Månadsintervju med tränarna
Halvvägs in i februari är det hög tid för hemsidans första månadssummering med tränarna. I fokus: de första träningsveckorna och tränarnas tankar om lag och spel i år – med facit av 2008 i handen. Bonus: nya turer kring den ännu öppna frågan om vad lagets nye vänsterback egentligen heter.
Halvvägs in i februari är det hög tid för hemsidans första månadssummering med tränarna, och i torsdags tog Roland Nilsson och Hans Gren emot i Malmö Stadions tränarkabyss. I fokus: de första fyra-fem träningsveckorna och tränarnas tankar om lag och spel i år – med facit av 2008 i hand. Bonus: nya turer kring den ännu öppna frågan om vad lagets nye vänsterback egentligen heter.
Hur har det varit att gå in i er andra försäsong i klubben?
Hans Gren:
– Rent träningsmässigt har vi börjat på en högre nivå i år än motsvarande period ifjol, och det av två anledningar. Dels verkar spelarna ha skött sin egen träning något bättre under ledigheten, en ledighet som inte heller varit lika lång. Dels såg vi tidigt nu när vi startade att mycket av det vi jobbade med ifjol i det fotbollsmässiga satt kvar, både offensivt och defensivt. Och sedan kan vi ju spelarna relativt bra nu efter att ha haft dem ett helt år, därför har vi kunnat gå lite snabbare fram nu.
Roland Nilsson:
– Vi behöver inte lägga så lång tid på varje sak i år, det betyder mycket. I och med att fysdelen startar på en högre nivå kan vi komma igång med fotbollsdelen tidigare, och i och med att mycket sitter kan vi jobba vidare fortare. Förra året startade vi från grunden.
Förra veckan berättade nye fystränaren John Phillips om sig själv och sitt arbete i MFF här på hemsidan. Vad betyder en heltidsanställd fystränare för er som tränare?
Hans Gren:
– Att vi kan koncentrera oss mer på det fotbollsmässiga. Fotboll och fys hänger förstås ihop hela tiden, fotboll är ju fysträning också. Att John är här hela tiden gör att vi kan stämma av och anpassa träningen varje dag. Förra året var till exempel styrketräningen koncentrerad till vissa dagar, och det fungerade det med, men John kan arbeta med spelarna varje dag i någon form. Det är den totala belastningen som spelarna utsätts för som är den intressanta, och den har John järnkoll på.
Säger Hans Gren och ger ett dagsaktuellt exempel i beslutet att ställa in torsdagens planerade eftermiddagsträning, just för att efter ett par dagars tung träning inte riskera överbelastningar och skador.
Hur byggs fotbollsträningen upp, från första månaden och framåt?
– De första 4-5 veckorna blir det mycket repetition, och vi arbetar mycket med försvarsspel. Sedan följer en fyraveckorsperiod då vi går över till mer anfallsspel, och de sista 3-4 veckorna blir det en kombination – plus högre tempo i övningarna. Vi glömmer ju inte av anfallsspelet under den här första tiden bara för att vi tränar försvar, men själva instruktionen är koncentrerad till försvarsspel.
Och så här långt har mycket alltså varit repetition?
– Ja. I år känner spelarna igen vår vokabulär, de begrepp vi jobbar med, och det är naturligtvis en fördel. Nu har vi kunnat gå in snabbare på de olika positionerna och vad de ska göra i de tänkta spelsätten. Sedan har vi ju också några nya spelare som ska in i tänket, och det är en process i sig som ska igång.
När tränarparet så går in i år 2 av sin gärning i klubben är frågan hur mycket av år 1 som är med i bagaget. Vilka slutsatser tränarna drar av det 2008 som blev en säsong med väldigt spridda intryck av lagets prestation och förmåga, och med flera olika och kanske också motsägelsefulla svar på frågor om hur och när laget fungerade som bäst. Vad de tar med sig och bygger vidare på, vad som lämnas därhän. I korthet urskiljer sig tre faser av tävlingssäsongen. 1: den lovande våren fram till EM-uppehållet. 2: den djupa, efterhand krisartade svackan sensommar och tidig höst. 3: den fina senhösten.
Vilken är den viktigaste lärdomen från 2008 som ni tar med er till 2009?
Hans Gren:
Vi har tagit stora lärdomar av förra året. Vi har sett laget under en hel säsong och lärt känna de flesta spelarna, och de har lärt känna oss lite bättre. Det får vi hoppas ska vara oss till gagn.
