Ett steg tillbaka och två steg fram
Det är vad Sören Åkeby hoppas på när han efter de senaste förlusterna tar laget tillbaka till grunderna för att hitta trygghet och självförtroende igen.
– Vi vet vad vi kan. Nu gäller det att får ut det i träning och ta med oss det till match. De kan räcka med att fem spelare löper tio meter extra varje gång – så finns öppningarna, säger MFF-tränaren i en ny intervju för hemsidan.
Efter två raka hemmaförluster i de senaste två allsvenska omgångarna står det klart att MFF hamnat i problem, rentav stora problem. Den optimism som grodde, spirade och frodades under försäsongen fann sin bekräftelse i den fina premiärmatchen mot Elfsborg på påskafton och 4-0-krossen av AIK – blandades också upp av motsatta intryck. Misslyckandet på Vångavallen, förstås, men också svårigheten att genomföra en hel match med fokus och kvalitet samt, efterhand, benägenheten att tappa matcherna efter hand som ett högst ovälkommet eko av fjolåret.
Och efter den klara, rättvisa och stundtals (läs: första halvlek) förnedrande förlusten mot Kalmar har misslynt mummel växt till högljudda, hätska rop – på förändring. Vad som fattas på plan är lätt att se – men vad är det som inte stämmer, vad behöver förändras? Som supporter har man att försöka tolka det man ser – eller i det här fallet snarare det man inte ser, och försöka begripa något. Det är svårt.
Och det är dags att prata lite om det här med Sören Åkeby. Hemsidan träffade MFF-tränaren för en ny intervju.
För att vara helt frank: Det ser ut som om både du och laget kört fast, och att utvecklingen går åt helt fel håll.
– Om jag förstår dig rätt pratar du om de senaste matcherna – och jag tycker definitivt inte att vi har kört fast. I Halmstadmatchen fanns det sekvenser som var riktigt bra. Spelet behöver vara kombinationsrikt och så för att man ska vinna matcher; man kan vinna på att vara klok taktiskt. Vi hade goda målchanser, vi gjorde mål – men vi fick också ett mål felaktigt bortdömt för offside och de fick ett mål som är offside… och istället för 1-1 blev det 0-2.
Men, oavsett målen och matchresultatet, ser man till vilket lag som lyckades genomföra sin match bäst – så inte var det MFF.
– Men det är så små marginaler som avgör om vi blir bra eller dåliga i matchen. En kvittering kan innebära att varje spelare höjer sig 10 procent, för att de blivit tryggare i det de gör. ”Nu jäklar jobbar vi vidare här”, men istället blir det 0-2 och vi går ner ännu mer, och det ser ännu konstigare ut. Hade vi lyckats vända matchen mot Halmstad så hade det kanske sett lite annorlunda ut mot Kalmar, men istället fick vi gå ut med ännu högre krav på oss.
Och istället blev det ett varv till i en ond cirkel, då Kalmars tidiga 0-1 i princip blev 0-3 från förra matchen.
– I Kalmarmatchen blev vi jätterädda. Deras brassar hade lekstuga med oss, vi hamnade fel i positionerna, vi tappade bollen i fel lägen – och vårt självförtroende bara sjönk och sjönk. Vi fick ett tidigt baklängesmål, men sedan kom vi gratis in i matchen och det såg lite bättre ut i andra. Där fick vi en lite olycklig frispark emot oss, och de fick en tå på bollen. Det hade känts bättre om de gjort mål på någon av sina lite klarare chanser…
Hur jobbar du med att vända den onda cirkeln till en god?
– Vi tränar, det är det enda sättet: jobba vidare på träning och diskutera. Det är klart, man kan ta in en mental tränare, det har jag ingenting emot, men många av spelarna vill inte mental träning, och att bli påtvingad något tror jag inte hjälper. Det är ingenting vi utesluter, men det är inte aktuellt just nu.
Men… det är ju just det, att det ser ut som om det inte hjälper att jobba vidare på träning. Inför i princip varje match talar du om att tempot måste bli högre, koncentrationen längre, aggressiviteten större – för att efteråt tvingas konstatera att just det saknats ännu en gång. Det är svårt att förstå. Vad händer där emellan?
– Nu talar jag om efter den senaste matchen; jag ser inte att halmstadmatchen var lika illa som du gör… Det är många saker som det är min uppgift att rätta till, och vi jobbar ju med de här sakerna. Men det är så mycket som bygger på självförtroende. Har du självförtroende har du trygghet. Från början vet alla vad vi ska göra hur vi ska spela – sedan blir det blockeringar.
Hur då?
Det räcker med att en spelare inte löper för att han kanske tror att medspelaren ska göra ett misstag och då har man själv hundra meter hem. Han tar inte löpet, medspelaren med bollen får inga fler valmöjligheter, hamnar i trångomål, släpper en kort sidledspass – och lämnar över ansvaret till någon annan. Så äter motståndaren upp oss och straffar oss med kontringar. Sidledspassningar är bland det farligaste som finns i fotboll. Vi måste spela enklare, rakare och snabbare. Men vi måste också ha folk som löper för att vi ska kunna slå djupa bollar. Allt passningsspel utgår från rörlighet. Men tryggheten i vårt passningsspel har försvunnit. Man är osäker på sig själv, och osäker på sina medspelare. Det är då ser vi ut som ett juniorlag, och det är det här vi måste komma ifrån.
