Halvtidspratstund med Sören Åkeby
Svajigt, från jättebra till riktigt dåligt. Så beskriver MFF-tränaren lagets prestation med första halvan av serien spelad. Han slår också fast att självförtroendet och ängsligheten är en viktigare förklaring till ojämnheten än skador och omsättning i truppen.
Svajigt, från jättebra till riktigt dåligt. Så beskriver MFF-tränaren lagets prestation med första halvan av serien spelad. Han slår också fast att självförtroendet och ängsligheten är en viktigare förklaring till ojämnheten än skador och omsättning i truppen.
Så har ”helt plötsligt” halva allsvenskan spelats, hälften av poängen fördelats. MFF strävar vidare på den lite knaggliga resa som hittills varit 2006, fortfarande med det färdiga laget och det där sköna segerflytet utom nära räckhåll. Efter omstarten två matnyttiga hemmasegrar mot AIK och Öster, men det är ändå de två mer och mindre spektakulära nederlagen på konstgräsen i Gävle och Borås som stått i fokus i varseblivningen av rådande himmelsblå fenomenvärld.
Sören Åkeby tar emot för en pratstund två dagar innan ”returmötet” mot Elfsborg, näranog en ödesmatch för utsikterna att delta i årets toppstrid, och börjar med en snabb fundering kring matcherna efter omstarten.
– Mot AIK gör vi en riktigt bra match, oavsett om vi faller ifrån under vissa sekvenser av matchen. Samma sak mot Öster – vi kontrollerar, men så tappar vi ett slag. Tittar vi på konstgräsmatcherna, så är det ju inte bra att leda med 3-0 mot Gefle och sen tappa den matchen. Det är en kollektiv kollaps, när vi tappar ödmjukhet och blir bekväma. I senaste matchen mot Elfsborg förlorar vi mot ett bättre lag oavsett om det är konstgräs eller inte. De bemästrar underlaget klart bättre än vad vi gjorde – men det är ändå små marginaler som avgör matchen. Hade vi kunnat hålla vår 2-1-ledning lite längre än tio minuter, hade de nog hunnit bli mer frustrerade. Sedan får de 2-2 och 3-2 på individuella misstag från oss, men vi hade ju faktiskt också möjligheter att göra 3-2.
Första halvan av serien – hur mäter du själv er prestation?
– Prestationen har varit svajig, från bitvis jättebra till riktigt dålig. Poängmässigt så är det klart att vi förväntat oss att ha mer poäng. Det ska jag inte ljuga om. Men det har hela tiden sett riktigt bra ut på träningarna; det är ju oftast där man ser hur formen är. Vi har gått ner oss lite efter förlusterna men jag tycker vi har kommit upp snabbt igen. Ser vi framåt på hösten och de nyförvärv vi har gjort så ser det riktigt bra ut. Våra nya forwards har gjort åtta mål av tio sedan omstarten, och Gabriel tycker jag håller en bra klass.
Halvvägs in i säsongen har laget fortfarande inte nått den där kontinuiteten – varken i laguppställningar och matchning eller i spel och prestationer. Ojämnheten är så här långt näranog ett signum för årets MFF. De främsta orsakerna härtill är nog så tydliga: skadorna och den stora omsättningen i spelartruppen. En lagmaskin har inte haft chansen att sammansvetsats.
– Många spelare har också spelat, föra att sedan bli avstängda eller gå sönder; vi har inte haft samma startelva i någon match. Det tycker jag inte i sig ska påverka; man ska klara av att byta ut till exempel två man mellan varje match, och det tycker jag också att vi klarar. Och det är klart att man känner varann bättre om man spelat ihop i fem år än i fem veckor.
Istället för att skylla på skador och förändringar i truppen pekar Åkeby på en helt annan faktor bakom ojämnheten.
– Vi ska inte fokusera på att hitta ursäkter. Vi har ett bra lag, ett bra spelarmaterial. Att vi inte får det riktiga flytet i spelet och i passningarna, att vi inte kommer i de rätta lägena – det är en självförtroendefråga. Vi har inte fått det där riktiga självförtroendet, då det bara flyter på. Det är därför vi varit så ojämna, vi har blivit ängsliga. När tankarna börjar gå över i det negativa.
Den där ängsligheten. Åkeby talde om den efter flera av vårmatcherna också, men den verkade raderas effektivt av de tre raka segrarna med Jari Litmanen i laget. Så i bägge hemmamatcherna efter omstarten har den där ängsligheten visat sitt fula tryne igen. Både mot AIK och Öster i samma skede av matchen: efter ledningsmålet.
