Intervju med Daniel Andersson
Det kommer inte som någon större överraskning för någon att årets spelare i MFF, enligt hemsidans besökare, är mittfältsgiganten och landslagsspelaren Daniel Andersson. Inte heller huvudpersonen tappar hakan när jag berättar resultatet för honom:
– Det är jättekul att vinna något sådant eftersom det är folket som röstar. Det har gått okej för mig personligen under året.
Det kommer inte som någon större överraskning för någon att årets spelare i MFF, enligt hemsidans besökare, är mittfältsgiganten och landslagsspelaren Daniel Andersson. Inte heller huvudpersonen tappar hakan när jag berättar resultatet för honom:
– Det är jättekul att vinna något sådant eftersom det är folket som röstar. Det har gått okej för mig personligen under året.
Hemsidan passade på att summera säsongen och blicka fram mot nästa år tillsammans med Daniel Andersson.
Från sin något tillbakadragna mittfältsroll har Daniel Andersson dominerat det allsvenska mittfältet under året som gått. Arbetskapaciteten har fått en aldrig sinande energi av ett dunkande ljusblått hjärta, i med- som i motgång. Men han har ändå inte några svårigheter att identifiera vad som gick snett under året.
– Det har stämt bra för mig, framförallt i våras. Men i takt med att laget gick lite sämre så gick det lite sämre även för mig. Den långa säsongen har gjort att jag har känt mig sliten, säger Daniel Andersson.
För fansen rådde det som sagt inget tvivel om att det var just Daniel Andersson som var den bäste spelaren under säsongen. Jag ber honom att själv utvärdera sin egen insats:
– Positivt är att jag har varit frisk och kunnat spela mitt eget spel. Men jag har gjort lite för lite mål kanske. Det blev ju bara två mål. Jag är otroligt ofarlig där framme.
Hur mycket tar du in vad andra tycker och tänker om dig som spelare?
– Ingenting alls, eftersom det är skillnad på fotbollsspelaren och personen. Vissa spelare uppfattar de båda rollerna som en och samma, men jag har lärt mig att separera de båda.
När han sammanfattar varför det gick som det gick, eller mer korrekt varför det inte gick som det skulle gå, så är det den långa säsongen som han ser som den klart mest bidragande orsaken.
– Vi slutade den tionde december i fjol, och sen började vi i januari med tuffa matcher direkt. Sedan körde det bara på. Vi fick aldrig chansen att återhämta oss. I efterhand kan man tycka att man borde tackat nej till Turkiet.
Daniel säger att han inte har behövt fundera så värst på vad som har gått snett, men likväl är han klar över vad som var anledningen till de knackiga resultaten under andra halvan av säsongen:
¬- Nej, jag behöver inte grubbla. Vi var bra under perioden februari till maj, men sedan dog det. Vi blev slitna samtidigt som vi fick skador på spelare och spelare lämnade laget. Det blev en rörig säsong, så det är ganska naturligt att det gick som det gick.
Har ni i laget satt er ner och utvärderat misstagen?
– Nej, vi vet vad vi kan i laget. Det är bara att göra det bättre nästa säsong.
Snacket om att det skulle handla om en tveksam inställning från en del spelare avslår Daniel med en bestämdhet som bara någon i familjen Andersson kan uttrycka sig med:
– Orkar man inte, så orkar man inte. Det är bra killar allihopa. Jag tycker verkligen inte att det har handlat om dålig inställning.
Men på grund av, och i viss mån kanske även tack vare, en blygsam femteplats i Allsvenskan så ser de närmsta månaderna annorlunda ut i år jämfört med i fjol eftersom inget Royal League väntar. I skrivande stund sliter spelarna med fystesterna, och även om Daniel varit tvungen att skjuta fram sitt test på grund av en ömmande tå, så är det hans tur inom kort. Därefter står det ”utan boll” på schemat i en hel månad.
Men Daniel ser redan nu längre fram än så:
– Det kommer att bli en väldigt konstig säsong med tanke på VM. Först är det nio täta matcher och då gäller det att vara väldigt bra med och sedan följer ett uppehåll på två månader. Det gäller att ha form direkt och vara bra i de första matcherna.
Daniel hymlar inte om att han i och med detta upplägg, tillsammans med den gångna säsongens debacle, tycker att det är positivt att få chansen att bygga upp laget från grunden.
– Vi fick ju ingen försäsong i fjol. Vi fick bara matcher som slet i och med att det var tävlingsmatcher. Du kan aldrig jämföra en tävlingsmatch med en träningsmatch. När du går av en tävlingsmatch har du tömt dig totalt.
