Högtidsstund när MFF-målningen visades
Det femtiotal besökare som tog sig till Idrottsmuseet för att se den första allmänna visningen av Gerhard Nordströms stora oljemålning av MFF 1950 fick vara med om en riktig högtidsstund, när hedersgästerna Kjell Hjertsson, Calle Palmér och Ingvar Rydell – som åter dragit på sig blå tröjor – samt Andreas Nilsson pigga och pratsamma luftade sina MFF-minnen.
Mellan den sjätte maj 1949 och den tredje juni 1951 spelade MFF 49 allsvenska matcher i rad utan förlust. Säsongerna 1948/49, 1949/50 och 1950/51 vann MFF allsvenskan och därmed tre raka guld, nummer två till fyra i ordningen. Mitt inne i sviten, säsongen 1949/50, erövrade MFF 42 av 44 möjliga poäng (tolvlagsserie och tvåpoängssystem). Tabellraden 20 2 0 82-21 (!) klargör ganska tydligt MFF:s överlägsenhet; tvåan Jönköping kom 15 poäng efter… Säsongen därpå, 1950/51 vann MFF serien med 9 poängs försprång till uppstickaren Råå enligt tabellraden 16 5 1 52-22. I den avslutande seriematchen mot AIK var MFF 18 minuter från 50 raka utan förlust, innan AIK fick in matchens enda mål och sviten stannade vid 49 – unikt i allsvensk fotbollshistoria.
Och det kunde väl vara värt en tavla? MFF:s styrelse gav den då unge och relativt okände konstnären Gerhard Nordström i uppdrag att göra en oljemålning av laget som klarat bedriften. Målningen har alltsedan hängt i MFF:s styrelserum och aldrig förevisats offentligt. Tills nu. Dagens MFF-styrelse har beslutat att deponera den stora målningen på Idrottsmuseet, där den sedan igår lördag pryder en central plats.
Till lunchtid hade ett drygt femtiotal himmelsblå vänner letat sig till Idrottsmuseet för den första visningen av målningen, men i minst lika stor utsträckning för tillfället att livs levande få träffa de av spelarna som ännu finns hos oss. Ingvar Gärds hälsa tillät inte honom att komma, men på plats fanns tre av de i olja avbildade: Kjell Hjertsson, Calle Palmér och Ingvar Rydell, alla dagen till ära åter iklädda blå tröjor – samt dessutom MFF:s Nestor Nr 1 Andreas Nilsson, 96, styrelseledamot under den aktuella tiden.
Idrottsmuseets Anders Hammer och MFF-styrelsens sekreterare Bo Malmquist inledde, varefter en annan veteran, inom sportjournalistikens område, och tillika sekreterare i föreningen Idrottsmuseets vänner, Roger Gottfridsson, ställde lite frågor till gästkvartetten. Andreas Nilsson berättade att målningen inte var konstnären Gerhard Nordströms första beställningsjobb för MFF; några år tidigare hade han fått göra 12 oljor som skulle utgöra årspriser till spelarna.
– Det var vår prydlige lagkapten Sture Mårtensson som föreslog att spelarna istället för fler fat och pokaler – som de fått varje år – kunde få en tavla att hänga på väggen, sa Andreas Nilsson.
Att det var just Sture Mårtensson som kom med förslaget var ingen slump. Han hade ett stort konstintresse – och var dessutom bekant med Gerhard Nordström. Styrelsen gillade idén och gav kaptenen i uppdrag att kontakta konstnären – som i sin tur småningom fick en beställning på 12 målningar. Detta var i början av 40-talet.
– Och så fördes MFF in i konstens värld – en ny fjäder i den ljusblå hatten. Dagens figuranter kan vidimera att så är fallet, sa Andreas Nilsson med en åtbörd till de tre spelarna, som nickade bekräftande: jodå, tavlorna hänger därhemma.
”Figuranterna kan vidimera”. att höra den ytterst vitale och verserat vältalige Andreas Nilsson berätta är en upplevelse i sig, det är Eric Perssons rika språk från de gamla årsböckerna som kommer till liv framför en rakt igenom decennierna – många decennier…
– Inte undra på att vi vann alla matcherna när vi hade sexton man, som en av besökarna uttryckte det. Oljemålningens laguppställning är med nödvändighet en smula anakronistisk – för att få med alla som bidrog till sviten är 16 spelare avbildade, inte alla var med hela resan.
Spelarna fick en och en gå upp till konstnärens ateljé och sitta modell.
Till det ytterst Malmö(-Skåne)-homogena gänget MFF anslöt 1948 ett exotiskt inslag i form av dalslänningen Ingvar Rydell, som kom från sensationslaget Billingsfors IK. Några problem att komma in i gemenskapen hade han inte:
– Det var inte svårt, man fick så fina passningar!
På många av dem blev det mål – Ingvar Rydell vann allsvenska skytteligan 1949/50 med 22 mål.
Våren 1949 fick Ingvar en ny kedjekamrat i Calle Palmér, som gjorde allsvensk debut just med rekordsvitens första match: 2-2 mot HIF borta. Därefter var han given i laget.
Kjell Hjertsson, Calle Palmér, Ingvar Rydell och Andreas Nilsson fick frågan om vilket mål eller vilken match de minns bäst.
Andreas Nilsson: – Jag minns ett mål som var lika mycket poesi som fotboll. Vi hade bjudit in Aberdeen till en match, för att tjäna lite pengar till nästa säsong. Matchen gick i kvällningen och solen stod som ett rött klot bakom Johanneskyrkan. Jag slog en passning som förvandlande sig till ett målskott och det var märkligt nog en röd boll som vi spelade med. Bollen skruvade sig upp i klykan med solen alldeles bakom – och den slocknade när bollen nådde gräset. Alla andra mål har jag glömt – men inte det.
Kjell Hjertsson: – En match i cupen ledde vi med 2-1, då Sture Mårtensson sa till mig: ”gå nu upp och gör ett mål så matchen blir avgjord”. Jag gick upp och fick en träff i klykan…
Ingvar Rydell: – Att komma hit, det var en upplevelse bara det. Jag gick från laget som inte vunnit en match till laget som inte förlorat en.
Calle Palmér: – Det är svårt att välja, vi vann ju alltid. och vi avgjorde ofta matcherna tidigt. I en match ledde vi med 2-0 efter 10 minuter, och när jag hade bollen vinkade Stellan Nilsson till mig att jag skulle gå ut till honom på kanten. Jag trodde han var arg för att han inte hade fått några bollar, så jag gick inte ut… Men han fortsatte vinka, och efter en tjugo tjugofem minuter gick jag ut till honom. ”Vad ska du göra ikväll” frågade han…
Till premiärvisningen av MFF-målningen – som alltså nu och framöver finns till allmänt beskådande på Idrottsmuseet – var det också tänkt att konstnären själv, idag 81 år gammal, Gerhard Nordström, skulle komma – men ett missförstånd kring tidpunkten satte en käpp i det hjulet. Hemsidan hoppas dock återkomma med en liten intervju.
Efter en högtidsstund på halvannan timme är träffen över, och de församlade lämnar museet – en del med bil, somliga på cykel, ett par med färdtjänst. Bland de sista Andreas Nilsson, mannen som är lika gammal som Malmö FF, till fots. Stilla strävande promenaden ett par hundra meter norrut längs Eric Perssons väg och så höger mot hemmet på Borgmästaregården.
/Tobias Christoffersson
Foto: Peter Arildsson.
Fler och större bilder kommer under dagen att läggas ut här.