– Vi kontrollerar hela matchen, tar ledningen rättvist – och sen går vi ner oss. Vi tror inte vi kan göra 2-0, tror inte vi kan spela vidare. Men vi måste fortsätta spela, köra vidare – och bli ännu klokare i vårt spel. Ser man på konstgräsmatcherna så har vi släppt in flera lätta mål, och det kan sätta sig lite i huvudet. Då börjar man tänka mer destruktivt. Man vågar inte löpa offensivt för att få bollen, för man tänker att ”om jag tappar bollen här så har jag lång väg hem”. Det är när de negativa tankarna kommer som man tappar fart, och tappar det offensiva spelet.
Hur råder man bot på den där ängsligheten? Är det ”bara” ett par segrar som hjälper? Vad kan du göra som tränare?
– Fotboll går ut på trygghet. Är en spelare trygg på plan, så presterar han. Känner han sig lite otrygg eller ängslig, så kan det räcka för att han ska tappa positioner. Och marginalerna är små – det kan räcka att en spelare hamnar rätt eller fel tre meter, så kan det se väldigt annorlunda ut. Det gäller för mig att pusha på dem: ”Tänk offensivt när vi har boll! Tänk defensivt när de har boll!” Det låter enkelt, men det är inte alltid så lätt att få in i skallarna på spelarna… Den dan vi tror på idéerna, tror på oss själv, litar på varann, får flyt – då ska de andra få åka! Då vågar man göra saker som man normalt sett kan, men inte gör, för att man är orolig att tappa bollen. Först och främst måste vi vinna några matcher i rad. Vi måste komma in i ett litet stim, som vi gjorde ett tag i våras när vi hade tre raka.
Ja, det lär behövas… rätt snart…?
– Jo. Jag håller med om det. Får vi det där självförtroendet, så att vi vågar, då tror jag det kommer att se bra ut – och jag hoppas det kommer att göra det på söndag.
Om man tittar på lagdelarna, så är det mellan vår nye målvakt i storform och vårt nya anfall med sin fantastiska målproduktion som problemen finns. Tränarna brukar understryka skillnaden mellan försvarsspel och försvarets spel – men det är arbetet med att spela ihop en fungerande backlinje som MFF kämpat med under hela året. Senaste nyförvärvet Gabriel har sett bra ut bredvid Olof Persson, men det faktum att han inte kan svenska har givit kommunikationsproblem och osäkerhet.
Så backlinjebygget går vidare, men åtta insläppta mål på två bortamatcher och många tillsläppta lägen också i hemmamatchen mot AIK ser lite oroande ut.
– Det har ju varit dåligt, det ska vi inte ljuga om. Jag vill fortfarande hävda: ta bort de här plastgräsmatcherna från resonemanget – för där det blir målchanser på inga målchanser, som inte sker på vanligt gräs. Jag vill påstå det. Det är såklart inte bra att släppa in en massa mål över huvudtaget, men ta bort dom matcherna så ser det kanske inte så illa ut.
Men det tar väl tid att spela ihop en ny backlinje? Är det över huvud taget möjligt mitt under brinnande säsong?
– Det finns en del orsaker, utan att gå in för djupt på dem, jag vill inte sitta och beklaga mig. Men vi jobbar med dem varje vecka. Det handlar igen om trygghet. Är det svårt med språk och så, till exempel, så kanske man inte är så trygg. Men det enda sättet att skapa trygghet är att arbeta med olika situationer på träningarna, som vi sedan kan överföra till matcherna. Såväl försvarsspelet där fler är med som backlinjens spel. En-mot-en-situationer, två mot två, hela backlinjen kollektivt. Vi jobbar med det – men ibland funkar det inte.
Till matchen mot Öster valde du att bänka Christian Järdler och spela Ulrich Vinzents som vänsterback (och Höiland till höger) – en tuff petning?
– I proffslivet måste man kunna ta motgångar för att bi bättre som spelare. Christian Järdler har varit skadad en längre tid och har haft lite problem när han kommit tillbaka; han har varit lite för passiv i sitt försvarsspel. Därför förändrade jag.
Ser du Höiland som ett alternativ som mittback?
– Det tror jag är ett bra alternativ, men vi har inte tränat med honom i den rollen alls.
Vill du ha en mittback till?
– Vi måste få en bättre konkurrenssituation.
Så mittfältet. Mittfältsdiamanten. Den funkade fullt ut med Jari på plan de där ljuvliga matcherna i maj – men sedan har det sett svårare ut. Tydligast kanske att ingen lyckats riktigt i just Jaris roll. Anders Andersson är den som matchats mest där.
– Defensivt har det funkat bra när vi spelat med Anders, offensivt har det inte varit tillräckligt. Det är inget att hymla om: den offensiva mittfältsrollen är inte den optimala för Anders Andersson, och det vet han ju själv om. Vi behöver en kreatör där, och Anders är inte den typen.
Du har ändå valt att fortsätta matcha Anders i den rollen.
