Från omklädningsrummet

Publicerad 30 oktober 2004

Lösryckta repliker och intryck från MFF:s omklädningsrum efter guldmatchen, efter publikhavet och medaljceremonin, under några minuter av den första timmen som mästare.

På väg ner i Stadions katakomb är det precis så lagom kaosigt som man kunde tänka sig. Jandelin förbi berättar att någon regelrätt presskonferens – som brukligt är med tränarna – blir det inte, kanske kommer matchstatistik. Ingen verkar bry sig, alla är på väg mot mästarnas omklädningsrum, mot mästarna. Förbi Elfsborgs omklädningsrum; tyst, de har av allt att döma gett sig av redan. In i den hetare blå zonen; där är det folk, mycket folk.

Första reportermagneten utanför omklädningsrummet Hasse Borg; står med en stor chokladguldpeng om halsen och ser lite tagen ut, men finner sig snart och snackar igång. Kanske ser han lite förvånad ut. Han har ingen guldhatt på sig.

Prahl förbi i svart underställ, på väg till etermedieintervjer, gratuleras av alla, ser uppriktigt glad ut för varje enskilt handslag och dunk i ryggen. I dörrhålet till omklädningsrummet den vanliga hangaround-klicken av lite styrelsefolk, några anhöriga, några bekanta, säkert också några obekanta. Prahl har inte heller guldhatt på sig. Thomas Olsson förbi, fortfarande i smutsigt matchställ, som om domaren blåste av alldeles nyss: lagkaptenen, nu mästare, men stället är verkligen riktigt skitt och han ser fortfarande lite sammanbiten ut – och det är vackert. Kapten Olsson har verkligen ingen guldhatt på sig.

Omklädningsrummet är proppfullt. Matchvärdar, journalister och fotografer trängs med spelarna, i olika stadier av dusch och omklädnad. I mitten av rummet ett bord flankerat av två tvättbingar. På bordet, bredvid en kartong frukt och några flaskor sportdryck, står den, den lilla replikan av Lennart Johanssons Pokal – ”atrappen”, kallar Hasse Borg den. Sportdryck, inte champagne. Bananer och smutstvätt, inte blommor. Inte en jävla guldhatt så långt ögat kan nå. Underbart.

– Vi ville inte förbereda nån guldfest för 400 personer. Hur kul hade det varit att gå på den om Halmstad spelat oavgjort och vi förlorat?
(Hasse Borg om att absolut inte ta ut nåt i förskott)

– Hasse, var é skumpan?
(Andreas Yngvesson, otålig)

Jaha, dags att ställa lite frågor då, höra hur de upplevde matchen och så. Hur det känns.

– Dom spelade bra, och vi kände av att vi var tvungna att vinna. Vi blev lite långa i första halvlek. När det blev 1-1 förstod jag att det verkligen kunde hända.
(Niklas Skoog redogöra lite för matchen)

– Vi var lite krampaktiga i första halvlek. Och – vi var nervösa, det är inget att sticka under stol med. I andra står vi upp lite bättre i början, och sen kom ju målen slag i slag. När vi hörde publiken jubla förstod vi ju vad som hänt i Halmstad.
(Olof Persson detsamma)

Shit, vad meningslöst. Fråga krystat om matchen, matchbilden. Själva matchprestationen är ju helt ointressant. Elfsborg var bra, MFF lyckades inte riktigt med sin match, lönt att gå in på det. Tänk att ”hur känns det?” verkligen är den enda vettiga frågan ändå. Äh, kan man inte bara få stå här lite i myllret på denna heliga plats, njuta av den fantastiska ynnesten att få vara just här just nu.

– Man sprang lite idiotiskt idag, inte enligt regelboken om man säger. men det är kanske inte så konstigt.
(Hasse Mattisson, in i 66:e minuten, om sitt rörelseschema under matchen)

– Nio år. har jag spelat i MFF. och allt som har hänt.efter att vi har varit nere i skiten. det är så GÖTT att vara en vinnare!
(Mattisson igen)

– Det här kommer att kännas grymt stort. så småningom.
(En för ögonblicket sansad sportchef)

– Efter målet tänkte jag att man kan i alla fall säga att vi var mästare i si eller så många minuter. att det kunde ingen ta ifrån oss. Man väntade ju på att dom skulle toffla in den däruppe.
(Hasse Borg. Men inget stoppade mästarminuterna från att ticka sig fler och fler och fler. Och enligt säkra uppgifter kommer dom att fortsätta ticka länge, länge.)

