Intervju med Labinot Harbuzi
Labinot Harbuzi lämnade Malmö FF som femtonåring. Vi har alla hört historien om hur han tog med sig sin familj till Rotterdam för att ta chansen i Feyenoord. Nu är Labinot hemma igen.
Det var längtan efter att få spela a-lagsfotboll igen som var den starkast bidragande orsaken till att Labinot återvände till Malmö FF.
– Jag hade kontrakt med Feyenoord till och med sista juli, men jag opererade knäet i mars. Ungefär samtidigt var MFF nere på träningsläger och de visade intresse. Då tänkte jag att det var på tiden för mig att spela a-lagsfotboll igen, säger Labinot.
Tiden i Holland var tuff på slutet:
– Det var jobbigt i och med att jag inte fick chansen i a-laget, och bara fick spela b-lagsfotboll. Annars var det helt okej. Jag hade kommit in i livet där nere eftersom jag hade bott där i fem år. Men att spela b-lagsfotboll är samma sak som ungdomsfotboll. Man förlorar en match och känner ”so what”. Det finns ingen press på dig. Jag kände att jag behövde komma till en klubb där jag kunde spela 10-15 matcher per säsong från start i a-laget.
Visserligen slapp han under ett tag b-lagsspelet i Feyenoord när han var utlånad till Feyenoords farmarklubb, Excelsior. Där spelade han 10 matcher från start.
– Men det var lite krångel där också. Vi hade kommit överens om att jag skulle få spela på min position, som nummer tio, men jag placerades ändå på en kant. Jag sa till tränaren att detta inte var vad vi hade kommit överens om. Sedan köpte Excelsior dessutom en ny högerytter och jag blev bänkad. Då var det lika bra att återvända till Feyenoords b-lag igen. Där fick jag i alla fall spela som nummer tio.
Samtliga lag i den holländska förstadivisionen använder sig av liknande 4-3-3-system med utpräglade man-manförsvar, ”förutom Heerenveen eftersom de har så många skandinaver”, som Labinot säger. I det holländska 4-3-3-systemet med spets framåt har han oftast placerats som släpande forward, en klassisk nummer tio alltså. Men han känner ingen osäkerhet i omställningen nu när han återvänt till den zonspelande 4-4-2-liga Allsvenskan är.
– 4-4-2 sitter i ryggmärgen hos mig så det är inga problem med omställningen. Snarare är det sättet att träna här i Sverige jämfört med Holland som har varit den stora omställningen. I Holland är det stort fokus på passningsövningar, vilket dock kan bli lite för ensidigt. Men jag har blivit mycket bättre på att passa och det är inte så ofta som jag slår bort bollar om man jämför med innan. Jag känner mig mer trygg i mitt passningsspel.
När Labinot var 15 år började de stora klubbarna i Europa få upp ögonen för honom. Arsenal, Manchester United, Bologna, Bayern München – ett tag var uppemot tjugo klubbar intresserade av honom.
– Att lämna Malmö FF för Feyenoord var ett tufft beslut att ta. Jag hade precis tagit en plats i P15-landslaget, och det gick bra i MFF där jag blivit uppflyttad till juniorerna. Allt gick i min riktning, så jag fick konkreta bud.
Uppståndelsen kring honom ägde rum under två intensiva månader. Labinot berättar att han aldrig hann inse hur stort intresset egentligen var.
– Eftersom allt gick så snabbt hann jag aldrig bli kaxig. Det finns ju annars en stor risk att man börjar sväva lite när man är i den åldern. Men jag försökte bete mig normalt och hålla fötterna på jorden.
FIFA-reglerna innebar att om man var under 18 år så skulle den nya klubben ordna med plats i en fosterfamilj för den nya spelaren. Men Labinot föredrog istället att ta med sig mamma, pappa och systrar till Rotterdam. Väl nere i den holländska storstaden flyttade de in i ett radhus och Labinot blev familjeförsörjare, blott femton år gammal.
– Jag kände inte någon press direkt. Både mina föräldrar och klubben sa åt mig att inte ha bråttom, att jag inte skulle tänka på att spela a-lagsfotboll på två-tre år. Men det är klart att man känner lite press när man tagit med hela sin familj. Men det var inget som störde mig, utan familjen var snarare ett viktigt stöd. Det hade ju inte varit lätt att flytta hemifrån för första gången redan som femtonåring, och då dessutom flytta utomlands helt ensam.
När jag undrar om han skulle rekommendera en femtonåring att ta samma steg som han gjorde för fem år sedan, blir han lite tveksam.
