Intervju med Marcus Pode
– Jag har fått förtroendet att få spela även om jag misslyckats, vilket betyder mycket. Märker man att man inte får spela nästa gång efter att man gjort ett misstag så blir det svårt.
Har du någonsin varit i den situationen där du har känt att du absolut inte får göra ett misstag?
Det var nästan lite för bra för att vara sant. I samma sekund som vi sålde en blond Malmöpåg med stort leende och känsla för målet dök nästa upp. Markus Rosenberg gick och Marcus Pode tog steget in.
– Fast jag vet inte var i likheterna mellan oss ligger? Det skulle väl vara det att vi båda heter Marcus och kommer från MFF:s egna led. Sen får vi se om det går lika bra för mig som för honom.
Nej, spelmässigt är de ganska olika varandra, låt vara att de båda är forwards. Eller, detta är ju som vi alla vet en sanning med modifikation. Marcus Pode har, även om han de senaste matcherna placerats längst fram i laget, lika ofta fått agera yttermittfältare som anfallare i årets allsvenska.
Marcus kom hem från sin första U21-sejour sent kvällen innan och har precis genomfört ett träningspass i solen när vi träffar honom. Vi är en liten kommitté som tar emot honom utanför omklädningsrummet. SVT:s Sportnytt är på plats med två reportrar som direkt efter vår intervju ska ta med honom ner till Bo01 för ytterligare en intervju. Marcus agent tar upp några detaljer med honom när vi promenerar bort mot den väntande lunchlasagnen inne på Kulan. Detta är onekligen en ny situation för en kille som få förväntade sig skulle utvecklas så makalöst innan säsongen:
– Spela från start i Champions League och Allsvenskan, göra mål i Allsvenskan och nu senast med i U21. Även om jag har vetat vad jag kan så är jag ändå förvånad över att det har gått så här snabbt. Men det är bara kul med uppmärksamheten. Mobilen går varm för det mesta.
När jag frågar honom varför det har så gått så bra i år stannar Marcus upp mitt i sin rörelse som ska skeppa in ett lass lasagne i munnen och funderar. Det märks att frågan ställts lika ofta som Andreas Dahl blir varnad, men ändå funderar han noga innan han svarar.
– Jag har fått förtroendet att få spela även om jag misslyckats, vilket betyder mycket. Märker man att man inte får spela nästa gång efter att man gjort ett misstag så blir det svårt.
Har du någonsin varit i den situationen där du har känt att du absolut inte får göra ett misstag?
– Det var väl kanske i första matchen mot Halmstad. Då vågade man inte riktigt och jag var lite tillbakadragen, men sen kom det mer och mer ju längre in i matchen man kom.
Matchen mot Halmstad på Örjans Vall är ett kapitel för sig i historien om Pode. Till och med från mina luttrade vänner som vanligtvis inte har ett gott ord över för MFF nåddes jag av kommenterar som att ”den där Pode var ju riktigt bra”. Och bra var han. Tillsammans med Jesper Bech var Pode en av de viktigaste spelarna när MFF gjorde en mycket bra halvlek fram tills Chankos utvisning strax innan paus. Men det mest anmärkningsvärda var att Tom Prahl, som tidigare hyllat Pode som en lysande passningsspelare, gett uppdraget att ta hand om alla fasta situationer till den 19-årige debutanten. Jag tvivlar starkt på att detta skett tidigare i modern tid i Allsvenskan.
– Det var kul att få ansvaret direkt att slå frisparkar och hörnor. Vissa kan säga att är jobbigt att få ett sånt ansvar direkt när man gör debut, men jag ser det bara som en fördel.
Marcus berättar så lyriskt, åtminstone så lyriskt som en 19-årig Malmöpåg kan med munnen full med mat, om stödet han fick av de äldre spelarna i truppen innan debuten:
– De sa åt mig att hitta enkla lösningar och sedan prova på lite svårare saker efter ett tag. De äldre spelarna har hjälpt mig otroligt mycket eftersom de har rutinen och vet vad de pratar om. Patrik var väldigt bra på det, och Anders och Danne är bra på det nu. Det är många som hjälper till, men det är dom som är bäst på det.