Roland Nilsson:
– Det var upp och ner under säsongen, men det vi kan konstatera är att vi släppte in alldeles för många mål. Och det berodde inte på en eller två spelare eller positioner, utan på att vi måste blir bättre på att försvara oss som lag. Och att vi måste ha en bättre inställning till försvarsarbetet än vi hade ifjol. I slutet av säsongen visade vi att vi kan, genom idogt arbete.
Hans Gren:
– Vi måste komma ihåg att vi var ett antal poäng efter för att vara bland de fyra bästa; släpper man in så många kan man inte vara bättre än där vi hamnade. Det antal mål vi släppte in motsvarar egentligen inte den tabellplacering vi fick – men vi gjorde så pass många mål framåt. Ta bort ett tjugotal av de insläppta och ha kvar antalet mål vi gjorde, så…
Försvarsarbetet i hela laget – varför det inte funkar, hur det ska bli bättre – vad handlar det om? Inställning? Fokus? Något annat?
Roland Nilsson:
– Det handlar om inställningen till att göra jobbet. Misstag kan man alltid göra. Viljan att göra jobbet måste finnas där i år mycket bättre i år än ifjol. Då var vi beredda att offra oss och springa framåt, men inte att offra oss och springa hem på samma sätt. Det är en inställningsfråga som jobbar vidare med.
Hur går det?
– Det är för tidigt att säga ännu, men mot mitten av mars.
Om man ser till hur laget spelade under 2008 dröjer två sinsemellan till synes rätt olika modeller kvar på näthinnan. 1: det possession-inriktade spelet med många pass, stort bollinnehav och metodisk uppbyggnad som lanserades och skördade framgångar i en 4-1-3-2-uppställning under våren, men sedan stagnerade och mer eller mindre skar ihop i takt med att augusti-september-svackan fördjupades. 2: det rakare, enklare spelet med fler längre, snabbare uppspel mot anfallarna i ett mer klassiskt 4-4-2.
Hans Gren:
– Eftersom många tycker att spelidé är kopplad till en sifferkombination hur man spelar, så kan man säga att vi började med en 4-1-3-2-uppställning och hade ett 4-2-3-1 som reservsätt, och i vissa matcher kombinerade vi dem. Sedan avslutade vi säsongen med ett rakare 4-4-2-spel. Av olika anledningar blev vi så att säga tvingade att justera lite.
Motvilligt?
– Nä, sån prestige vill vi inte lägga i det… men med de fotbollsmässiga kvaliteter som finns i laget så var det ett lite annorlunda spel än det vi presterade i början av säsongen.
Men resultatet blev bra?
– Njae… jag tycker inte man ska stirra sig blind på resultaten, då kan man få en skev bild av hur saker och ting egentligen är.
Roland Nilsson:
– Vi hade också lite andra spelartyper i slutet av säsongen än i början.
Kan man säga att det possessioninriktade spelet fungerade bäst innan EM-uppehållet?
– Det kan man väl säga.
Och att ett sådant spel är svårare att ta sig ur med om det kör fast, vilket det väl gjorde på sommaren och hösten? Att det är lättare att ”kickstarta” ett lag med ett rakare spel?
Roland Nilsson:
– Varför blir vissa lag elva eller tolva när de ”skulle bli” fyra eller trea? Det behöver inte tvunget vara att man kör fast, utan bara att man inte får det där målet framåt. Vi fick det där målet bakåt istället – och då kvittar det vilket system du spelar. Vi ville vända den trenden genom att se till att det var vi som gjorde första målet, och då fungerade ett rakare spel bra. Men bara för att det fungerade i slutet på säsongen är det inget som säger att det hade fungerat i augusti. Det är alltid en kombination av många saker.
Så, vad bidrog mer till höstens vändning än det rakare spelet?
Hans Gren:
– Det handlade också om att vissa spelare hamnade i en djup formsvacka samtidigt under september, medan det var flera som hittade formen samtidigt på slutet och började samarbeta, särskilt i anfallsspelet; då vinner man också matcherna. Ofere och Toivonen jobbade väldigt bra ihop i det rakare spelet under hösten, men även om vi hade spelat på ett annorlunda sätt, så hade vi nog vunnit en del matcher på hösten ändå.
