Här är Ulrichs yndige land
Samtidigt som MFFs backklippa Ulrich Vinzents var med och spelade hem SM-guldet ifjol slet han och frun Stine hårt med att renovera upp en 70-talsvilla i hemstaden Ringsted.
Nu skördar familjen frukterna av mödan.
Storköpenhamn är stort, men upphör till slut, och då öppnar sig den själländska slätten med böljande gröna fält och lövskogsridåer. 45 minuters bilresa från Swedbank Stadion, nio mil i västsydvästlig riktning, är det dags att svänga av motorvägen. Här är Ringsted, en ordinär dansk stad utan någon särskild attraktion; 33 000 invånare. En av dem är Ulrich Vinzents, MFFs
backklippa och lagets äldste spelare. Tre andra är hans fru Stine och döttrarna Frederikke, 5, och Nikoline, 2.
– Vi bodde i lägenhet i Köpenhamn tidigare, men när andra barnet kom kände vi för att flytta närmare familjen igen. Med två små barn kan man behöva några extra händer ibland, och både Stine och jag är från Ringsted från början, säger Ulrich Vinzents.
SJUTTIOTALSVILLA
Sagt och gjort. Ulrich och Stine bestämde sig för att köpa ett äldre hus och renovera upp det själva. De hittade en sjuttiotalsvilla som endast haft en ägare tidigare. Bara att sätta igång.
– Det är i princip bara väggarna och taket som är kvar! Jag rev ut allt själv, det tog fyra månader och var jobbigt på slutet. Hem från träningen, direkt till huset och jobba, hem till familjen och så trött så man bara lade sig och somnade direkt… det är inget jag vill göra om de närmsta åren.
BÄSTA SÄSONGEN
Hårt kroppsarbete på ”fritiden”, man tänker att det kanske kunde synts på plan. Men detta var ifjol, 2010. Parallellt med att Ulrich Vinzents renoverade huset gjorde han sin kanske bästa
säsong någonsin och fick dessutom kröna den med SM-guld. Med syrenerna på väg i blom skördar familjen Vinzents frukterna av det hårda arbetet på hemmaplan. Lite småsaker återstår, som det alltid gör, det nya hemmet är en fröjd för ögat, både ute och inne.
– Det är fantastiskt ”at komme i hus”. Barnen kan springa fritt både inne och ute samtidigt som man kan slappa lite själv. Och jag trodde aldrig att det kunde vara rogivande att jobba i trädgården, säger Ulrich och kisar mot vårsolen, flfl ödande över gräsmatta och trädäck.
HIMMELSBLÅ VETERAN
Han kom till MFF 2006, då hade ännu varken Frederikke eller Nikoline sett dagens ljus. Fem år senare är Ulrich såväl tvåbarnsfar och villaägare som svensk mästare och himmelsblå veteran.
Mot Elfsborg bortaspelade han sin 200:e match för klubben.
– Det har gått rätt snabbt dit, för jag har aldrig haft någon allvarlig skada och inte missat många matcher. Och även om jag blivit 34, så känner jag inte alls att jag börjar bli skruttig i kroppen. Jag har inte ont efter matcherna, jag är lika stark nu som när jag var 28. Så jag tänker fortsätta så länge jag kan.
• Hur är det att vara fotbollsspelare med två barn jämfört med innan?
– Man har väl varit lite tröttare vissa träningar efter att inte ha sovit på natten… Men det viktigaste är att det blir lättare att koppla bort fotbollen med barn. Jag kan ha gjort en dålig träning eller match, vi kan ha förlorat, men barnen är lika glada ändå när man kommer hem. Den glädjen sopar undan allt annat.
Ulrich om sitt cupmål
– Det här målet hade jag väntat på bra länge. Men det ju var snyggt när det äntligen kom. Nu hoppas jag på fler. Senaste målet kom i en träningsmatch 2005. Vi fick bra ytor på kanten så man kunde ta sig in och komma till avslut. Jag kom fram i ett par lägen som jag brukar göra, men när jag nu kom framför mittbacken så tänkte jag: Fan nu tar jag chansen. Och så fick jag en riktigt fin träff på bollen. Det var kul att se den gå in bredvid stolpen Nu hoppas jag få göra ett i Allsvenskan också.
TEXT:
Tobias Christoffersson
FOTO:
Jesper Landby
