En tung månad att lägga till handlingarna
MFF av i mars hade besegrat FC Thun. Det är Tom Prahl övertygad om, när en tung månad ska läggas till handlingarna. Missad champinjonliga och ingen förnyad prenumeration på seriepokalen är illröda poster i balansräkningen – men ännu finns gott att hämta, och vid sidan av resultaten framhåller Prahl glädjen över att se så många unga spelare gå framåt.
Det är inte vilken månad som helst som ska summeras, när det återigen blivit dags för hemsidan att ta en pratstund med Tom Prahl. ”Jag har inga ord kvar. Jag har inget mer att säga”, hälsar MFF-tränaren lakoniskt-ironiskt efter att denna eftermiddag redan ha tillbringat tre timmar med att konversera journalister. Men det som ska göras ska göras… så det blir allt till att älta kraschlandningen i Bern en gång till – men också lägga ut texten under det lite trevligare samtalsämnet ”Undret i Istanbul”.
Först som sist: MFF missade tidernas chans till Champions League, och två veckor senare hakades regerande svenska mästarna också av guldstriden genom förlusten mot Djurgården. Plump plump och förspilld säsong? Kanske ändå inte.
– Ordet fiasko återkommer – men vad förväntar man sig egentligen? Även om det är fem i tolv finns det fortfarande chanser att få ut någonting bra av den här säsongen. Kan vi, med de förutsättningar som rått, bli tvåa och ta oss in i UEFA-gruppspelet så kan vi se folk i ögonen, säger Tom Prahl.
Det är idag exakt en månad sedan matchen i Bern, då den stora fotbollsvärlden skulle öppnas. Istället: en avgrund. Totalgenomklappning och respass, inte genombrott och förstaklassbiljett – och svensk massmedia ”rasade” under drevliknande former; MFF i princip landsförrädare.
– Jag höll mig ifrån tidningarna de närmaste dagarna – ja nästan veckorna – för att behålla min egen frid i sinnet. Jag har försökt förtränga det – men under någon veckas tid var det tufft, det var det ju.
Hur ser du, men en månads perspektiv, på matchen i Bern?
– Det var en riktig motgång. Den stora besvikelsen under min tid i Malmö, det kan man inte komma ifrån. En synnerligen olycklig dag på jobbet för många spelare. Det första målet vi släpper in genom att den här Bernardi kommer in – det hade vi pratat om och visat på video, han gjorde ett likadant mot Kiev. Sedan gav Josephs idiotpassning dem andra målet, och vi hamnade i ett vakuum – ingenting hände och väldigt många spelare föll igenom, stod inte alls upp. En jättebevikelse.
– Problemet var ju att vi inte fick hål på dem i hemmamatchen, som vi ändå gör ganska bra. Och Thun var ju bättre än vad folk tror: ett bra sammanhållet gäng, inga spektakulära spelare, men ett lag som får ut väldigt mycket av sin kapacitet. De pressade Arsenal på Highbury in i övertidsminuterna… Men – en sån chans som vi fick, den dyker inte upp igen i första taget.
”Det är synd att vi inte har ett färdigt lag nu, ett lag vi spelat med ett par månader” sa Tom Prahl inför dubbelmötet med FC Thun. Patrik Andersson gick slutligt sönder i hemmamatchen, och Jari Litmanen – som laget ändrat spelupplägg för – kunde på grund av sina skadeproblem inte bidra med mer än ett 25 minuters inhopp i returen, när allting redan var kört.
– De här matcherna kom vid en synnerligen olycklig tidpunkt. Vi fick byta mittbackar i parti och minut, och hade mycket omflyttningar i laget. Vi fick på nytt bygga om få att få alla de så kallade bästa spelarna på banan samtidigt. Det var inte så himla enkelt att vara tränare just då, att med kort varsel pussla för att få in spelare som egentligen inte riktigt passade in i vårt sätt att spela. Och detta när vi skulle spela våra viktigaste matcher på kanske 10 år.
Och så gör Prahl en intressant jämförelse.
– Hade den här matchen inträffat i mars är jag övertygad om att vi hade klippt dom. Med Mackan och med Skoog frisk, med ett spel som byggde på det vi gjorde ifjol, och med en linje i laget.
