Julen är en tid för eftertanke – gällande 2007
Julafton och juldagen är två fantastiskt sköna dagar för en fotbollssupporter. Samtliga ligor (utom den holländska, verkar det som) vilar från spel, vilket innebär (om man nu inte är holländare) att man inte behöver oroa sig för att dagen ska behöva förmörkas av ett nederlag för favoritklubben. Mitt Spurs torskade uppe i Newcastle i lördags, en smäll som hotade att spilla över till julafton, men jag kom över det.
Men eftersom fotbollshjärnan aldrig kopplar av helt är detta två dagar som man kan ägna åt att blicka in i framtiden. Och för min del handlar det om att fundera på MFF och 2007.
Julafton och juldagen är två fantastiskt sköna dagar för en fotbollssupporter. Samtliga ligor (utom den holländska, verkar det som) vilar från spel, vilket innebär (om man nu inte är holländare) att man inte behöver oroa sig för att dagen ska behöva förmörkas av ett nederlag för favoritklubben. Mitt Spurs torskade uppe i Newcastle i lördags, en smäll som hotade att spilla över till julafton, men jag kom över det.
Men eftersom fotbollshjärnan aldrig kopplar av helt är detta två dagar som man kan ägna åt att blicka in i framtiden. Och för min del handlar det om att fundera på MFF och 2007.
För något år sedan fick alla MFF-fans en fantastisk julklapp som hette Afonso Alves. En fenomenal avslutare som Tom Prahl olyckligtvis aldrig hittade rätt roll till i sitt MFF, en spelare som idag leder den holländska förstadivisionens skytteliga.
Årets julklapp kommer från norska klubben Lyn och heter Daniel Theorin. En försvarare med ett förflutet i en knippe norrländska klubbar, och med stencoola IF Älgarna som moderklubb. Vi välkomnar honom, om det är någon lagdel som vi inte vill minnas från 2006 så är det försvaret.
Men denna norrländska värvning får mig också att tänka på en sak Bengt Madsen sa till mig när jag satt hemma på hans underbara gård på Söderslätt, för knappt ett och ett halvt år sedan. Han sa så här: ”Vi ska inte värva någon från Norrland utan han är bättre än alla andra skåningar!”
Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon försvarare i Skåne som är bättre än Daniel Theorin. Det känns tryggt, tycker jag, och erinrar mig plötsligt också namnet Raoul Kouakou, ännu en värvning från den norska ligan. Inte heller han bättre än någon skåning. Kanhända inte hårdare, i alla fall. Fråga Christian Järdler.
Nå, nu ska jag inte falla ner i något ironiskt träsk. Jag inser givetvis att det inte går att bygga något lag, som dessutom pretenderar på allsvenskt guld, på att enbart plocka pågar uppvuxna i den skånska myllan. Det hade varit alldeles fantastiskt, i det att jag är helt övertygad om att lojalitet och klubbkänsla är viktiga spetskvaliteter som tillika föds genom närhet.
Mitt bästa MFF-lag är fortfarande det som nästan vann Europacupen 1979. Kanske var de som allra bäst vid gulden 1975 och 1977. Hemligheten var, vet alla som läst mina böcker, kombinationen av ett halvdussin äldre spelare – som tjänstgjort i klubben i ett tiotal år, och som dessutom hade spelat massor av matcher i europeiska cuper och i det svenska landslaget – och de unga talanger som förädlades i den ungdomsproffssatsning som MFF startade 1976.
Okej, det fanns en hemlighet till. Den unge tränare som med grym fingertoppskänsla hämtades praktiskt taget direkt från engelska FA:s tränarutbildning i Lilleshall. Hans namn var Bob Houghton.
En liknande period inträffade i slutet av 80-talet. En annan engelsk tränare, en handfull andra trotjänare (Erlandsson, Möller, Tobbe Persson, Magnus Andersson) tillsammans med ett antal andra talanger från de egna leden eller det omedelbara närområdet. Ni kanske minns namn som Jonas Thern, Martin Dahlin, Jocke Nilsson, Mats Magnusson och Patrik Andersson.
