”Finns bara en Thomas Olsson”
Bläddrar tillbaka bland fjolårets MFF-krönikor. Hittar de här meningarna i en krönika publicerad på sommaren:
”Men MFF:s vändning, med de fem raka vinsterna, sammanfaller med Thomas Olssons intåg i laget. Jag vågar påstå att han just nu betyder lika mycket för Malmö FF som Kim Källström för Djurgården”.
Bläddrar tillbaka bland fjolårets MFF-krönikor. Hittar de här meningarna i en krönika publicerad på sommaren:
”Men MFF:s vändning, med de fem raka vinsterna, sammanfaller med Thomas Olssons intåg i laget. Jag vågar påstå att han just nu betyder lika mycket för Malmö FF som Kim Källström för Djurgården”.
Likheterna mellan årets MFF och fjolårets är kanske större än vi trodde. Och det mesta har redan sagts om Thomas Olssons avgörande insats mot Helsingborg i måndags kväll. Men det är sällan jag sett hur en spelare haft en så dominant roll i ett lagbygge. Vi snackar Bosse Larsson. Vi snackar Jonas Thern. Vi snackar en gammaldags halvback av oerhörd vikt för dagens Malmö FF.
Så mitt i all glädjeyra vill jag peka på ett problem. Eller i alla fall ställa frågan högt. Är det så att Malmö FF är så beroende av en enda spelare som man fick uppfattningen på Olympia? Om svaret är ja, så vill jag veta vad vi gör nästa gång den skadebenägne diamanten linkar av planen igen. Då måste vi ha en plan B. En hållbar plan B.
Det hade vi inte i fjol. Om jag säger Elfsborg och Sundsvall i juli månad, så kanske ni kommer ihåg resten själv. Det var då MFF hade radat upp fem segrar före sommaruppehållet. Sen var det uppvisningsmatcher och beachvolley för de hyllade himmelsblå. Och efter en halvtimme mot Sundsvall tvingades Olsson gå av. Igen.
Problemet med Thomas Olsson är alltså att han är så förbaskat begåvad. Han ser spelytor. Han vågar hålla bollen. Han varierar sitt passningsspel. Och han kan minsann dribbla också. Han är alltså inte förutsägbar. Ett orosmoment för motståndaren varje gång han får bollen. Och det var några gånger i måndags.
Mitt förslag till Tom Prahl och lagledningen är alltså dels att ta sig tiden att glädjas över årets bästa match, så här långt, för MFF. Men att ganska omedelbart efteråt börja fundera på hur laget ska se ut när speldirigenten Olsson är skadad eller avstängd. Löser man den knuten så kanske det kan räcka hela vägen.
Nu ska inte exakt hela förtjänsten från gårkvällens underbara match – som var värd långt mer än tre poäng – tillskrivas denne gentleman från Åtvidaberg. Tobias Grahn, som jag alltid vill berömma, sprang förmodligen mest på hela planen. Och glädjespridaren Andreas Yngvesson, som tidigare på dagen gjorde ett avväpnande uttalande om ”krisen” i Malmö FF – på sajten fotbolldirekt.com – brände visserligen ett gäng målchanser, men löpte om och om igen – i sönder Helsingborgs försvar.
Och så Patrik Andersson. Ständigt denne Patrik. Jag tror inte MFF kan förlora med Patrik och Thomas Olsson på plan samtidigt. Ingen av dem spelade mot Landskrona, vår enda förlustmatch hittills. Någon sa eller skrev, jag minns inte just nu, att Mattias Asper blir en bättre målvakt med Patrik framför sig. Gårdagens insats från Asper förbjuder inte det resonemanget.
Igår flög Tom Prahl till Grekland med sin hustru på en veckas extremt välförtjänt semester. Han har den senaste månaden satts på prov som han aldrig satts på förut. Det kanhända att han darrat, mycket tyder på det. Ingen är perfekt. Men igår kväll bevisade Tom Prahl sin storhet. Laget hade aldrig spelat som det gjorde i måndags om det hade haft en svag ledare.
Jag tror de här veckorna varit viktiga för honom. Jag tror att han har växt som tränare. Växt som människa. Växlat upp ett snäpp. Och utveckling är ju något som kännetecknar redan talangfulla människor. Kraven på framgång i MFF är – enorma. Detta är inte Halmstad. Detta är inte Trelleborg. Detta är Malmö FF.
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