Så du menar att matcherna i Royal League i mars var årets bästa, hittills?
– Ja, så känns det. Några av dem, särskilt FCK hemma. Sedan har vi egentligen haft ganska svårt att… men… vi ska inte utvärdera hela säsongen varje månad.
Sorti och mörker – och match mot Sundsvall fem dagar senare. Där kom så säsongens första, efterlängtade urladdning: 6-2.
– Det gav lite plåster på såren. Efter matchen sa vi, att vi bara måste slå Sundsvall hemma och göra en bra match. Men där var egentligen inte mycket som tydde på det heller när de gjorde 2-1… då såg det likadant ut igen, som i matcherna dessförinnan mot ÖIS och Assyriska. Men vi tuggade på, och fick bra utdelning, med lite annorlunda målskyttar.
Sedan långt uppehåll för två landskamper, och det kom förstås lägligt. Träningen som under liknande tidigare uppehåll med tonvikt på fys. Därpå allsvensk nyckelmatch mot Djurgården: seger – eller i alla fall inte förlust – ett måste för att bli kvar i guldjakten.
– Jag tyckte det såg bra ut inför djurgårdsmatchen, och vi inledde bra. Men deras 1-0-mål, det är slarvigt av oss. Vi ska kunna spela situationerna färdigt, och hålla dem ifrån oss – och så står vi där och sover igen… Och 2-0 är en bra hörna av dem, men ändå lite halvhjärtat av oss.
Sedan gör vi rejäla förändringar i paus, sätter i Edward och går över till 4-3-3. Den matchen är egentligen bra genomförd första 15 och sista 45, och ser man på statistiken är bollinnehavet lika men vi har fler målchanser och fler avslut. En ganska jämn match – men ändå var vi inte riktigt nära. Hade vi fått 2-1 med Podes stolpskott i början av andra halvlek, så kanske… men Djurgården var – och är – i bra form.
Och pang! dörr nummer två slog igen i ansiktet, det andra av säsongens två stora mål kört. Så kanske var det rätt skönt att komma hem från Stockholm sent på natten – för att åka direkt ner till Istanbul tidigt dagen efter. Och kanske rätt skönt att ställas på en av kontinentens ”värsta” hemmagrytor helt utan förväntningar och press. Ambitionen i bortamötet mot Besiktas: se till att det fanns chans kvar i returen.
Matchen i Istanbul blev ett nytt avstamp. MFF spelade 4-5-1, klokt och disciplinerat, höll tätt – och lyckades till och med göra mål på en hörna och vinna matchen!
– Nere i Turkiet var det en helt annan historia, allting var positivt så länge vi inte släppte in mål. Vi kunde sparka upp bollen på läktaren och jubla över det – det hade vi inte kunnat göra hemma direkt… Sedan hade vi fått in lite folk som var friskare, och med Pode också lite mer ungdomlig entusiasm. Han sprang så länge han orkade där nere, och Hasse och Thomas gjorde en strålande insats. Backlinjen stod bra, Mattias var bra och Yksel gjorde sin absolut bästa match i MFF under min tid: höll boll, förivrade inte sig, orkade springa mycket.
Hur spelade ni?
– Vi spelade ett väldigt lågt försvarsspel för första gången. Försteforwarden startar press vid mittcirkelns ring, backlinje och mittfält ligger med tio meter mellan varandra, och vi jobbar med att styra dem utåt sidlinjerna. Det lyckades inte helt, för de var jätteskickliga på att köra crossbollar, de hade crossbollar på 60 meter, över vårt mittfält… Men det gällde för oss att hålla tätt, att växa in i matchen och känna att vi är med, inte bli överkörda. I och med att vi klarade det fick vi ett nytt självförtroende.
