En sistakvart att ta med sig
Paul Newman sa en gång att det är den sista kvarten av en film som avgör om man tycker att den är bra eller ej. Är sista kvarten kass – glömmer man filmen omedelbart. Är den bra – så är det är något man snackar om hela kvällen.
Med en enkel analogi till dagens match i Göteborg så var alltså det som vi fick se – en bra match! Vad jag däremot inte begriper är om nu Malmö FF kunde spela den fotboll de gjorde den sista kvarten – i den värmen – varför fick vi inte se något av det spelet tidigare i matchen?
Paul Newman sa en gång att det är den sista kvarten av en film som avgör om man tycker att den är bra eller ej. Är sista kvarten kass – glömmer man filmen omedelbart. Är den bra – så är det är något man snackar om hela kvällen.
Med en enkel analogi till dagens match i Göteborg så var alltså det som vi fick se – en bra match! Vad jag däremot inte begriper är om nu Malmö FF kunde spela den fotboll de gjorde den sista kvarten – i den värmen – varför fick vi inte se något av det spelet tidigare i matchen?
Jag tror inte det är så enkelt att Örgryte backade hem efter 1-0-målet, vilket de i och för sig gjorde. Sympatiske målvakten Dick Last sa efter matchen dels att resultatet var rättvist och dels att han tyckte att man blev alltför rädda i ÖIS. Men jag tror alltså inte det är hela sanningen.
Det handlar om att bestämma sig för vem som är bästa laget. Det var helt uppenbart, det syntes på de flesta rörelser, att MFF:arna inte umgicks med några sådana tankar. Allra mest syntes det på Mattias Asper på Ailtons mål. En målvakt ska gå ut och göra sig stor, inte krypa ihop och gömma sig.
Jon-Inge Höiland intervjuades av Canal Plus strax efter pausvilan. Han berättade att det var flera av spelarna som kände sig hängiga i halvlek, han antydde att det skulle vara flera än han själv som hade känning av virus. Det lät jävligt illavarslande, man väntade bara på ett ÖIS-mål.
Men som matchen utvecklade sig så kan inte heller det ha stämt. Det som somliga spelare kände i pausen måste ha suttit i huvudet – inte i kroppen. För inte kan det väl ha varit så att Marcus Pode gjorde hela skillnaden, med sitt inspirerade inhopp?
Så här i efterhand begriper jag inte varför han inte fick spela från start. Den grabben var åtminstone frisk, till skillnad från Höiland och stackars Hasse Mattisson, som verkligen inte syntes i matchen idag. Och dessutom: Pode var inblandad i båda målen mot Assyriska (om nån minns den matchen) och var grymt nära att bli hjälte mot FC Thun.
Marcus Pode är alltså en av de spelare i truppen som är i allra bäst form. Jag ljuger inte när jag skriver att hans briljanta chip fram till Yksel idag – höll Dennis Bergkamp-klass. Bland de läckraste enskilda ögonblick jag sett från någon MFF-spelare den här säsongen. Tom Prahl sa för någon månad sedan att Marcus Pode hade de känsligaste passningsfötterna i laget. Det var i och för sig före Litmanen. Men annars: han ljög inte. Just därför ska Pode givetvis ha en plats i förstaelvan på tisdag.
”Vi är för lättlästa”, suckar Ola i ett närmast uppgivet sms. ”Vi mötte ÖIS, inte Manchester United”, fortsätter han. Jojo, men vi mötte ju ett ÖIS som idag spelade sin femte match på raken utan förlust. Jag tror inte man ska lura sig själv att Allsvenskan består av typ fyra bra lag, varav MFF alldeles självklart är ett, och resten lingongäng. Då är det risk för att man hamnar i samma rollspel som engelsmännen, som inbillar sig att man är ständiga världsmästare.
ÖIS anfall, med en för dagen oväntat inspirerad Paulinho och en blixtrande snabb Ailton, skäms inte för sig. Magnus Källander på mitten skulle få plats i de flesta allsvenska lag. Och jag tror att en och annan supporter till ett och annat lag i Sverige skulle kunna tänka sig Dick Last längst bak.
Kanske var det så att spelarna gick omkring med samma känsla som jag gjorde före matchen. Golvläggaren stormade in mitt vardagsrum strax före fyra – ”har du en bir?” – och var alldeles skakig. Medan jag nästan höll på att glömma bort kick-off. Alla tankar är just nu riktade mot tisdag kväll kvart över åtta.
Nu återstår för Tom Prahl att konservera den sista kvarten och få in den attityden i spelarnas skallar från start på tisdag. Jag menar, MFF skrämde skiten ur ÖIS på slutet. Dick Last tog väldigt god tid på sig med insparken i 92:a minuten. Och då hade alltså ÖIS dels hemmaplan och dels hade man haft ledningen fram till 88:e minuten. Ändå maskade man. Det visar på hur man upplevde MFF:s sista ryck.
Det är alltså så här: Det här laget kan spela rörlig, farlig, spännande anfallsfotboll. Det här laget kan leka med ett annat formstarkt allsvenskt lag – när man så vill. Frågan är då: Varför vill man inte göra det oftare? Vad är det som rör sig i deras huvuden i första halvlek, till skillnad från slutet av den andra?
Hade man kroknat hade vi kunnat skylla på trötthet. Men nu var det precis tvärtom. Ingen förkylning, inget virus – bara full fart framåt. Afonso kom allt mer ju längre matchen gick. Jesper Bech löpte outtröttligt – den dag han blir bättre på att göra sin gubbe, så blir han hyperfarlig. Yksel tände till efter sin varning. Daniel var som vanligt. MFF:s egen Edgar Davids. Olof spelade sista minuterna med benet i paket.
Och så då. Marcus ”Bergkamp” Pode. Jösses vilket löfte den killen är. Målet på Rosenborg. Och lättningen idag. Han kommer att slå världen med häpnad. Om han bara får chansen.
Paul Newman hade rätt. Förstås. I 87 minuter satt jag och golvläggaren med näbbarna i ölburkarna och deppade. Nu längtar jag desperat efter matchen på tisdag. Låt den bara börja något tidigare än 88:e minuten den här gången. Så går det vägen.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