Vilka slutsatser drar ni? Hur ska MFF spela 2009?
Hans Gren:
– Om man ser på hela förra året så visade vi att vi kan spela på många olika sätt – men det ska inte skilja riktigt så mycket i sättet att spela som det gjorde över säsongen om man ska vara nöjd. Vår målsättning med sättet att spela fotboll är klar och tydlig inför året: vi ska behärska ett possessionspel och ett snabbt omställningsspel, och vi ska kunna kombinera och skifta mellan dem som vi vill – beroende på hur matchen gestaltar sig, vilket motstånd vi möter och vilken form vi är i. Kantspelet tror jag kommer att bli viktigt för oss. Och det som så vackert heter ”spelyta 2”, det vill säga där Ola Toivonen huserade som bäst. Med en varierad trupp med olika kvaliteter ska vi kunna komma åt den på olika sätt.
Kan man säga att denna spelyta 2 genom att Ola Toivonen (sedan han tagit steget upp i anfallet) huserade där så väl inte söktes lika mycket av till exempel den offensive centrale mittfältaren, oftast var Labinot Harbuzi?
– Ja, det kan man säga, det blev ganska naturligt. Vi spelade ju inte riktigt 4-1-3-2 när Labinot var med som mest. Han ”satt” lite mer, av olika anledningar – framför allt för att vi ville säkra upp lite mer under den perioden det gick dåligt.
Hur ser ni på den balansen i år? Bör den offensive centrale mittfältaren ligga högre utan Ola eller en spelare med Olas egenskaper i laget?
Roland Nilsson:
– Det är alldeles för tidigt att säga än, men vi har spelat 4-1-3-2 i de första matcherna och då har den offensiva mittfältaren den uppgiften.
Det syntes inte så mycket i matchen mot BoIS?
– Det beror på att Landskrona spelade ett väldigt lågt försvarsspel, och även hade två balansspelare – då är det svårt att komma åt den ytan.
Bygget av ett slagkraftigt lag handlar å ena sidan om att rekrytera spelare med karaktär och egenskaper som behövs och passar in lag och spelsätt – men å andra också om att anpassa sättet att spela fotboll efter spelarmaterialet, så att dess kvaliteter kan användas på bästa sätt. Två veckor in i försäsongen försvann – som väntat – lagets stora profil 2008 Ola Toivonen till det holländska proffslivet och lämnade ett tomrum efter sig – ett stort tomrum. Hur fylla det? Man kan tänka sig att värva en spelare med liknande egenskaper i hans ställe – men kanske kan man också tänka sig att ändra på sättet att spela, justera i rollerna på plan, lyfta fram andra kvaliteter hos andra spelare.
Hur tänker ni?
Hans Gren:
– Mycket handlade om Ola i vårt anfallsspel. Det var väldigt mycket på gott, men det kan också vara så att det hämmat andra. Nu när Ola inte längre är med oss, så kan andra komma fram andra, andra sätt att tänka, och vi får anpassa spelet efter det. Idag har vi inte den kreative anfallsspelaren som Ola var i truppen, ännu, och det kan göra att vi får spela på ett lite annorlunda sätt. Däremot har vi fått en annan dimension i vår anfallsbesättning genom Daniel Larsson, som vi är väldigt nöjda med att kunna ha och jobba med.
Vad tillför Daniel Larsson?
– Han är om han får spela ett stort hot bakom motståndarnas backlinje, ett vapen både i omställningsspelet och när vi trycker på ordentligt.
Ola försvann, men från Brasilien anslöt vänsterbacken Ricardo. Vilken prägel kan hans egenskaper sätta på MFF:s spel 2009?
Innan den frågan får ett svar sticker Roland Nilsson emellan med ett stycke viktig information om vad MFF:s nya nr 20 egentligen heter och kallas:
– Det ska vara Ricardinho!
Men han bytte ju namn?
– Han har bytt efternamn och lagt till sin frus, och han heter liksom tidigare Ricardo i passet, men han vill fortfarande kallas Ricardinho.
Not: Vidare efterforskningar utom ramarna för tränarintervjun visar att namnfrågan trots allt tycks vara slutligt besvarad. Ricard(inh)o själv uttrycker vid närmare förfrågan ingen definitiv önskan att kallas det ena eller det andra, (på ovetenskapligt sätt) insamlad data från staket och sidlinjer pekar på att lagkamraternas namnbruk ännu vacklar – och att frågan i detta sammanhang och tills vidare får lämnas öppen.