– Jag har inte sett några andra alternativ. Vi försöker alltid titta på det optimala utifrån vilka spelare vi tycker är i form och i vilka positioner vi kan tänka oss dem. Det är ett såna beslut man får ta ibland, då det ena tar bort det andra – och vi har tappat offensiven. Det blev bättre i andra halvlek mot Öster, efter att vi pratat om det i halvlek, och Anders hittar in när vi gör 1-0-målet.
I först halvlek mot Gefle såg det också bra ut?
– Ja, men då glömmer man lätt bort att då föll Gefle hem, och då fanns det mycket tid, men visst funkade han bra där.
Tycker du att den offensiva mittfältsplatsen är den största luckan i lagets spel?
– Ja. Vi får ju inte igång ett bra passningsspel. Och det är ingenting jag skyller på Anders; vi har bara inte de rätta typerna för att få igång ett bra passningsspel. Bitvis har vi haft det, men så har det försvunnit och vi har blivit ängsliga.
Är det bara Jari som är den rätta typen?
– Nej, det finns flera i truppen som har de kvaliteterna, men det är några av dem som är skadade också.
Som Labinot Harbuzi?
– Det är en fantastisk fotbollspelare, men han har inte varit i fysisk status för att spela. Så fort han har närmat sig, har det kommit en ny skada…
Det där känner man tyvärr igen…
– Ja, precis. Vi har haft lite för många såna spelare. Vi har snart fått ihop ett helt lag med spelare vi inte fått kontinuitet med…
Yttermittfältarna, har de haft svårt hitta balansen mellan offensivt och defensivt spel?
– Yttermittfältarnas defensiv har brustit lite grann, det vill jag påstå. Man måste våga offra kraft åt båda hållen, och det har sett lite bekvämt ut defensivt några gånger
Jag tycker mig ha sett färre antal inlägg och crossbollar på senaste tiden jämfört med vårmatcherna. Är det något du kan hålla med om?
– Det kan nog stämma. När vi spelar diamant kanske vi ”kryper in” lite mer i spelet och inte riktigt fått till breddspelet. Tanken är att ytterbackarna ska komma lite mer – men igen är det ängsligheten: ”jag vågar inte gå här, för tappar vi boll har jag en jäkla resa hem”. Och så får man inte tänka. Vi måste utnyttja kvaliteterna hos våra ytterbackar, framför allt Ulrich är ju fantastiskt bra offensivt, även om han också blivit lite mer defensiv nu. han har nog känt sig lite osäker han också.
Med åtta mål på fyra matcher känns det nya anfallet bara beskrivas som en stor succé. Men kanske kan an tycka att Jonatan Johansson trots sin sanslösa målproduktion fallit bort lite i delar av matcherna?
– Jonatan är en spelartyp som jobbar hårt och inte gör några spektakulära mål, men han är där han ska vara. Han nosar sig till mål, är giftig i boxen, arbetar hårt, löper mycket i djupled. Junior är en annorlunda spelare, han kan både löpa i djupled och ta emot och vrida och vända – och har ett fantastiskt skott. Det såna spelartyper man vill ha tillsammans, de ska inte vara för lika.
Sedan Sören Åkeby i våras tog beslutet att gå över från 4-3-3 till 4-4-2 med mittfältsdiamant har det gällt tills vidare. I takt med att skadade spelare kommit tillbaka och nyförvärv gjort kan det vara läge att ställa frågan igen… börjar det dra ihop sig till en ny chans för 4-3-3?
– Jag är förespråkare av 4-3-3. Men det behövs fortfarande andra kunskaper för att spela 4-3-3, så som jag vill spela 4-3-3. Det är mycket fler en mot en-situationer. Idag vill jag inte utsätta alla spelare för det, det är bättre att vi är kompaktare.
Laget är inte moget?
– Spelarna är inte mogna för det; inte alla spelartyper klarar av en-mot-en-situationerna idag. En sån som Ulrich, till exempel, klarar av det. Han är fantastisk en mot en – medan vissa andra kanske är lite sämre. Och då blir det farligt. Men det här jobbar vi med, hela tiden. Nu när vi bara spelar ungefär en match i veckan hinner vi träna individuellt på det, hur vi ska agera, ett par gånger i veckan. En mot en-situationer, två mot två-, positioner, brytningsavstånd och så vidare… det är många detaljer.
Efter hemmamatchen mot Elfsborg väntar så Häcken borta, Örgryte hemma och HIF borta.
– Är vi på tårna ska vi nog kunna sno åt oss en del poäng och få några matcher i följd med vinst. Det gäller för oss att arbeta hårt – på träningar och matcherna. Rätt vad det är släpper det och då kommer allt, det är jag övertygad om. Jag är optimist – jag brukar vara det.
