En sista intervju med Sören Åkeby
I en sista intervju med hemsidan summerar Sören Åkeby de sista matcherna och årets säsong, samtidigt som han ger luft åt några intressanta och öppenhjärtliga funderingar om sin tid i Malmö FF.
Jobbet är gjort. Ändå förblev det mesta ogjort. Två år, nu har de gått. Sören Åkebys tränargärning i Malmö FF är över. Den kommer av de allra flesta att betraktas som ett misslyckande. Fansen ser två förlorade år, klubben en satsning som slog fel och medierna ett praktfullt fiasko. Vad ser en tränare? Att inneha yrket innebär att ha sin arbetsinsats oupplösligt sammantvinnad med resultatet. I alla fall när man anställs av landets resursstarkaste klubb för att vinna och inget annat. Man är lika med sina resultat. Är man inte en vinnare är man en förlorare, med nödvändighet, per rådande definition.
Bakom detta bländverk finns förstås ett jobb, en vardag, en arbetsplats som vilken som helst. Där man träffar folk, skapar relationer, finner bekräftelse, mänsklig värme, glädje. Därifrån bryter nu Sören Åkeby – och Alf Westerberg, och Anders Johansson – upp. Dags för en sista intervju med hemsidan, en sista månadssummering – som förstås också blir till en slags summering av de 22 månader Sören varit i klubben och de två säsonger han varit ansvarig för laget.
Men innan summeringen några inledande ord om framtiden, den framtid som kommer att utspela sig på annat håll. Huvuddelen av den här intervjun gjordes innan det blivit klart att Sören Åkebys nästa utmaning i karriären blir det norska laget Ålesund. Så det blev att slå en signal strax innan allra sista träningen med MFF för en snabb uppdatering.
Grattis till det nya jobbet!
– Tack! Det känns jättekul. Jag hade fått några förfrågningar att ta ställning till, men jag blev jätteglad när jag fick höra att Ålesund var intresserade.
Hur ser du på ditt uppdrag?
– Det är stor skillnad på Ålesund och MFF, det här är en annan slags utmaning. Ålesund har varit i Tippeligan tre gånger genom tiderna och aldrig hållit sig kvar så länge. Nu har de varit uppe i ett år och slutade elva. Klubben vill förstås etablera sig i högsta serien, på säker mark från bottenstriden.
Varför fastnade Ålesund för dig?
– Ja, det är ju en bra fråga… Den förre tränaren Per Joar Hansen som jag känner sedan tidigare rekommenderade mig, de har förstås tittat på mitt cv och sedan var jag där på intervju.
Blir det en 4-3-3-kil till jämte Rosenborgs i Drillo-land nu?
– Det blir spelarmaterialet som avgör den saken. Det går inte att säga att man ska spela så eller så utan hänsyn till hur truppen ser ut. Och det finns nog många fördomar här om hur fotbollen ser ut i Norge; de flesta tror det mest är sparka långt, men fotbollen är mer mixad än så. Rosenborgs framgångar talar för sig själv – deras match mot Valencia var den bästa jag sett ett skandinaviskt klubblag göra.
OK. Finns den nån bra travbana i närheten av Ålesund, då?
– Ja du… det hoppas jag ju förstås på men jag vet faktiskt inte än. Det får bli en senare fråga.
Säger Sören Åkeby, som redan idag återvänder till Stockholm och familjens nya hus i Värmdö, men kommer att återvända för att ”städa ur skrivbordet” och även göra ett par turer till nya jobbet i Norge innan det officiellt börjar i januari.
Låt oss börja med att städa bort de sista bortbleknande bilderna av säsongen 2007 från näthinnan: de avslutande matcherna. Förra summeringen gjordes inför matchen mot Örebro. Efter segern i den matchen levde ännu hoppet om medaljstrid – men fyra förluster på de fem sista matcherna förde MFF bortom alla ära och redlighet.
Vad tycker du om insatsen i de sista matcherna?
– Men kan kritisera våra resultat också nu på slutet, men jag tycker ändå att vi hittade ett lite bättre och snabbare spel. Inte i 90 minuter, men… Kalmarmatchen blir ingen riktig match genom utvisningarna. Mot Göteborg gör vi ingen kanonmatch, men vi är minst lika bra som dem; tyvärr släpper vi in alldeles för enkla mål. Mot GAIS gjorde vi en bra match både försvarsmässigt och offensivt. Jag tycker vi har tagit ett litet steg, även om vi kanske borde ha tagit ett större. Samtidigt är det små detaljer som avgör matcherna. Med lite tur och lite mer skärpa framåt kunde vi ha fått några poäng till.
Vad tycker du om bortamatchen mot Gefle? Laget börjar bra i första halvlek, men tappar sedan – liksom så många gånger förut.