Är du ytter eller forward?
– Så som det känns nu så är jag ju forward, mest beroende på att jag har spelat och tränat som just forward de senaste veckorna. Men jag tycker det enbart är positivt att kunna spela på bägge platserna.
Marcus erkänner att han har samma svaghet som båda sina föregångare Rosenberg och Zlatan tidigare också hade: huvudspelet. Med tanke på hans storlek så medger han att han borde vara starkare i luften.
– Denna säsong har vi dessutom tränat på att jag ska bli mer aggressiv i försvarsspelet. Att komma in i rätt position i försvarsspelet och även vända om och jaga ifatt när man har blivit överspelad. Att hålla gadden uppe, helt enkelt.
Marcus bor fortfarande hemma hos föräldrarna i Jägersro villastad och har inga planer på att flytta hemifrån. Bilen, en Hyundai, som han kör runt i är mammas. Hela familjen, inklusive mormor och morfar är trogna Pode-fans som ser de flesta träningar. Runt om träningsplanerna vid stadion känner de sig hemma, vilket inte är så konstigt med tanke på att Marcus gjorde sin första match i MFF redan som femåring.
Även om få av Marcus kompisar tagit sig lika långt i fotbollskarriären som han själv, så härstammar de flesta från fotbollen och vet därmed vilka speciella villkor det är för en allsvensk spelare:
– De tycker det är kul att det går så bra för mig och rätt många är på matcherna. Men de vet att om de ringer en fredagskväll och frågar om jag ska med ut, så förstår de när jag inte kan för att det är träning dagen efter. De säger bara ”lycka till, vi förstår dig”. Men ibland saknar man det, säger Marcus med ett snett leende.
– Men det är ju det här man vill göra, fortsätter han.
Är de hårda i sin kritik mot dig?
– Inte lika hårda som jag själv. Även om folk säger att jag gjort en bra match, så är jag ofta inte nöjd innerst inne.
Hur betygsätter du dina matcher i årets Allsvenska, då?
– Med lite perspektiv kan jag vara nöjd med de matcher jag spelat. Tänker man på Thun-matchen, så gick det bra för mig, men inte för laget och då kan man ju inte vara nöjd egentligen.
Trots att du var en av de bästa på plan?
– Jag såg att tidningarna tyckte det ja..
Men det var nog en allmän uppfattning?
– Kanske det, men efter en sån match så.
Gallringen i MFF är tuff när spelarna kommer upp i tonåren. Många vill vara med, men det är omöjligt att låta alla spela vidare. Men Marcus var aldrig i farozonen:
– Jag var aldrig rädd att bli utgallrad, faktiskt. För det mesta spelade jag med lagen som var ett eller två år äldre.
Storebror Daniel Pode var länge målvakt i MFF, men en svår skada spolierade chanserna att på allvar ta upp kampen om positionen som förstamålvakt. Men liksom lillebror Marcus har han många år bakom sig i MFF, och hela tiden fram tills nu har Marcus gått i sin storebrors fotspår. Eller?
– Nja, det vet jag inte. Men han var ju också uppe i a-laget en runda, precis som jag. Men sedan skadade han sig ju och spelar i Mabi numera. Han vet ju vad det innebär att vara på denna nivå och har gett mig många tips, vilket är väldigt positivt.
Marcus har fortfarande bara ett lärlingskontrakt med MFF. Ett kontrakt som går ut i slutet av november och än så länge har han inte hört någonting från kansliet:
– Det är upp till dom, så jag bara väntar.
När han som femåring gjorde debut i MFF-tröjan och sköt i stolpen när storebrorsans lag var kort om folk på ett läger i Hästveda hade han ingen aning om att han femton år senare skulle ses som en av de allra största påläggskalvarna i ett MFF som inte varit så späckat med stjärnor, rutin och framgångar på mycket länge.
– Mitt mål långsiktigt är ju att bli proffs, såklart. Kortsiktigt är det att få spela i a-laget.
Då borde du ju vara ganska nöjd nu?
– Nä, det kan bli mycket bättre, du.
——
Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF. Detta är femte intervjun för i år. Du kan maila till Måns på mans.renntun@ursus.nu