Hans Gren:
– Kalla honom Den lille brassen på kanten, det är enklare…
Tillbaka till själva frågan…
Roland Nilsson:
– Det är inte en fråga om vilken prägel han kan sätta, utan främst en fråga om att han måste få tid att acklimatisera sig. Vi vet av erfarenhet att det tar lite tid, för våra spelar att lära känna Ricardinho såväl som för Ricardinho att komma in i hur vi spelar. Men han har förstås egenskaper som är väldigt bra.
Inför matchen mot BoIS sa du att ni lagt krut på att komma till inlägg oftare; kan Ricard(inh)o bli ett vapen här?
– När vi tappade Behrang Safari tappade vi också ett bra inläggsspel på vänstersidan. Det tror vi att vi har kompenserat med Ricardinho.
Om man ser till hur truppen ser ut till dags dato – är det en trupp för målsättningen, topp fyra?
Roland Nilsson:
– Vi har ju fram till den 31 mars på oss att förstärka, innan dess är det ingen idé att säga något. Det är en och en halv månad.
På vilka positioner vill ni ha förstärkning?
– En bra fråga, men ingen som vi ger något svar på. Vi får se vad som finns tillgängligt, och som är tillräckligt intressant för oss.
I första hand en forward?
– Det kan det vara, men… vi går inte ut och letar spelare för sakens skull. De ska vara tillräckligt bra och ha de kvaliteter vi vill. Och vi ska inte glömma att vi bor i Sverige.
Det verkar som om värvningen av spelare blir ett svårare och mer komplicerat kapitel för varje år för svenska lag?
Hans Gren:
– Rekrytering är ett oerhört komplicerat kapitel. Det handlar om mycket pengar om man ska investera i färdig spelare till särskilda positioner, det är en lång process. Och det är väldigt svårt att locka bra spelare till Sverige idag.
Värvningen av Ricard(inh)o framstår dock som ett ypperligt exempel på lyckad rekrytering, från scouting till genomfört köp, och det känns intressant att höra ert perspektiv på hur den gick till.
Hans Gren:
– Hur lyckad värvningen är, det får vi se, det är viktigt att säga: vi kan inte göra någon bedömning av det förrän han varit här några år.
Roland Nilsson:
– Men visst, det är en värvning där allt har klaffat. Och det är en jädra massa saker som ska klaffa för att vi ska locka till oss en spelare med de meriter Ricardinho har. Det är helt enkelt så att man måste ha lite flyt också.
Hans Gren:
– Värvningen av Ricardinho är ett bra exempel på när vi inte blev störda i vår rekryteringsprocess, så kan vi säga. Där vi lyckades hålla det på ett plan där ingen annan visste om att vi höll på med affären. Skulle vi gå ut och tala om vad vi höll på med skulle de flesta affärer gå i stöpet. För att för många blir inblandade i processen. Så, det är vi nöjda med, att det inte kom fram förrän i det allra sista skedet.
Hur lång var processen?
– Vi kan tyvärr inte tala om det. Den var ganska lång och väl genomarbetad, tycker vi själva. Värvningen skedde efter den totala bedömningen av alla informationskällor vi hade: tips, dvd:er, folk på plats, våra egna besök på plats. Det är så vi vill ha möjlighet att jobba, för att så att säga minimera de mindre bra värvningarna – men det är också en fråga om resurser, och om tid.
Du var själv över i Brasilien mer än en gång för att se Ricard(inh)o.
– Någon av tränarna ska ha sett spelaren live och gjort en sista bedömning. Vi vill träffa spelaren, se honom spela och känslan ska vara den rätta. Hade han gjort en plattmatch när jag såg honom hade vi förstås blivit fundersamma, men vi hade ändå så pass mycket på fötterna när jag åkte dit.
Och sedan dess har du gjort åtminstone en resa till…
– Ah, det är lika bra vi släpper det! Det är… … … nej. Det kommenterar vi inte.
En sista fråga: hur mycket finns den nya arenan i tankarna?
Roland Nilsson:
– Inte alls. Vi har fullt upp med det vi har här. Arenan kommer inte att lösa något för oss. Kan vi få extra publikstöd är det bra, men det är inte arenan som spelar matcherna. Men det ska förstås bli fantastiskt kul!
