinner matcher. Ett riktigt lag, för vilket inget är omöjligt. Men trots eventuell toppstrid i höst och UEFA-cupspel senare i sommar är nästa måndags match på Ryavallen en fullt tillräcklig utmaning, det visade sig ifjol.

Här tar orden slut, men glädjen och värmen kommer att vara kvar. Länge.


/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners