Fortfarande mycket att spela om
Färsk intervju med Sören Åkeby, som berättar hur han upplevt kritiken efter motgångarna, och om hur viktig glädjen är för arbetet. Men också om varför mittfältet blivit rakare och backlinjen stått högt. Bland annat.
– Jag hoppas vi kan avsluta säsongen på ett värdigt sätt och visa att vi har ett stort hjärta för Malmö. Det finns fortfarande mycket att spela om.
Det är tre veckor och fem matcher kvar av allsvenskan 2006. En allsvenska som så här långt inte riktigt blev vad någon med engagemang för Malmö FF hoppades på. Fram till matchen mot Djurgården i mitten av september levde ett högst reellt guldhopp, men efter en tung uddamålsförlust på Malmö Stadion försvann alla chanser utom de rent hypotetiska.
En djupt besviken MFF-tränare konstaterade då att han inte sett sitt lag sämre – men när två raka förluster följdes av två svaga 2-2-matcher var det ofrånkomligen Sören Åkeby själv som hamnade i fokus för kritiken i medier och bloggar, forum och fikarum. Också i styrelserum? Nej, MFF-ledningen understryker gång på gång att förtroendet är orubbat och att arbetet med att göra det bästa möjliga av säsongen kommer att fortgå ostört. Men visst är läget pressat.
Det finns alltså inte alltför mycket roliga saker att prata om när det är dags för en ny lägessummering med Sören Åkeby – dock många viktiga.
Du har under den senaste tiden fått finna dig i att bli starkt ifrågasatt. Hur upplever du den situationen?
– Jag läser inte så mycket tidningar själv, men får förstås reda på vad som står. Idag är ju journalistiken sådan att man gärna vill såga tränaren, för att det är roligt att skriva om det hela tiden – utan att ha någon bakgrund till varför det ser ut som det gör. Bra journalistik för mig är att man försöker se hur det ser ut: Malmö har använt 33 spelare och haft två spelare som spelat alla matcher, Elfsborg som leder allsvenskan har haft åtta och använt 20 totalt. Ser man inte sånt, då förstår man inte fotboll. Då blir det bara löjligt. Jag förstår kritiken, resultaten har inte varit bra. Att bli i frågsatt är något man måste acceptera som tränare. Men det finns också orsaker.
Skadorna. Sören Åkeby valde länge att inte fokusera på dem i snacket, utan att se dem som en ofrånkomlig del av fotbollsverkligheten. Så länge som möjligt – men skadeproblemen har bara fortsatt och fortsatt. Är det här det värsta du upplevt i skadeväg?
– Ja, utan tvekan. Har inte varit i närheten av det här innan. Från början vill man inte ursäkta sig med hänvisning till skadorna, när man har en bra, fin och jämn trupp till sitt förfogande. Men – vi har varit hårt drabbade av skador i år, och det är klart att det försämrar kvaliteten. När det blir lite skador, eller rättare sagt ganska mycket skador, så får man jobba med de spelare man har. Och det är inget att ljuga om: om du har en trupp på 20 och har använt 33 så förstår väl alla att det inte är det optimala för en tränare. Det har varit det mest störande – att inte veta från dag till dag vad jag har för spelare. Det finns nog ingen klubb i allsvenskan som har använt så många spelare som vi har, och ändå är vi faktiskt fortfarande med – även om vi inte pratar om guld längre. Det tycker jag faktiskt är väldigt bra.
Finns det någon arbetshypotes om ett mönster bakom skadeproblemen?
– Vi försöker analysera läget vecka för vecka, och vi kommer att analysera mer ingående efter säsongen. Vissa skador kan man aldrig gör något åt, men vissa skador kan vi påverka och bli mycket bättre på att arbeta med, till exempel förslitningsskador.
Sören Åkeby är emellertid optimist, och understryker också den positiva bieffekten med skadeeländet: att fler unga spelare får chansen. Senast i raden Anes Mravac och Guillermo Molins, två juniorer som fått ta steget upp och göra sin allsvenska debut.
– Man får se något positivt i det, och det är alla unga spelare som får chansen att visa upp sig, vilket dom har gjort fantastiskt bra. Flera unga spelare har verkligen vuxit och utvecklats i år, något jag förstås hoppas vi kan ta med oss till nästa säsong. Men man ska också vara medveten om att vi inte kan luta oss mot såna unga spelare. De går in och gör det jättebra, men vi behöver fortfarande en mix mellan äldre med erfarenhet och yngre med entusiasm. På sikt är det jättebra att de här spelarna får vara med, men pratar vi kortsiktiga mål, så blir det lite tuffare.
