Intervju med Christian Järdler

Publicerad 08 mars 2006

Christian Järdler är tung i kroppen när han nyduschad stiger in på Kulan. Han har nyss genomfört ett gäng tuffa tester tillsammans med de andra i a-truppen för att ta tempen på den fysiska statusen.
– Men jag har ju kört tre försäsonger på raken, så jag känner mig ganska stark, säger han med ett leende när han sätter sig ner med lunchtallriken.

Christian Järdler är tung i kroppen när han nyduschad stiger in på Kulan. Han har nyss genomfört ett gäng tuffa tester tillsammans med de andra i a-truppen för att ta tempen på den fysiska statusen.
– Men jag har ju kört tre försäsonger på raken, så jag känner mig ganska stark, säger han med ett leende när han sätter sig ner med lunchtallriken.

I matchen mot SönderjyskE drog Christian på sig MFF-tröjan för första gången, och även om det hela hade låtit bättre om det hade varit den ljusblåa varianten, så var det trots allt MFF-emblemet som prydde hans bröst. Jag frågar honom om det kändes konstigt:
– Nej, jag har sett den tröjan så många gånger, säger han och skrattar.

När han sprang in på Heleneholms konstgräs var det två och en halv månad sedan han senast spelade match. Den välartikulerade och sympatiske Christian menar att han blandade och gav i matchen:
– Jag är nöjd med första halvlek då jag tycker att vi spelar ett bra passningsspel. Själv är jag med mycket i spelet och kan dessutom komma upp i bra lägen någon gång. Det ser lika bra ut en kvart in i andra halvlek, men sedan faller vi igenom och hittar inte våra positioner. De får spela emellan oss och gör mål. Därefter faller vi ihop och jag själv tappar också. Att vi inte bjuder på någon bra fotboll sista halvtimman är vi fullt medvetna om, säger han.

Att omges av nya lagkamrater är alltid lite speciellt:
– Det kan ligga lite i att man inte vet hur alla agerar, vilket gör att man kanske tar en touch för mycket och tvingas sätta bollen bakåt i plan istället. Men oavsett vilken spelare man är så tar det ett par matcher att komma in i det laget och lära känna lagkamraterna.

Förutom några matcher i ungdomslandslagen, så var det 4-3-3-premiär för Christian. Det märks tydligt på honom att det är ett system som passar den ytterbackstyp som han representerar:
¬- 4-3-3 ger mycket boll åt ytterbackarna och det finns en yta framför mig i planen där det är läge att gå upp på vilket gör att man är med mycket i spelet. Men samtidigt som det är mycket yta att anfalla på så är det också en stor yta att täcka upp bakåt. Som ytterback i 4-3-3 ställs man inför många val om man ska anfalla eller stanna kvar. Sören säger ju också att det ställs högre krav på individen om man ska spela 4-3-3. Men för min position och min spelartyp så passar systemet bra.
Så, för oss som bara sett dig sporadiskt i derbykamperna mot HIF och då och då i veckans match på Canal+: vilken sorts ytterback är du?
– Jag är i grunden en offensiv ytterback som gillar att ha boll och använda min vänsterfot för att slå in bollen på forwards. Jag är inte typen som bara står hemma och försvarar för att sedan lämna över bollen till någon annan. Jag gillar att komma med i spelet när det finns möjlighet.

Det var just avsaknaden av ovanstående som var orsaken till den tidiga sortin efter endast ett halvår Genclerbirligi. Det som inte fick hända hände direkt efter att Christian anlänt till klubben: den tränaren som hade värvat Christian från Helsingborg fick sparken endast fyra matcher in på säsongen, och den nye tränaren ansåg att en backlinje ska vara rak som en linjal. Möjligheterna för Christian att delta i det offensiva spelet blev således minimala. Orsaken till att Christian lämnade klubben var alltså inte att han inte fick speltid, utan att han ansåg att han inte utvecklades som spelare. Faktum är att han spelade 12 av 17 matcher under hösten, och då ska man även komma ihåg att skador var orsak till att han stod över några av de fem matcherna han inte spelade.
¬- När jag var frisk så spelade jag. Anledningen till att jag lämnade var att den nye tränaren inte ville spela min sorts fotboll. Den förste tränaren ville spela 3-5-2 med mig ensam på vänsterkanten. Den andre tränaren ville anfalla med fyra man och försvara med sex man. Jag kände att om det bara gällde att försvara så kunde han hitta så många andra som var bättre än mig. När jag bara gick bara där och blev sämre så kände jag att ”jag är 23 år och måste tänka på karriären”.

