Konsten att älska fotboll
Det finns många sätt att förlora en fotbollsmatch på. Förmodligen är feldömda straffsparkar på övertid svårslaget, men när motståndaren under en hel match inte skapar en enda riktig målchans, producerar typ fyra hörnor – och lik förbannat vinner med 2-1 – så är det sannolikt någonting för prispallen i denna skitiga genre.
Det finns många sätt att förlora en fotbollsmatch på. Förmodligen är feldömda straffsparkar på övertid svårslaget, men när motståndaren under en hel match inte skapar en enda riktig målchans, producerar typ fyra hörnor – och lik förbannat vinner med 2-1 – så är det sannolikt någonting för prispallen i denna skitiga genre.
En kille på bänkraden framför mig, den bänkrad som ensam konsumerar mer än halva öltanken på norra läktaren, stönade vid mitten av andra halvlek: ”Jag hatar fotboll”. Jag tycker det är en oerhört mer begriplig reaktion än allt det lågpannade skrikande ”hata, hata, hata Göteborg” som gapas från olika hörn av Malmö Stadion.
Ja, jag hörde det redan några timmar före match, borta på Smedjegatan. Ett gäng som gissningsvis kom direkt från MFF Supports föredömliga gala på Möllevångstorget, ett gäng som uppenbarligen totalt hade bommat budskapet som Sveriges bästa supporterklubb försökt trumma in.
Säg så här. Jag kommer att ha blandade känslor varje gång jag lämnar Malmö Stadion, så länge jag tvingas dela arena med människor som tycker det finns en poäng med att uppmana andra människor till att hata. Jag är normalt inte för politiskt korrekta paroller, men jag ställer mig odelat bakom Svenska Fotbollförbundets kampanj ”Älska fotboll”.
Jag kan nämligen, till och med en dag som denna, uppskatta delar av fotbollen som motståndaren presterar. Jag kan beundra Kalle Svensson, som inte missade en enda nickduell, jag kan njuta av Niclas Alexanderssons lätta och lekfulla fötter, jag kan till och med unna en hemvändare som Selakovic att få göra mål i sin första match.
Jaja, det sved lite att skriva just det där sista. Och, det ska villigt erkännas, det är svårt att älska sporten så där rakt av en sådan underbar premiärsöndag som den 10 april 2005. Jag menar: 26504 på läktarna, solsken, grymma vårkänslor – och inga skador i truppen. Och ingen Peter Ijeh. Allt såg ju så bra ut. Bara det att MFF glömde ta markering på Blåvitts hörnor.
Jag hörde att Afonso fått i uppdrag att markera Håkan Mild. Utan att ljuga kan man säga att han inte helt uppfyllde den uppgiften vid 1-2-målet. Utan att ljuga kan man säga att Afonso spelade 1-1 med sig själv i eftermiddags.
Man kan också säga att det var förbaskat kul att se en så spelsugen Afonso. Det var väl i Tony Ernsts intervju med Prahl, nerifrån Turkiet, som han sa att Afonso var en utpräglad matchspelare, en som var ”bäst när det gäller”. Det visade sig stämma. Afonso hade mycket boll idag, vågade umgås mycket med den, även om jag ibland kunde tycka att han gav sig ut på ineffektiva dribblingsturer. Men då viskade Fredrik bredvid mig: ”Det är bra att han har mycket boll. Han behöver komma igång”. Och typ tre minuter senare satte Afonso frisparken i krysset.
Känslan i paus var att MFF ledde ”på poäng”. Hände inget oförutsett skulle vi vinna den här matchen. Och det hände inget oförutsett i andra. MFF fortsatte ha mest boll, fortsatte skapa målchanser. Och så fick Blåvitt en hörna till. Och Håkan Mild, av alla människor, fick stå ensam i straffområdet. Som någon undrade: Varför stod praktiskt taget hela Blåvitt på tårna på Asper – medan MFF lät Bengt Andersson ha fritt spelutrymme i sin målgård?
Ja, det finns mycket att undra över. Att laget kommer att träna försvarsspel vid fasta situationer under veckan är givet, men man bör också fundera på varför Mackan bara fick typ två riktiga möjligheter då han kom rättvänd med boll. Bäst: Skoogs makalösa ”bakom-ryggen-passning” i första halvlek. Men ska MFF leda Allsvenskan med tio poäng i september – ja, då måste Mackan få ett halvdussin sådana möjligheter till. I varje match.
Nu skedde det inga olyckor på grund av egen oförsiktighet, men jag utgår från att Prahl tar samtal i enrum med båda Asper och Yksel om att dribbla i utsatta lägen i försvarszon. Bob Houghton hade inte helt fel när han tjatade i sitt lag att alltid se till att bollen spelas bort från egen tredjedel – så fort som bara möjligt. Och att det inte är förbjudet att sparka ut bollen till inkast.
Likväl tar jag med mig en positiv grundkänsla från den här matchen. Om MFF fortsätter att aggressivt vinna andrabollar på innermittfältet – Daniel och Lolo – som inte bara ger anfallarna utan även yttermittfältarna löpvägar, så kommer laget att bli svårstoppat under årets allsvenska. Jag såg HIF-HBK igår – MFF har mer spetskompetens än dessa båda lag tillsammans.
Och om Joseph visar lika mycket ”bäst när det gäller”-attityd som han gjorde idag – hans offensiva löpningar är ett ypperligt anfallsvapen – så kommer motståndarna få svårt att försvara sig.
Och om Hasse Mattisson fortsätter att hålla Höiland utanför högerbacksplatsen genom att spela som om han aldrig spelat på någon annan plats – så har vi ett näst intill komplett lag som redan nu kan börja ladda för den stora revanschen på Nya Ullevi den 26 september.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