– Utan att skapa jättemycket chanser så är vi överlägsna, men så gör de 1-0 när vårt försvarsarbete återigen är dåligt. Vi gör 1-1 och tycker att vi ska ha en straff när de knuffar ner Ola i straffområde. Sedan trycker vi på för att vinna matchen, vi kände att det var vår chans att slåss om medaljerna och vi öppnade kanske upp oss lite för mycket. Men vi tycker också att vi skulle ha frispark i situationen som föregår deras segermål, när Ulrich får en knuff på kanten.
Alltid tråkigt att gnälla på domarna, särskilt när det finns så mycket annat som inte fungerar. Men det är svårt att bortse ifrån att en handfull felaktiga domslut i de sista matcherna bidrog till att sänka laget till den där niondeplatsen. Utebliven straff mot Kalmar och utebliven frispark mot Gefle är nämnt. Mot Kalmar föregick en knuff på Anders Andersson 2-0, innan Göteborgs 2-0 skulle Gabriel haft frispark och Joakim Nilsson straff dessförinnan när han gjordes ner i straffområdet…
– Ja, jag ville inte säga det först, för jag vill inte sitta och gnälla på domarna, men man kan nog konstatera att vi inte haft dem med oss i år.
Om man ser på säsongen som helhet – så känns det ändå som om laget varit nära att komma igång vid ett par tillfällen men aldrig gjort det.
– Det håller jag med om – men vi har aldrig varit tillräckligt bra, helt enkelt. I år är det mot Kalmar hemma då vi har varit riktigt, riktigt dåliga. Sedan finns det sekvenser i matcher man är nöjd med, och sekvenser i matcher man inte är nöjd med. Vi har inte hittat flytet i löpningarna och flytet i passningsspelet, tron på att bollen kommer så att man löper. Istället har vi stannat kvar och förblivit ängsliga. När man spelar anfallsfotboll måste man ha offensiva tankar.
Och därför har målskyttet förblivit undermåligt?
– Ja. Vi har förstärkt vårt försvarsspel men blivit sämre offensivt. Ifjol öste vi in mål, men då kände motståndarna heller inte till Junior och Jonatan; i år är de pålästa, och då har det inte varit lika lätt att stänka dit dom. Men hade vi bara haft lite mer skärpta i avsluten och smällt in lite fler mål på de chanser vi haft, hade det sett annorlunda ut.
När tycker du det varit som närmast att lossna under året? När sett som bäst ut?
– I första matchen mot Elfsborg såg det bra ut; då kände jag att det här kan bli ett riktigt roligt år. Mot AIK gör vi en fantastisk match – och visar att vi ÄR ett bra lag. Men vi är alldeles för ojämna. Vi lyckas aldrig behålla nivån. Vi blev inbjudna många gånger att komma med i toppen, men vi tog aldrig chansen. Vi var inte tillräckligt bra. Vi hade jättelägen, men vi klarade inte av det. Och i slutändan är det så – tabellen ljuger inte.
För två år sen tackade du ja till jobbet som tränare i landets resursstarkaste klubb. Om du ser på de två åren, vad blev inte som du väntat dig?
– Det är många saker som inte blivit som jag hoppats på. Vi hade stora ambitioner att hitta ett bra spel med fart och fläkt. Ett lätträknat antal gånger har vi haft det men oftast inte. Så som jag ser på fotboll och hur fotboll ska spelas – så har jag inte fått laget att fungera, förutom i några sekvenser i några matcher, och då har det känts så skönt. Men vi har aldrig kunnat hålla fast vid det.
Den fråga som ligger och värker bakom många andra är – varför lyckades det i Djurgården, varför inte i MFF?
– I Djurgården byggde vi ett nytt lag, vi hade längre tid på oss. Djurgården ramlade ur när jag kom, vi började om. Och – det ska jag inte ljuga om – Djurgården köpte spelare till de positioner där vi hade behov av nyförvärv. Det lag Djurgården hade då har vi inte haft i Sverige sedan Göteborg var som bäst senast. Det var fantastiska fotbollsspelare, det får man inte glömma.
Du hade bättre spelare i Djurgården?
– Ja, det tycker jag definitivt. Se var de spelarna är idag.
Fast de senaste åren har MFF utan tvekan haft landets mest namnkunniga trupp, och du medger ju själv att du inte fått ut allt av spelarmaterialet?
– Alltså. att man har en namnkunnig trupp behöver inte betyda att man har en jättebra trupp. Men visst – det finns många procent till att plocka ut av många spelare, och det har jag inte lyckats med. Vissa spelare har utvecklats ytterligare, men vissa har inte har inte tagit det där lilla steget. Varför är svårt att svara på.
Tycker du spelarna har tagit sitt ansvar?
– Svår fråga. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men… jag hoppas verkligen att de gjort det.
