It was twenty years ago today… SM-Finalen -86 revisited
Den gamla videon börjar endast motvilligt att tugga på VHS-bandet, som för att ge mig en chans att ångra mig. Men här sitter jag, dumdristigt redo att söka upp ett av mina ljuvaste fotbollsminnen tjugo år senare. Redo att förflytta mig tillbaka till den 1 november 1986 och SM-final 2 mellan MFF och AIK. Det första jag får se är en gyllenhårig Rolf Zetterlund.
Hemsidans Tobias Christoffersson återupplivar ett av sina starkaste MFF-minnen.
Att lagom till 20-årsjubileet av den fantastiska säsongen 1986 se om den avgörande SM-finalen. Idén känns klockren, men likväl är jag inför dess genomförande orolig.
5-2-segern och guldjublet var kulmen på min egen allra första säsong med MFF; en präglande upplevelse – vars minne förstås romantiserats ohämmat inom mig alltsedan. Varför sätta den på spel?
Tonårsbilder med den vuxnes blick, svunnen storhet i nutidens obarmhärtiga ljus – det kan bli hur fel som helst. Men det är omöjligt att låta bli.
– Nja, man känner på dem. Om dom är tillräckligt varma vill säga.
Inspelningen av TV:s direktsändning far rätt in i försnacket med AIK:s tränare Rolf Zetterlund, och det är en ung, gyllenhårig Roffe som stilenligt bjuder på sin alldeles egna verbala briljans på frågan om vad han säger till spelarna innan match.
Därpå ett inför-reportage fokuserat på ”en 24-årig brevbärare från Lund, årets överraskning i svensk fotboll”; jäpp, Leif Engqvist. Ljuvliga höstbilder från träningsplanen, där syns bland andra Jonas Thern. Mycket ung, mycket rosenkindad; ännu i bakgrunden.
Erik Fredriksson blåser igång matchen, tjugo år av fotbollens utveckling har förflutit – men det här ser faktiskt inte så tokigt ut. Det är långsammare, det är kantigare och det är längre perioder av tjong, stång och utsparkar, men när MFF trummar igång anfallsspelet överbryggs alla gränser mellan tid och rum.
Mats Magnusson imponerar som lätt släpande forward med targetspelet och det internationella steget. Anders Palmér är med sin passningskänsla, kvickhet och teknik ett första klassens anfallsvapen på vänsterkanten, Deval Eminovski till höger slitstark och skottvillig, och bägge ytterbackarna Torbjörn Persson och Magnus Andersson är spelande sådana.
På mittmittfältet två tvåvägsspelare som kompletterar varann perfekt: kloke kaptenen och nestorn Ingemar Erlandsson som lappar ihop passningsspelet och unge dynamon Engqvist som kastar sig fram i attackerna – bägge stenhårda i defensiven.
Allt det där såg jag inte då, för fotbollen var så ny. Men Lasse Larsson såg jag. Och när jag nu ser honom igen göra ett två och tre noll på stackars AIK blir jag lika hänryckt och betagen som någonsin. Ett fantastiskt målsinne:
1-0 kort inlägg från Palmér, Lasse i straffområdet tar emot, vänder om och skjuter – pang!
2-0 snett skottförsök från Deval, men Lasse är där och nickar bollen i mål.
3-0 Lasse springer loss på Erlandssons frispelning och lättar bollen över en utrusande Bernt Ljung.
Jag minns den här matchen som präglande också för den grundläggande MFF-erfarenheten att det är vi mot dom genom Bo Hanssons och ”Liston” Söderbergs partiska referat. I första halvlek pratar de genomgående om vad AIK gör fel och inte alls om MFF:s mästarspel, men de framstår inte direkt partiska.
Minnet har kanske korrumperats av schablonen? Men så, strax efter paus, Liston:
– Jag tycker som stockholmare att det vore på sin plats att AIK nu när de är så pass nära skulle få vinna SM. Men så får man nog inte tänka.
”Nog”, Liston, ”nog”? Jag hinner inte få upp hakan innan Bo Hansson utvecklar på ett sätt som är intressant att jämföra med dagens farhågor för en alltför jämndålig allsvenska:
– Ja, det vore förstås bra för landets fotboll om de starka fästena blev fler. Det är inte bra när Malmö och Göteborg ligger i fullständig särklass. I ett sånt läge behövs verkligen slutspelet.
I sanning fascinerande. Liksom det är att se hela matchen, där MFF med två lobbmål av Mats Magnusson defilerar och Malmö Stadion med för tiden jättepubliken sexton tusen bryter ut i guldjubel.
Många, många små intryck och ögonblicksbilder från matchen som inte får plats i denna text, men låt mig avsluta med tre korta:
1) att se Torbjörn Persson brösta tillbaka bollen till Janne Möller är en lika stor skönhetsupplevelse som nånsin Pelé och Maradona
2) i guldyran syns Hasse Borg trycka på Möller en Puma-keps och se sig förstulet omkring, se där en framtidshint som heter duga!
3) Det är fortfarande vi mot dom.
/Tobias Christoffersson