– Jag hade nog sagt åt honom att vänta tills han var 17-18 år. Men det där är från person till person. Jag ångrar inte mitt val. Jag utvecklades, men det är en tuffare väg mentalt att gå som femtonåring än att gå när man 18-19. Då man kan gå direkt in i a-laget. När jag kom till Feyenoords ungdomslag var det jobbigt eftersom ingen vill hjälpa mig eller kommunicera med mig. De var rädda för att jag skulle konkurrera ut dem och på de första träningarna passade de inte till mig även om jag var helt fri. Men när jag satte mig i respekt och visade att jag inte lät mig tryckas undan gick det bättre.
Nu är Labinot hemma igen vid lunchtallriken på Kulan igen. Säsongen som gått har varit en mer eller mindre kalkylerad skadesäsong. En efterhängsen meniskskada åtgärdades med operation i mars, och därefter har han råkat ut för en lång rad följdskador.
– Nu har jag kommit igång, men jag har en bra bit kvar till den riktige Labinot. Det har varit lite stressigt efter skadan och jag har inte haft tid att vila. Jag ser egentligen mest fram emot nästa säsong.
Han säger att han är ”ganska nöjd” med sin insats i de matcher han spelat under slutet av säsongen, men att han tappade i fokus i slutet av matchen mot IFK Göteborg. Men oavsett vilket så har inhoppen varit väldigt viktiga för honom.
– Det är inte roligt att stå vid sidan om. Nu har jag fått känna på hur det är att vara med.
Han beklagar flera gånger under vårt snack att Sören Åkeby inte fått möjlighet att spela sitt 4-3-3-spel fullt ut. Även om Labinot säger att det inte spelar så stor roll för honom vilket av systemen man väljer, så märks det att han lockas av det 4-3-3-system som han drillats i under åren i Holland. Men oavsett uppställning är det den offensiva mittfältsrollen som han har ställt in siktet på. Det är som nummer tio han trivs bäst.
– Som nummer tio gäller att hitta mellanrummet mellan motståndarnas backar och mittfält, att röra sig på ett bra sätt och alltid vara spelbar. I Holland tränade vi alltid på att slå en långboll mot anfallaren som la ner den på nummer tio. Han skulle sen lägga ut bollen på kanten och först då skulle det riktiga spelet börja.
Labinot bor i Chankos gamla lägenhet vid Lilla torg, men han letar efter en villa åt familjen.
– Så kanske blir det så att jag flyttar in där sedan, säger han.
Det är uppenbart att familjen spelar en mycket viktig roll i Labinots liv.
– De har stöttat mig ända sedan jag började spelade fotboll. Jag tror inte min pappa har missat en enda träning. Han är en hård kritiker som säger som det är, och det är också så jag vill ha det. Fast det kan bli en del heta diskussioner när jag uppfattat något annorlunda än honom.
Vilka mål har du?
– Nästa säsong har jag som mål att vara ordinarie i minst hälften av matcherna, och sedan komma tillbaka in i U21-landslaget igen. Jag har missat en hel del matcher i U21 när jag varit skadad. Mer långsiktigt har jag som mål att komma utomlands igen.
Labinot har inte rört sin lunch under den halvtimmeslånga intervjun, utan varit fullt fokuserad på att ge noggranna svar på mina frågor. Pastan har kallnat samtidigt som han har pratat om tiden i Holland och återkomsten till MFF. När man hör honom resonera om sin fotboll och sin familj så låter han många år äldre än de tjugo år som står i passet. Ansvaret som lades på hans axlar som femtonåring verkar idag ha utvecklat honom till en vuxen person med ett bagage fyllt av värdefulla erfarenheter – både som person och som fotbollsspelare.
När han två dagar efter vår intervju springer in på Råsunda som en av de elva startande i MFF kan jag nästan känna hur han njuter av att återigen få spela från start, i ett a-lag, inför 31000 åskådare. Som nummer tio.
Nästa säsong får vi se vad ”den riktige Labinot” kan.
Fakta Labinot Harbuzi:
Ålder: 20 år.
Karriär: Malmö BI -1998, Falkenbergs FF 1999-2000, Malmö FF 2000-2001, Feyenoord 2002-2006, SBV Excelsior (lån) 2004-2005, Malmö FF från mars 2006
Bor: I Chankos gamla lägenhet vid Lilla torg.
Familj: Mamma Sinavera, pappa Ismet och systrarna Blerta och Blerina.
Decembersemestern: En månad i Thailand med några kompisar.
Förebilder: Kaká och Ronaldinho.
Text och bild: Måns Renntun, mans@renntun.se
Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF.
Detta är sjätte intervjun för i år.