Och nu har du valt att köra vidare på samma linje också de resterande matcherna i allsvenskan; ökad tonvikt på organisation, disciplin, försvarsspel – och kontringar. Det är som om en cirkel håller på att slutas…
– Ja (skratt), vi spelade rätt mycket kontringsspel de två första åren med Skoog och Ijeh, då vi öste in mål. Så det kan man kanske säga. Men – när vi mot HIF väl får kontroll över bollen på deras planhalva, så kan vi odla ett passningsspel också. Det är ju inget defensivt spel; vi ligger inte nere och slår ifrån oss. Men vi tätar bra, har bra disciplin och fin glöd. Och när vi får chansen att spela anfallsspel gör vi det. Vi spelade ju inte ut Helsingborg, men vi var svåra att komma åt under stora delar av matchen. Segrar kan tas på olika sätt, och att vinna efter bra försvarsspel är det bättre lag än vi som har gjort. Och så som det har blivit – kan vi fullfölja den här linjen de sista fyra matcherna och vara framgångsrika, stå tror jag inte att någon har synpunkter på det.
Denna höst är den första under din tid som MFF inte är inblandat i guldstriden ända in i slutet. Känns det tomt?
– Absolut. Men samtidigt har vi börjat om på något sätt igen, med ett lite annat sätt att spela och ska man hitta när vi senast vann två matcher i rad får man gå tillbaka till månadsskiftet maj-juni. Då vann vi mot ÖIS och sedan Helsingborg, och dessförinnan hade vi fyra raka segrar mot Assyriska, Rosenborg, Kalmar och BoIS i cupen. Det är vår bästa period under den här säsongen – frånsett oktober månad, som ska bli ännu bättre!
Men även om de yppersta resultatmässiga framgångarna uteblivit, finns det andra glädjeämnen. Tom Prahl framhåller de unga spelarna i och i närheten av A-truppen.
– I och med att vi har fått lite nytt folk, Raoul, Edward och Pode, så kanske något gott kan lämnas till nästa säsong, inte bara etablerade spelare utan också lite ungt, hungrigt folk med tiden för sig. Häromdan gjorde reservlaget den bästa match jag sett med dem under min tid – 7-0 mot Trelleborg. Alla de här unga pojkarna som varit med och tränat hela året tar steg hela tiden, och nu är de väldigt nära de etablerade – Tobias Nilsson, Johan Guiomar-Nilsson, Jocke Nilsson, Behrang Safari, Rawez Lawan, Samuel Barlay, till exempel. Många har fått sitta på bänken, och några har fått spela. Ur deras synpunkt har säsongen varit bra, många som misströstat om sina möjligheter från början har fått vara med. Men sedan är det ju tufft att slå sig in i MFF:s A-elva.
– Jag tror på att ge de unga spelarna lite mer tid än man kanske tänkt sig från början. Man utvecklas i lite olika takt och det är inte fel att kunna vara lärling fram till både 20 och 21. Att få träna kontinuerligt med bra spelare under en längre tid – då växer man, och plötsligt… vet du vem Charles Anderson är, förresten?
Eh, nä…
– En kamerunsk kille som varit här i ett par år och nu är 20. Han kom hit under väldigt tragiska omständigheter, har spelat i U-laget och rätt mycket i reservlaget. Han är jättebra, han är liten, men har ett fantastiskt spelsinne. Ett typiskt exempel på att om en spelare får vara kvar, så kan de sista stegen komma, lite senare, med ihärdighet och träning.
Och nu… höstens två viktiga matcher på fyra matcher. Göteborg på Ullevi måndag, en match som bör vinnas för chans på andra platsen. Sedan Besiktas hemma torsdag, har vi en ny krigarmatch att emotse då?
– Tja. Dom ska ju vinna matchen, så dom kommer säkert att dundra på, även om de kanske är lite försiktigare. Det gäller att vi är envisa och inte bjuder på något. Vi klarar oss med 0-0.
– Vi har i alla fall slagit Besiktas borta, vilket i sig är en stor merit, en av mina största som tränare och en av de bästa internationella matcher som MFF gjort på år och dag. Och att slå HIF två gånger samma säsong räddar också en del. Men det stora att kämpa om är förstås andraplatsen och ta sig in i UEFA-cupen. Jag ska inte säga ”om” vi klarar det, för vi ska klara det. Och när vi har klarat det – då får vi tycka att det är bra gjort.
Intervju: Tobias Christoffersson