Ja, på tal om mål. Hur ser målsättningen ut för säsongsavslutningen, realistiskt sett?
Vad siktar ni på nu, realistiskt sett?
– När man tappar den ursprungliga, måste man kunna ändra den. Det är klart att vi försöker gå för full pott nu, men vi måste ju också vara realistsiska – vi har inte vunnit fem matcher under året så. vi tar en match i taget, och jag tror vi har stora möjligheter att vinna många av dem som är kvar.
Om än teoretiskt mer än realistiskt sett, så kan det ju faktiskt bli en match om stora silvret i sista omgången mot AIK borta.
– Ja, eller lilla kanske.
Sedan förra summeringen har fyra matcher spelats: förlust mot Djurgården och 3×2-2 mot Kalmar, Halmstad och Hammarby. Efter djurgårdsmatchen var du… nedstämd.
– Det var en tung förlust. Jag tycker vi kontrollerade matchen, fram tills det att de fick en man utvisad. Då blev vi lite nonchalanta, och gjorde allting mycket långsammare – och det går inte. Inte mot Djurgården, när de spelar ett spel som går ut på att de bara väntar på oss, för att sedan slå om snabbt till anfallsspel. Då är man lite sårbar, och vi fick betala ett högt pris för det. Tittar man på de tre kryssmatcherna, så vill jag nog påstå att vi med lite tur hade vunnit två av dem.
Hammarbymatchen, förstås – den vann ni ju egentligen.
– Ja, definitivt. Egentligen borde vi gå ut och klart och tydligt säga att vi vann matchen, men tyvärr får vi inte de poäng vi skulle ha. Det är klart att det är frustrerande, för jag tycker vi gör en jättebra match. Vi börjar fantastiskt bra, men sedan tar Bajen över totalt när de gjort 1-0, och där kunde de kanske ha avgjort matchen. Men sedan kommer vi tillbaka, och vi gör det bra – och så får de ett skitmål på en frispark som… ja, som inte håller. Och så får vi ett mål som är regelrätt onside bortdömt.
I Hammarbymatchen visade laget en fin resning, som man förgäves väntat på i ett par omgångar. Mot Kalmar och särskilt mot Halmstad såg det betydligt blekare ut.
– Jag håller med om det. Men det blir så när man förlorar, man tappar självförtroendet. Man vågar inte få igång ett passningsspel, man spelar mer alibifotboll. Och tryggheten försvinner när vi måste byta spelare hela tiden. Men samtidigt – ja, vi var kanske inte värda att vinna den matchen men. i sista minuten skjuter vi målvakten på näsan från en meter istället för att sätta den i taket… Det har varit lite för mycket sånt där. För att vara med och slåss i toppen måste man också ha tur. Men turen är något man arbetar sig fram till. Jag hoppas vi kommer att få lite, till slut.
Varför kom attitydförändringen och den moraliska resningen just i Hammarbymatchen (och inte i någon av matcherna dessförinnan)?
– Ja, vi var väl lite underdogs i den matchen. Vi hade spelare i lite nya positioner i laget, och därför gick alla spelarna ut och tog större ansvar och arbetade hårdare i kollektivet. En av våra bästa matcher för året, fightingmässigt och bitvis också spelmässigt. Men vi har ännu inte visat den där tryggheten i en hel match. Vi har gjort bra halvlekar, till och med 60 och 70 minuter – men inte 90.
Efter att Jari Litmanen fick hjärnskakning i matchen mot Kalmar valde Sören Åkeby ett rakt mittfält i matcherna mot Halmstad och Hammarby, vilket särskilt på Söderstadion med Jocke Nilsson och Anders Andersson såg riktigt bra ut. Bakom beslutet låg mer än Jaris frånvaro.
– Jag tycker inte riktigt att vi har spelarmaterialet för att spela diamant idag. Vi tar lite konstiga beslut ibland, vi är bekväma i vissa lägen.
Hur då?
– Man tar inte löpen i defensiven, man förlitar sig på att någon annan gör det, man är inte villig att offra tillräckligt mycket. Det har blivit för mycket stora ytor för motståndarna när vi har slarvat till det med vårt passningsspel sista tredjedelen. Där har vi blivit sårade. När vi tappat boll har det varit stora hav för motståndarna… Därför har vi gjort förändringarna. Och vi kanske skulle ha gjort dem tidigare.