Om man tittar på vilket liv Christian valde bort i Ankara så blir det ännu tydligare hur viktigt spelsystemet är för honom: Christian och hans sambo Linda bodde i en fyravåningsvilla med pool i en av de mer fashionabla stadsdelarna i utkanten av den turkiska huvudstaden. Som många andra innan mig säkert har frågat, så undrar jag varför han inte stannade kvar som välbetalt proffs i solen:
– Hade jag varit trettio år hade jag stannat och gått där nere och tagit mina pengar. Vi trivdes bra och bodde kanonflott. Fredrik Risp från IFK Göteborg var ju där samtidigt, och är kvar där fortfarande. Han bodde i samma område som oss, vilket var skönt. Ankara är en tvådelad stad och det är väldigt tydlig gräns mellan den rika och fattiga delen. Den delen vi bodde i var som vilken europeisk huvudstad som helst.

I Turkiet håller man antingen på något av Istanbullagen Fenerbache eller Galatasaray oavsett var i landet man bor. Därefter har man kanske ett andra favoritlag beroende på vilken stad man bor i. Genclerbirligi tillhör denna senare kategori, vilket avspeglar sig på publiksiffrorna.
Mot storlagen var det fullsatt, vilket innebar 25000 åskådare, men mot de mindre lagen kunde det ibland bara vara 3000 på plats.
– Spelade Fenerbache på tv samtidigt så kollade folk hellre på den matchen istället för att gå på vår hemmamatch. Jag såg en undersökning så visade att 40 miljoner turkar hejar på Fenerbache, säger Christian.

När Christian återvände hem till Sverige för att fira jul var det med inställningen att han skulle återvända till Turkiet igen efter ledigheten.
– Jag sökte mig inte aktivt hem, men samma dag som jag landade ringde Malmö. Vi började diskutera och det kändes helrätt. Det var alltså inte så att jag ringde min agent och sa till honom att börja leta efter en ny klubb, för att jag ville bort från Genclerbirligi, utan det var Malmö hörde av sig.
Hur reagerade du när MFF ringde?
– Jag var ju tveksam till en början eftersom jag tänkt flytta ner igen. Men ju mer jag pratade med Hasse, och därefter även Sören, och fick alltfler kort på bordet så kändes det rätt. Sören vill ju spela samma fotboll som jag vill och det är en fotboll som gör att jag kan utnyttja det som jag är bra på.

Efter att ha spelat i först Helsingborg och därefter Genclerbirligi, lag som i regel legat kring plats fyra, så längtade Christian efter att komma till ett lag där vinstchanserna var stora:
– Nu kom jag till ett riktigt topplag med en fantastisk publik, vilket jag märkt när jag varit här nere och spelat derby. Det är ett jäkla drag kring MFF, och detta kombinerat med den fotboll som spelas här gör att det känns riktigt bra.

Det går inte att komma ifrån Christians förflutna i klubben fem mil norrut, så ej heller i denna intervju. Det märks att det är ett ämne som bekymrar Christian. Han blir tydligt eftertänksam när jag frågar om hur allt kring övergången till MFF påverkat honom.
– De som spelar i den här branschen vet ju att som fotbollsspelare så jobbar man. Visst har jag varit sex år i HIF, och det är ju klart att man har känslor för en klubb man spelat sex år i. Men samtidigt så kan jag ju inte bara sluta spela, och i detta läge kändes MFF helrätt.

Men nu är historia alltså historia, och det är som ytterback i MFF som han ska runda yttermittfältarna och slå precisa inlägg till vem det nu blir som axlar rollen som nummer nio i startelvan mot Häcken. För varje dag som går kommer detta datum oförtrutet närmre och närmre. Jag frågar Christian om även pressen att fylla luckan efter Joseph Elanga, som ju som bekant varit en av MFF:s mest tongivande spelare de senaste åren, ökar i samma takt som karriären närmar sig?
– För det första så är det alltid inspirerande att spela i en klubb som vill någonting. Det är så mycket roligare att vara i en klubb som har en uttalad målsättning att vinna, än att spela i ett lag som GAIS som bara vill hänga kvar. För det andra så vet jag ju att jag är köpt för att ersätta Elanga, men alla spelare är olika. Jag vet vad jag själv kan och jag tror att jag själv har större krav på mig vad jag ska prestera än vad media och fans har, säger Christian och tittar ut genom Kulans fönster.
Han skakar på huvudet när han ser de snötäckta planerna och säger:
– Jag fattar inte hur det ska bli spel. Det blir tufft att få till bra planer.

Fakta Christian Järdler:
Ålder: 23 år.
Längd: 183 cm
Vikt: 74 kg
Moderklubb: Ängelholms FF
Meriter: 5 U21-landskamper, 3 juniorlandskamper, 8 pojklandskamper
Allsvensk debut: 2002
Karriär: Ängelholms FF -2000, Helsingborgs IF 2000-2005, Genclerbirligi, Turkiet 2005-januari 2006, Malmö FF från januari 2006
Bor: I Malmö med sambon Linda.

Text och bild: Måns Renntun

Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF.
Detta är andra intervjun för i år.