Så går det som ett oroligt drag genom omklädningsrummet. Något saknas. Asper, Yngvesson, Olsson och Mattisson samlas, grupperar sig, försvinner ut, kommer tillbaka.

– Ju bättre det går, ju hårdare måste vi jobba. Det vi byggt upp nu under flera år – det måste vi hålla.
(sportchef talar, ej på lagrar vilande)

– Hade nån sagt till mig för tio år sen att MFF skulle ha ett snitt på över 20 000 hade jag inte trott han var klok.
(Hasse Borg igen)

Så kommer äntligen ändamålsenligare droppar på butelj än sportdrycken. en back öl och några flaskor champagne. Åtgången är rykande, ett kort skål- och skrål-crescendo följs av chmapagnesprut över allt och alla i omklädningsrummet.

– Det blir helrenovering här imorgon!
(röst i mängden när skumpan yr som värst)

– Det här är så mycket större, eftersom vi väntat så länge.. allt vi byggt upp. att det händer nu.
(Hasse Borg, ombedd att jämföra med förra guldet -88, då han själv var med som spelare)

Men igen är det nåt i luften. Några spelare lystrar till, tittar frågande på varandra, några försvinner ut, kommer tillbaka.
– Nä.vet inte. däruppe nånstans.

– Det är fantastiskt, det här är helt otroligt. Det är så jäkla stort.
(Olof Persson försöker sätta ord till sina känslor, inte det lättaste)

– Vi har ändå bara förlorat tre matcher, vi har gjort en riktigt bra säsong. Underbart att det slutar så här också.
(Skoog, om sakernas tillstånd)

Den nya låten, ”Guldet ska glimma där det hör himma”, Guldlåten! kommer på på bandspelaren. ”Jävla bra låt”, enligt flera spelare.

Men Lolo Chanko tycks inte vara den stojiga typen. Sitter lite för sig själv, rak, ögonen som om matchen fortfarande pågår. Pratar lite lågmält med några andra spelare.

Men nu, då! Asper, Yngvesson, Olsson och Mattisson sticker iväg en tredje gång, och den här gången hittar de vad de söker. Tom Prahl har hållit sig undan från omklädningsrummet. Eller ja, han har väl betat av några intervjuer, men han är säkert medveten om vad traditionen bjuder. för nu kommer dom inrusande igen – med en prahlsk extremitet i vardera hampan och en ganska förnöjd guldtränare emellan sig. Och det är inga mellanstationer – direkt ner i bubbelbadet och öldusch därtill. På tur står Patrik Johansson och Bosse Nilsson.

– Jag var inte nervös alls när jag skulle slå den. Och vi visste inte då att Göteborg kvitterat. Men – den var inte bra. Men det kan ju kvitta nu. Och jag fick ju en assist för den!
(Niklas Skoog, om straffen)

– 20 000 i snitt hemma, och 8 000 som följer med upp till bortamatchen mot Blåvitt. Jag måste ge publiken en stor eloge.
(Skoog igen)

Johan Guiomar Nilsson går förbi, en öl i handen, borta i blicken. Ung, lärling. Första matcherna, första säsongen i år. Ska detta hädanefter bli hans melodi?

– Ja, det lutar åt att det blir fest ikväll.
(Olof Persson gör en sannolik förmodan)

– Jag ska förhoppningsvis umgås lite med mina kollegor.
(Niklas Skoog om planerna för kvällen)

– Dom här kan bli guld värda ikväll!
(Patrik Andersson gör en viftande åtbörd med sina kryckor på väg in till Kulan)

Småningom börjar block-och-penne-mänskorna och plåtarna bli mätta, samtidigt som spelarna droppar av för att inleda det lite mer organiserade guldfirandet inne på Kulan. Det är svårt att slita sig, svårt att lämna Stadion. Cyklar två varv runt på väg hem. Det har hänt, det har verkligen hänt. Nej, fel – det händer, verkligen; NU.

Tobias Christoffersson