– Vi måste också kunna etablera det offensiva spelet mer, längre; ha tålamod, få fram folk snabbt så att vi kan stänga ytor. Men när man inte etablerar ett längre anfallsspel, utan får slå för snabba avgörande passningar, det är då det blir stora avstånd mellan lagdelarna – och motståndarna har världens läge att ställa om.
I ett par av de senaste matcherna har det i alla fall från ett lekmannaperspektiv sett ut som om laget spelat med rätt hög backlinje, särskilt i matchen mot HBK. Sören Åkeby förnekar bestämt att det var hans intention och förklarar lite.
– Det har lite att göra med vilka motståndare vi mött. Spelar du mot lag som hela tiden spelar upp på forwards, spelar tillbaka och sedan kommer i djupled, då måste vi falla ner med hela backlinjen och ta bort ytan bakom, som då är attraktiv för motståndaren. Att backlinjen blev hög mot Kalmar var mer bekvämlighet från backlinjespelarna, man satsade på att ställa offside, vilket ju kan vara livsfarligt med offsideregeln som den ser ut idag. Nu gjorde dom det ganska bra, men det är definitivt inget jag förespråkar, en sådan backlinje är ofta en för lätt uppgift att lösa för motståndaren. Men högt försvarsspel har den fördelen att spelarna ofta blir aggressivare, med låg backlinje blir spelarna mer ”skärmspelare”. Men det är något vi jobbar med, att spela aggressivt fast vi spelar lågt, att lämna lite ytor för att sedan kliva fram – och det tycker jag vi lyckades ganska bra med mot Hammarby. Många tycker att det är bra med hög backlinje, det ger hög press och man får närmare till mål, men man kan vända på det och säga att när vi med hög backlinje vinner bollen, har motståndaren ofta många spelare bakom boll. Släpper vi upp dem i banan blir det lite större ytor att spela på – så det finns för- och nackdelar. Jag tror på att spela variationsrikt; vi ska kunna spela både högt och lågt och vara aggressiva i båda, och samtidigt jobba med till exempel överflyttningar.
Så… har det kanske börjat lukta lite 4-3-3 igen? Med tanke på de – ständiga – förändringarna i såväl truppens sammansättning som det tillgängliga spelmaterialet – har du någon gång övervägt att prova 4-3-3 igen sedan skiftet i våras?
– Vi får väl se i matchen mot GAIS… Jag har hävdat att jag vill spela 4-3-3 – och jag har sedan förklarat varför jag inte har kunnat göra det. Jag tror jag hade blivit idiotförklarad om satt på mig skygglapparna och bara kört på med 4-3-3 med den omsättning vi haft på spelare. Det var klokt av oss att förändra, vi hade inte klarat det annars.
Hur har träningen varit under uppehållet?
– Vi har tränat mer individuellt. Vi tog det lite lugnare förra veckan och har kört lite hårdare denna. Det man alltid måste försöka hitta är glädjen. Jag måste ingjuta mod och självförtroende i mina spelare; få dem att känna sig behagliga i allt de gör, på träningar och i match. Spelarna måste tycka det är roligt att komma till jobbet. Man kan stå och nöta och nöta saker, men finns inte glädjen får man inte ut det till varje spelare ändå. Vi hade till exempel en lekbetonad träning förra veckan där vi körde lite fotbollsgolf och tävling ute på plan.
Det har varit en tung period, och du betonar hur viktig glädjen är. Var har du hittat den själv på sista tiden?
– Jag tycker egentligen att allt är roligt, när man får ha förmånen att träna ett stort lag. Jag älskar mitt jobb och trivs med alla mina medarbetare, och alla olika spelarkaraktärer. Som Niklas Skoog, som var med ute på plan häromdan. ”Fan vad jag har saknat det här” sa han. Han är 33 år och har glädje i det han gör. Det är såna spelare man vill arbeta med. Annars – vi har tagit in en 17-åring som gjort debut i allsvenskan och en 18-åring som gjort debut i allsvenskan – båda var på plan samtidigt mot Hammarby, och det tycker jag Malmö FF ska vara stolta över. Jag hoppas vi kan avsluta säsongen på ett värdigt sätt och visa att vi har ett stort hjärta för Malmö. Det finns fortfarande mycket att spela om.