När Sören Åkeby presenterades på medlemsmötet häromsistens sa han att han hittills aldrig har sett en spelare krypa av planen. Därmed finns det alltid lite mer att ge. Daniel ler lite när han får höra vad hans kommande tränares ord.
– Men Tom är också en hårding.
– Nu väntar en månad utan boll, och Sören säger att han kan göra oss till en bättre fotbollspelare. Det blir en nystart och ett uppbrott nu, och då är det skönt att kunna ladda i lugn och ro, säger Daniel.
Hur reagerade du när det blev klart att det var Sören som skulle ta över efter Tom?
– Jag tyckte det var bra och positivt att det blev han. Han tog ju två SM-guld med Djurgården, säger Daniel.
Även om inget är klappat och klart, så har Sören gjort klart att han kommer att hålla sig till sin fotbollsfilosofi. En filosofi i vilken 4-3-3 som bekant är ett centralt begrepp.
– Vi hade ett möte med honom i tisdags där han presenterade sitt upplägg. Visserligen är det nästan sagt att det blir 4-3-3, men det viktiga är ju att spela fotboll. Jag har spelat 4-3-3 i U21, men det var några år sedan, och säkerligen även i några matcher i Italien. Men det är ju trots allt bara siffror. 4-3-3 kan ju lika gärna vara 4-2-2, om man räknar den släpande forwarden som en mittfältare. Det viktiga är ju hur man rör sig på planen.
Vem tycker du är nyckelspelare i 4-3-3?
– Det krävs ju att man har en bra offensiv mittfältare, en nummer 10. Vi har några i laget som skulle vara bra i den rollen. Afonso, Skoog och Yksel för att nämna några.
Diskussionerna om spelsystem och formationer lär går varma på Kellermanbänken, på Ölcaféet och på forumen de närmsta månaderna. För Daniels vidkommande så hoppas han på en sund diskussion med sin kommande tränare:
– Jag hoppas på en dialog, men självklart är det han som bestämmer.
Daniel och hans egen familj bor i nuläget i en lägenhet i Malmö, men inom kort flyttar de till Höllviken. De blir tre mil hem efter matcherna. Tre glada mil efter tre poäng, men tre kanske något mer dystra mil efter en förlust:
– Det är klart att man är ganska sur när man kommer hem efter att ha förlorat, men när man träffar familjen som väntar på en så gaskar man upp sig, säger Daniel.
Även om säsongen är över sedan en månad är det fullt upp för Daniel Andersson som nyss är hemkommen från Sydkorea. Trots att det är en träningsledig dag så är hans program fullspäckat. Den ömmande tån gör alltså att han får vänta en vecka med fystesterna, men ett helt annat test väntar efter intervjun:
– Jag ska iväg med barnen till Leklandet. Två timmar där så är man helt slut. Det är annat än försäsongsträningen.
I landslaget är Daniel numera stand-in för Tobias Linderoth, som faktiskt lyftes fram som en kandidat till guldbollen, låt vara i ett tappert försök att skapa ett uns spänning inför utnämningen. Daniel berättar att han accepterar att han enbart konkurrerar om den defensiva mittfältsrollen, men han lanserar samtidigt ett alternativ:
– Jag tycker nog att jag skulle kunna spela den offensiva rollen mot lite tuffare motståndare där det handlar om att försvara sig lite mer, och då skulle mittfältarna kunna växelverka. Mot Sydkorea gick jag in i den offensiva mittfältsrollen, och jag tycker det gick bra, även om jag fick jobba mycket för att hjälpa Tobbe.
Intervjun börjar lida mot sitt slut, och vi kommer in på det självklara och oundvikbara ämnet om vad pappa Roy och brorsan Patrik har betytt för Daniels egen karriär i MFF. Mycket är redan sagt, men Daniel antyder ändå att han någonstans känner att det snart är dags att för honom att inte omnämnas i termer som relaterar honom till pappan och brorsan.
– Det är bara kul att vi alla är uppvuxna i klubben. Det är bra att kunna prata med någon och få råd. Sen har ju jämförelsen alltid funnits där. Först var jag Roys påg och sedan blev jag Patriks bror, vilket jag ju fortfarande är lite grann.
Jag frågar Daniel om han någon gång genom åren har kämpat lite extra för att bli av med epitetet påg och bror:
– Jag kan inte kämpa mer än jag har gjort.
Text och foto: Måns Renntun.
Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF. Detta är sjätte intervjun för i år.
