Johan hoppas kunna bidra till något stort i MFF

Publicerad 31 juli 2009

Lugn. Stabil. Utstrålar pondus.

Det har med rätta klagats på mål-fabrikationen framåt men på målvaktsfronten har MFF av allt att döma gjort ett klipp. Johan Dahlin, hämtad från U21-landslaget och Osloklubben Lyn i norska Tippeligan, har omgående gjort sig ett respekterat namn i nya klubben.

En redan mogen framtidsman – han fyller 23 i september – som trots att övergången gick snabbt också redan känner sig hemma.
– Ja verkligen. Både i klubben och av fansen har jag tagits emot på ett fantastiskt sätt, säger Trollhättanfödde Johan ödmjukt.
– Jag är väldigt nöjd att ha hamnat här och hoppas kunna vara med och bidra till något stort i MFF. Även om man just nu är inne i en jobbig period är det klubben i Sverige med den största potentialen och det kommer att visa sig på sikt. Det är min övertygelse och det är därför jag är här.
Det var för tre veckor sedan Johan blixtvärvades från sin norska klubb sedan MFF:s förhandlingar med tidigare förstemålvakten ”Sankan” Sandqvist om nytt kontrakt brutit samman. Efter bara två träningar debuterade han sedan för MFF i 1-1-matchen borta mot Brommapojkarna och gjorde sitt första hemmaframträdande mot Halmstads BK, som slutade 0-0.

Tryggt försvarsmässigt
– Eftersom fotboll går ut på att göra mål var det förstås inte tillräckligt bra, recenserar Johan HBK-matchen. Men det var ändå mycket som var helt OK. Försvarsmässigt kändes det tryggt vilket gav mig lite att göra och framåt spelade vi stabilt och skapade mycket chanser, men tyvärr utan att lyckas trycka bollen i mål. Det är det lilla, lilla som saknas men när det väl släpper – och det gör det! – kommer vi att bli ett otroligt svårstoppat lag.
Johan är en utanför planen lågmäld, tillbakadragen person men lätt att gilla och hans förhistoria som fotbollsmålvakt inger trots hans relativa ungdom stor respekt. Trots att han inledde målvaktskarriären relativt sent och det faktiskt var en slump som blev starten!

Alltid velat stå i mål
– Jag har alltid velat stå i mål men jag var utespelare tills jag var 14 år, berättar han.
– Det stod alltid någon i vägen som målvakt där hemma, antingen det var min lillebror eller någon annan och jag fick finna mig i det och högg väl inte tillräckligt mycket för att få stå heller. Det var kul att spela ute också, även om jag nog inte hade löpkapaciteten för att bli en riktigt bra utespelare.

I TV-pucken
Johan, som även varit lovande ishockeyspelare och deltagit i TV-pucken, tillhörde då fortfarande moderklubben Trollhättans FK. Dit kom han redan som femårig knatte. Men när lokalkonkurrenten Trollhättans BoIS hamnade i målvaktsnöd i sitt 14-årslag fick han chansen och tog den uppenbarligen på ett övertygande sätt.
– Ja det gick bra, berättar han. Så bra att Trollhättans FK bara några månader senare ville ha mig tillbaka för att man fått sin målvakt skadad. Det gick OK där med och på den vägen är det…
Johan, vars pappa Stefan varit allsvensk målvakt i Elfsborg, gjorde därefter även ett gästspel i sin tredje lokala klubb, FC Trollhättan, innan tränaren där lockade med honom till div III-klubben Åsebro IF i Dalsland – där han upptäcktes av norska klubben FC Lyn!
– Fråga mig inte hur, säger Johan och ler. Det är sant, jag vet faktiskt inte hur man hittade mig. Men jag blev inbjuden till Oslo och gjorde först några träningar med juniorlaget och sedan med A-laget och efter det sa man att man ville skriva kontrakt med mig. Det var stort men inget att tveka om och precis fyllda 18 år flyttade jag till Norge.
Inklusive utlåningen till Trelleborgs FF där han i fjol spelade 14 allsvenska matcher blev det fem händelse- och lärorika år med FC Lyn. Johan var i omgångar både förstemålvakt, reserv och tredjeval men trivdes hela tiden och är tacksam för den utbildning han fick och som gjort honom till den han är i dag.
– Det var fem fantastiska år med målvaktstränaren Espen Granli och flera väldigt duktiga och hjälpsamma målvakter som lärt mig mycket, berättar han. En av dem och den som jag fortfarande har mycket kontakt med är Eddie Gustafsson, som numera spelar i Österrike. Vi var konkurrenter men samtidigt mycket goda vänner och han har varit en stor hjälp både på och utanför planen.
Kanske var det även landsmannen Eddie, åtta gånger i A-landslaget, som tipsade landslagshögkvarteret i Stockholm om målvaktstalangen Johan? För hur denne utan vare sig P- eller J-landslagsmeriter hamnade i U21-landslaget har han själv lika lite som i fallet FC Lyn någon aning om.

A-landslagsdebut
Under alla omständigheter var tipset (eller om det var scouting?) bra. 24 U21-landskamper med sommarens UEM som höjdpunkt blev det och under vinterturnén i januari i år gjorde han dessutom A-landslagsdebut mot USA.
– En kul upplevelse, säger Johan stillsamt och utan att måla upp stora framtidsvisioner.
– Jag fungerar inte så utan fokuserar på det jag befinner mig i och ska göra, fortsätter han. Man har ett lag och förhåller sig till det och om det sedan händer något som nu med MFF så får man ta det när det kommer. Innan var det bara FC Lyn och jag hade inte tänkt på vad jag skulle göra sedan eftersom jag hade kontrakt även för nästa år.
Kontraktet med nya klubben är på 3,5 år och längre än att nu göra sitt allra bästa i MFF  sträcker sig följaktligen inte Johans fotbollstankar.
– Både pappa och min agent Martin Dahlin har varit väldigt bra med att säga att jag ska fokusera på det som gäller, säger han. Jag tror det är viktigt att inte gå och tänka på och fantisera om en massa annat.

Sambo och hund
Men han tror också att det är bra att helt rensa huvudet från idrotten ibland.
– Förr var det väldigt mycket fotboll, säger han. Men i dag när jag har sambo och hund uppskattar jag livet mycket mer genom att göra saker tillsammans med dem. Att bara njuta av livet och göra det man känner lust för. Ta en promenad, få infall, åka och bada som jag älskar och så vidare. Det tror jag många skulle behöva bli bättre på!

Hjälpa funktionsstörda
Till skillnad mot många idrottsmän i karriären har Johan även ett genomtänkt svar på vad han skulle ägna sig åt om han inte var fotbollsproffs, även om han givetvis hoppas ha många år framför sig i fotbollens tjänst. Men sedan:
– Då skulle jag vilja jobba med utvecklingsstörda och funktions-hindrade, säger han.
– Ofta verkar de inte ha några bekymmer utan tycker att det är fantastiskt att leva och uppskattar allt man gör för dem. Att kunna hjälpa eller göra något roligt för sådana människor måste kännas väldigt tillfredsställande och göra mig själv nöjd och glad.

Av ARNE REIMER