Intervju med Jon Jönsson
Jon Jönsson flyttar ner som mittback denna säsong. När hemsidan träffar honom mellan två tuffa träningspass bekräftar han att det är som mittback han konkurrerar om en plats i Sören Åkebys startelva i år.
Jon Jönsson flyttar ner som mittback denna säsong. När hemsidan träffar honom mellan två tuffa träningspass bekräftar han att det är som mittback han konkurrerar om en plats i Sören Åkebys startelva i år.
Jon Jönsson äter köttgryta inne på Kulan mellan dagens två träningspass. På morgonpasset var det bollträning och lite senare denna eftermiddag är det gymmet som gäller. Runt omkring oss gör Olof Persson, Niklas Skoog, Mattias Asper och Daniel Andersson sitt bästa för att Jon ska komma av sig när han svarar på mina frågor. Det är när vi pratar om vad Jon tycker att han måste förbättra rent fysiskt som han i en bisats bekräftar det som många av oss gått runt och väntat på:
– Nu när jag ska spela back så kan jag ju inte ramla när någon knuffar mig. Jag behöver bättre balans, säger han.
När Sören inledde sitt uppdrag som tränare för MFF frågade han Jon om vad denne ansåg om att spela back istället för mittfältare. Jon var långt ifrån främmande för tanken att flytta ner ett steg i planen:
– Det är många innan Sören som har varit på mig och frågat, men det har aldrig funnits läge.
Framförallt har det varit för att Jon velat försvara platsen på innermittfältet i U21-landslaget som gjort att han inte velat byta position i klubblaget. Men nu när han är för gammal för Tommy Söderbergs manskap finns det alltså inget som hindrar honom från att ta klivet ner i backlinjen.
– En försäsong utan tävlingsmatcher ger mig dessutom lugn och ro att träna som mittback. Skulle det inte funka som back så är det ju bara för mig att kliva upp igen. Men jag tänker ge det en rejäl chans och hittills har det funkat ganska bra.
I matchen mot Nordsjälland häromveckan var vi många som kände stor optimism när vi såg mittbacksparet med det skånskt klingande dubbelnamnet Persson-Jönsson plocka ner det mesta i luften.
– Huvudspelet och passningsspelet ska väl bli mina styrkor. Jag är en spelande mittback som läser spelet. Positionsspelet, ja, det hade jag problem även ibland som mittfältare, men det är ju ännu viktigare som mittback, så det behöver jag lära mig bättre.
Även om Jon inte minns Nordsjällands mål i detalj, så är han medveten om att det kom till mycket för att kommunikationen brast inom den nykomponerade backlinjen. Vi ska dock i ärlighetens namn komma ihåg att upprinnelsen till målet var en tappad boll längre upp i banan. Men Jon är klar över vad han måste ägna de sista veckorna inför säsongsstarten åt att förbättra:
– Jag har ju mittfältaren i mig, vilket mot Nordsjälland gjorde att jag ibland gick upp och tog nickdueller varpå jag lämnade luckor bakom mig. Men det är nu man har tid att göra misstagen.
Oavsett hur Sören egentligen formerar tremannamittfältet mot Häcken den 3:e april så lär det inte bli ett särskilt långväxt manskap. Det förefaller därmed inte som alltför otroligt att de mer resliga mittbackarna får ta ett stort ansvar i luften.
– Jo, det stämmer, i vissa lägen. Det viktiga är dock att de andra backarna är beredda på att kliva in när någon av oss går upp så att vi inte lämnar några hål i backlinjen. Men man ska komma ihåg att Danne är duktig på huvudet och kan ta många av bollarna på mitten. Men kommer det en lite längre boll så kan jag eller Olle kliva upp.
Det är tydligt att Jon ser med tillförsikt på framtiden som mittback:
– Varför ska jag se negativt på det, säger retoriskt på sin Hässleholmsskånska.
Jon Jönsson har få övermän när det gäller herraväldet i allsvenskans luftrum. När jag frågar honom om vem han har haft tuffast nickdueller med i allsvenskan de senaste åren så funderar han länge innan han säger Jesper Jansson. Detta får mig att minnas mötet med HIF hemma på Stadion 2003 när Jon vann i princip allt i luften mot just Jesper Jansson. Men nu när Jesper tränar Stabæk så borde väl luften vara fri för Jon Jönsson.
Jag ber honom utveckla vad som gjort honom till en så bra huvudspelare:
– Jag tycker att det är lätt att nicka, så det faller sig naturligt. Tajmingen har jag, men det är inget jag tränar på. Visst, det blir ofta att man nöter på det man är bra på. Så fort det är en frispark eller inspark på träning och match så är jag ju alltid framme, så på så sätt är det är ju att nöta. Men det är inte så att jag stannar extra och nickar långbollar efter träningen, säger Jon.