Hur tappade ni tryggheten?
– Det är en väldigt bra fråga. Men det är till exempel inte det lättaste att spela på Malmö Stadion när det börjar buas efter en kvart. Det måste man förstå. Det höjer inte spelarnas självförtroende, det blir ingen direkt fördel. På hemmaplan ska vi prestera, det jobbar vi stenhårt för. Det är här vi ska vara oslagbara, så jag förstår att man blir besviken, men det kan man väl visa efter matchen i så fall? Under matchen när alla försöker göra sitt bästa… det höjer ingen.
Hur ska ni hitta tryggheten igen?
– Man försöker alltid undvika svackor och hålla en lägstanivå som är hög, men någon gång hamnar man där – och då måste man gå tillbaka. Tillbaka till basics, till grunderna i vår spelidé. Hitta den där känslan: att en spelare är trygg när han har bollen, trygg i att veta vad han skall göra. Sedan får man jobba stegen fram igen.
Ett steg tillbaka och två steg fram?
– Ja, kanske det.
Vad innebär det rent konkret i träning?
– Basics är hur vi vill spela, och hur vi ska göra i olika situationer, både med och utan hänsyn till motståndaren. Jag tycker vi har haft för dåliga värderingar i vissa matcher, i vissa, inte alla; vi har varit slarviga och tappat boll för lätt. Vi tränar och övar in att spelarna ska ha olika valmöjligheter i olika situationer, så att spelaren själv ska kunna anpassa sig till situationen. Då är enkla passningsövningar och anfallsövningar bra, så att spelarna känner sig trygga med bollen; blir bekväma med inläggen, hur vi löper in i box, att vi får fram folk så vi inte blir långa i plan, sånt – för att bara ta några små exempel. Att spelarna får känna att ”här satt passen bra”, ”här vände jag bra”. Då växer man igen.
Det ser ut som att också tryggheten i 4-3-1-2-modellen saknats. Var det därför du bytte till 4-4-2?
– Det är för lätt att prata om spelmodellen hela tiden, det blir fel proportioner. Det är vår grundläggande spelidé som är det viktiga, och den är samma som innan. Det har fungerat jättebra i vissa matcher, men motståndare kan läsa oss också, och det är då vi måste kunna vara mer flexibla. Vi har dragit ner Ola och fått ett rakare mittfält i delar av vissa matcher tidigare också. Det är vad vi gör offensivt när vi har boll och defensivt när vi inte som är det viktiga, sedan vilka siffror man kallar det för, det är ganska oväsentligt.
Sören betonar att liksom det kan vara lätt att glida in onda cirklar, kan det vara lätt att ta sig ur dem också.
– Vi KAN inte bli så mycket sämre på 14 dar. Vi vet vad vi kan. Nu gäller det att få ut det på träning och ta det med oss till match. Ser man möjligheterna i träning, så finns de i match också. Det kan räcka med att fem av spelarna löper tio meter extra varje gång – så finns öppningarna.
Med lågt bolltempo och liten rörlighet har det varit svårt att hitta ett fungerande djupledsspel. Och med Jonatan Johansson borta en månad blir det förstås inte lättare.
– Jag säger inte emot. Det är klart att skadan på Jonatan stör oss, ifjol var han och Junior ett kanon-radarpar – men samtidigt är det tur att vi får tillbaka Niklas efter hans långa skada. Spelar vi med Junior och Niklas Skoog kanske vi tappar lite av djupledsspelet, men våra forwards måste hur som helst alltid jobba med motrörelser, det vill säga att de rör sig åt varsitt håll. Många gånger mot Kalmar gick bägge emot boll – men om en går emot boll måste den andre löpa i djupet. Kanske kan vi hitta en variant där våra yttrar kommer med mer i djupledsspelet.
Nyligen tog Marcus Pode beslutet att lämna klubben, med motiveringen att han behöver mer speltid för sin utveckling. Förstår du honom?
– Unga spelare har för lite tålamod. Om en spelare tror att det är enkalre att byta klubb för att få speltid, så – ja, vad ska vi göra? Vi pratar alltid med våra unga spelare om att orka ha tålamod och se tiden an.
Hur har Podes utveckling varit under våren? Sådär väldigt mycket speltid har han inte fått.
– Det är vad man presterar på träning som avgör om man ska vara med i matcher. I vissa matcher var han riktigt bra, i andra lite sämre – så som det brukar vara för unga spelare.
Hans matchning i A-laget utmärktes av ständiga byten mellan olika positioner; kan inte det vara hämmande för utvecklingen?
– För mig är det utveckling. När man är så ung. Man måste lära sig att ha olika perspektiv i spelet. När man spelar mittfältare vill man oftast jobba emot motståndare och man har boll framför motståndaren. Som forward jobbar du ofta felvänd mot motståndaren, vilket är helt annorlunda. det tycker jag är utvecklande, att kunna lära sig båda. Jag vet egentligen inte var Marcus helst ville spela, men han ska ha en eloge, för han försökte alltid. Han är en fantastisk fotbollsspelare, som har alla ingredienserna, men saknar lite mod – men det är också en mognadsprocess. Man måste ge de unga spelarna tid – men det är inte alltid de har det.
Intervju: Tobias Christoffersson