Två specifika funderingar kring dessa framgångar: Bob Houghton hämtades på inrådan av fenomenet Börje Lantz. Ofta orättvist utskälld och reducerad till pajas i kostym med cigarr i flabben, med smeknamnet ”Mr 10 procent”. Men Börje, också kallad MFF:s utrikesminister, hade fantastiska kvaliteter. En annan ofta orättvist utskälld man, förre ordföranden Hans Cavalli-Björkman, hade den goda smaken – och självbevarelsedriften – att vända sig till sin vän Börje för goda råd. Ett av tillfällena var när Börje tipsade om Bob Houghton.
Börje Lantz dog alldeles för tidigt, i oktober 1999. Av en ren händelse samma månad som MFF föll ner i Superettan, av en ren händelse under det första år efter att Cavalli lämnat ordförandestolen.
Den andra funderingen kretsar kring Inge Blomberg. En man som tjänade klubben under många år och som genom sitt begrepp ”plocka gräddbullar” (värva talanger) kom att bli legendarisk. Ett av de sista namnen han hämtade till Malmö var Jonas Thern. Och under några år på 80-talet kom även dåvarande klubbdirektören Tord Grip att låna Inges kostym och plocka gräddbullar som Roger Ljung och Martin Dahlin.
Både Inge och Tord försvann under andra halvan av 80-talet. De ersattes aldrig. Precis som MFF aldrig lyckades hitta en ny utrikesminister så bedömdes det inte som angeläget att ha en talangscout som med en målsökande robots kapacitet spårade upp alla talanger från Smygehuk till Hallandsåsen. Och, när det behövdes, ända upp till Värnamo.
Nu är detta inte tänkt att vara en nostalgisk tillbakablick från en farbror på 48 år som skrivit två historieböcker om klubben i hans hjärta. Denna avslutande årskrönika är istället tänkt som en erinran, en påminnelse. Trots att Bengt Madsen helt köpte min slogan om att MFF är på väg ”Tillbaka mot framtiden” så kan det finnas en poäng att ta upp ämnet igen, denna gång på krönikeplats istället för på verandan i Grönby.
Jag tror nämligen att det är oerhört viktigt att Malmö FF behåller sin skånska själ. De flesta fans till klubben känner en samhörighet med den själen. Fotbollskärlek handlar ofta om rötter. Det är inget skämt, ingen tillfällighet när Pendletones sjunger om att Zlatan och jag, vi kommer från samma stad.
Det är därför jag tycker det är så förbaskat tråkigt att Hasse Mattisson försvann till Halmstad, det är därför jag tycker att om det är någon klubb som Tord Grip ska tjäna när han kommer tillbaka till Sverige, så är det Malmö FF. Han har upprepade gånger, när jag träffat honom, berättat om hur han aldrig trivts så bra som under åren 1981-86 i Malmö. Och hans dotter bor, så vitt jag vet, fortfarande i Malmö.
Jag tror också att det springer omkring en hel massa skånska talanger, två av dem heter Andreas Wihlborg och Rasmus Bengtsson, på andra gräsmattor än Malmö Stadion. Och om 2000-talets Inge Blomberg funnits hade MFF säkert plockat en del av de unga gräddbullar som TFF så framgångsrikt knyter till sig, i sin långt blygsammare (ekonomiskt sett) satsning inför 2007.
Med detta sagt, vill jag också slå fast att den bästa värvning MFF kan göra just nu heter Ola Toivonen. Laget skriker efter en nummer 10 och om man dessutom kan hitta en ung och hungrig talang på den platsen, så är det ett helt riktigt beslut.
Som min vän Hans-Ola (MFF-supporter sedan barnsben, idag bosatt på cykelavstånd till Ullevi) skrev till mig i ett mail häromdagen: ”Jag har på nära håll sett hans utveckling under säsongen och den är enorm. Från rätt respektfylld debutant till en spelare som bär ett helt lag på sina axlar, i en destruktiv, jobbig miljö – som 19-åring. Han har en jäkla tro på sig själv och i ett bra lag tror jag han kan bli hur bra som helst. Jag har sett Kim och Tobias HysÈn på nära håll i samma ålder och Toivonen är minst lika bra.”
Helt enkelt: jag tror på ett MFF som blandar egen rutin och egen talang med ett fåtal extremt fingertoppsplockade begåvningar från andra delar av landet (eller utlandet).
”Tillbaka till framtiden” är alltså fortfarande ett förbaskat bra och gångbart credo för MFF. Om en vecka är det nytt år, en ny försäsong startar ännu en vecka senare. Dags att oroa sig igen, dags att drömma ny sköna drömmar om guld.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