Känner du att du blivit orättvist bedömd?
– Kanske inte enbart jag, utan framför allt Malmö FF tycker jag blir jäkligt orättvist behandlat.
Här kommer samtalet med Sören in på ett intressant stickspår: MFF visavi medierna.
Vi mot dom-mentaliteten – den rotades redan på tidigt 1900-tal, har nedärvts av generation efter generation alltsedan och utgör en hörnsten i föreningens identitet. Låt vara att dess giltighet minskat med tiden – vi är likväl många som på allvar är övertygade om att såväl riksmedier som en del nationella institutioner fortfarande älskar att hata MFF och inte försitter en möjlighet att göra livet surt för klubben i vårt hjärta.
Nå – lite paranoia och offermyt kan ju också stärka gemenskapen, så det kan väl vara i sin ordning med det. Desto mer förvånande är det att höra att ur-stockholmaren, före detta hammarbyspelaren och djurgårdstränaren Sören Åkeby efter två år i Malmö är precis lika övertygad.
Hur menar du?
– Tja, allt… Jag är jättekritisk mot media, det kan jag säga direkt. Så fort det går dåligt för klubben så är det skit i Malmö FF, tränare och spelare och allt, medan man skriver mycket mindre om andra klubbar när det går dåligt för dem. Vissa klubbar är inlindade i bomull, medan MFF blir kritiserade för allt. Det står liksom minus framför när det skrivs om Malmö FF och det tycker jag är jävligt konstigt. Vi vinner med 4-0 mot AIK – då är det inte Malmö som var bra utan AIK som är dåliga! För att ta ett exempel.
Har du något intryck av varför det är så här?
– Kanske uppfattas MFF som en för kaxig klubb, och därför vill man ge igen och gillar att hacka på MFF. Under de två åren jag har varit här tycker jag det varit riktigt dåligt. Det måste jag säga. Jag kommer utifrån och kan se det.
För den som kommer utifrån framstår troligtvis också MFF:arnas självbild som lite förvrängd. Vaddåddå? Jo, det där att MFF ”ska” vinna varje år för så har det alltid varit – lätt förenklat, i alla fall… De höga förväntningarna på kort sikt, att varje år ladda om och skjuta från höften, ok det gick inte i år, men nästa, ok det gick inte i år men nästa… då ska ordningen med självklarhet återställas.
Inte en optimal arbetsmiljö för en tränare.
– Kommer man hit vet man vad man kliver in i. Men man glömmer också lätt bort att innan MFF vann 2004 vann man senast 1988… det är sexton år. Då är det ingen tradition att Malmö FF vinner vart och vartannat år. Men det är förstås inget fel att ha ambitionen.
I MFF-medvetandet framstår perioden mellan 1988 och 2004 snarare som 16 enskilda olycksfall i arbetet… Nå. Tillbaka till själva summeringen.
Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit under din tid här?
– Jag är stolt över att ha fått förfrågan att träna Malmö FF. Plus att jag tycker att några av de yngre spelarna har tagit steg framåt. Som jag hoppas de kan fortsätta göra.
Vilka?
– Vi jobbar med alla, de tar olika steg olika snabbt. Jag vill inte gå in på enskilda spelare.
När under din tid tycker du att laget haft sin bästa stund?
– Trippeln vi vann ifjol med Jari i form och frisk. Då spelade vi bländande fotboll i några matcher. Sedan kom det fler skador…
Kan du i efterhand känna att du gav upp 4-3-3 för lätt?
– Ja, utan tvekan. Hade jag kunnat inplantera det förra året, hade saker och ting sett annorlunda ut. Men på grund av olika omständigheter så gick det inte: skadorna, vi hade inte riktigt spelartyperna, omsättningen på spelare. Men vi spelade 4-3-3 de sista matcherna i alla fall.
Hur har du själv utvecklats under tiden i MFF?
– Framför allt genom hur man beter sig mot sina spelare. Hur stor distans man ska ha till sina spelare, hur öppen man ska vara. Jag tycker man ska ”fejsa varann” till hundra procent, inte offentligt utan mellan spelare och ledare. Och att alltid säga sanningen, även om det är känsligt.
Är du en bättre tränare nu än när du kom hit?
– Man kan ju peka på resultaten, som inte blivit bättre, men – jag tycker ändå att jag har blivit en bättre tränare. Man lär sig av sina kollegor, av spelare. Det är nyttigt att träffa nytt folk och få andra idéer. Förhoppningsvis förkovras man hela tiden, även om media tror att man bara blir äldre och äldre och inte förnyas… Men man förnyas nästan dagligen.
Vad kommer du att sakna med Malmö?
– Många, många goa vänner, också utanför fotbollen. Och så Jägersro förstås.
Tack för den här tiden, Sören – och lycka till i framtiden!