Vad är det viktigaste man måste göra för att komma högre än motståndaren?
– Tajmingen. Det är många som hoppar högre än mig, men hoppar man för tidigt eller för sent kan motståndaren lätt kliva in emellan.
Just det faktum att Jon ofta vinner sina nickdueller gör att motståndarna får ta till regelvidriga metoder för att hålla honom på mattan.
– De är lite fula. Antingen trycker dom ner en eller så försöker de rycka en i tröjan. Jag tror att jag får ganska mycket frisparkar med mig, eftersom de måste stoppa mig på annat sätt när de inte kommer upp. De knuffar mig precis innan bollen kommer. Vissa lag ställer två gubbar bakom och en gubbe framför och sedan backar de in i mig och stänger löpvägen. Och jag kan ju inte stå still och nicka.
Men låt oss vrida tillbaka klockan drygt ett år. Det är hösten 2004 och Jon och klubben är långt ifrån överens om hans framtid i klubben:
– Det var en speciell situation i och med struligheterna med mitt kontrakt. Då var ju inte allting på topp. Även om det kändes lite vemodigt att lämna, så var det så struligt. Men det är glömt nu. Nu är jag bara glad att vara tillbaka.
En turbulent period slutade med att Jon blev utlånad till Landskrona BoIS.
– Klubben ville låna ut, och det blev den bästa lösningen, säger Jon.
Höll du själv med om att det var den bästa lösningen?
– Ja.
Vilket blir betyget om du själv får betygsätta året i BoIS på en femgradig skala?
– En etta. Det gick inte bra, varken för mig eller för laget. Visst, i nån match gick det hyggligt och jag gjorde några mål, men åker man ur i slutändan så har man inte spelat bra. Om inte laget funkar så är det personligen svårt att få ut det där lilla extra. Man är beroende av sina lagkamrater.
Förutom några enstaka matcher när han var antingen skadad eller avstängd, så startade Jon alla matcher förra säsongen. Men när jag undrar om det inte fanns någon del av hans spel som förbättrades under utlåningsåret så svarar han med ett torrt skratt:
– Jag har lärt mig att tackla motgångar, men spelmässigt har det inte hänt mycket. Det var nästan bara sparka och spring och det var få matcher som vi hade något ordenligt passningsspel i. Det var ju för att förbättra mitt passningsspel som jag gick dit. Med tanke på spelarmaterialet hade jag räknat med att bli ett stabilt mittenlag. Landskrona är ju kända för att spela teknisk, rolig fotboll, men det blev precis tvärtom. Tränaren hade en annan filosofi. Det blev långa bollar och kontringar.
Jon vill dock inte hålla med om att det helt och hållet är en säsong att glömma:
– Både och. Det var riktigt tråkigt att åka ur. Föregående år vann man SM-guld, och nästa år åker man ur. Kontrasterna är svåra att beskriva. Allt i Malmö är så mycket större. Visserligen är det ett stort intresse kring laget även i Landskrona, men staden som sådan är så liten.
Hinner man bygga upp någon klubbkänsla under en säsong?
– Nej. Det tog visserligen även lång tid innan jag kände att Malmö var där jag hade hjärtat. Men under nio månader hinner man inte bygga upp något. Dessutom bodde jag ju här i Malmö hela tiden.
Vad i MFF saknade du mest under tiden i BoIS?
– Lagkamraterna framförallt, men även allt runt omkring. Även om BoIS har många fans, så känns det så mycket större här. Så många fler som engagerar sig. Det är skillnad mellan att spela för 20000 och 4000.
När vi reser oss från lunchbordet slänger Jon iväg några skämtsamma kommentarer till Patrik ”Lakan” Jandelin vid bordet bredvid, som handlar om att denne inte uppdaterat Jons vikt på hemsidan. Där står det 73 kilo. Numera väger Jon 80 kilo.
När vi nu närmar oss allsvenskans premiär är det alltså med en åtta kilo muskler tyngre, en säsong klokare och en i en ny position pånyttfödd Jon Jönsson längst bak i laget.
Vi är många som har väntat länge på att se honom flyga upp ovanför de allsvenska anfallarna när långbollarna kommer vinande i luften mot backlinjen.
Fakta Jon Jönsson
Ålder: 22 år.
Bor: Bakom Triangeln i Malmö tillsammans med sambon Rebecca.
Karriär: IFK Hässleholm -1999, Tottenham, England, 1999-2001, Malmö FF från juni 2001, utlånad till Landskrona BoIS under 2005.
Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF.
Detta är första intervjun för i år.
