En första intervju med Roland Nilsson
I en bil på väg söderut sitter Roland Nilsson och Hans Gren. På väg till sitt första besök i Malmö. Första mötet med folk i klubben, första mötet med klubbens medlemmar vid kvällens medlemsmöte. Hemsidan fick en första intervju.
Dagen efter allsvenskan 2007 spelats färdig har MFF:s nya tränarteam Roland Nilsson och Hans Gren satt sig i bilen för att från Göteborg och GAIS köra söderut, mot Malmö och MFF. De två börjar arbeta med laget först vid årsskiftet och tränar sitt gamla lag november ut, men för planeringen av 2008 finns ingen tid att förlora.
Ungefär när de är på väg förbi Helsingborg svarar Roland Nilsson svarar i telefon, och hemsidan får ett första samtal med klubbens nya tränare under sista biten ner.
Så, vad händer nu?
– Vi ska lägga upp planeringen för nästa säsong, träningsläger och så. I första hand ska vi prata med Richard Dahan och Agne Bergwall om träningen, och så med Hasse Borg förstås om hur det har sett ut i år – och så försöka hitta nya vägar.
Rent praktiskt kommer Roland Nilsson att lösa sin tillvaro genom att skaffa en lägenhet i Malmö och veckopendla till familjen i Göteborg.
Är du nöjd med säsongen i GAIS?
– Nja, det kan jag inte säga. Vi hade som mål att bli bättre än förra året, och det blev vi inte. Vi har varit stabilare som lag i år, men vi har haft problem med målskyttet och inte klarat av att göra så många mål.
Hur känns det att lämna klubben efter fyra år?
– Lite vemodigt, särskilt efter så lång tid. Men det var dags att hitta något nytt och jag ser fram emot en ny, spännande uppgift.
vad hade du för nästa steg i karriären i tankarna innan det blev klart med MFF?
– Man vill alltid gå så långt som möjligt. Nu får jag pröva på att jobba för en storklubb, och sen får man se vad som händer.
Den här storklubben kom nia i allsvenskan…
– Det visar att det finns saker och ting att jobba med.
Vad är ditt intryck av MFF 2007?
– Laget har blandat väldigt i sina insatser i år, både bra och sämre spel. Man har saknat kontinuitet och stabilitet.
Hur ser du på skillnaden mellan GAIS och MFF, och då främst skillnaden på förväntningarna på laget?
– Det är klart att det är stor skillnad på Sveriges största klubb och GAIS som var nere i division II för fyra år sedan. MFF har varit en storklubb under en lång period och förväntningarna på laget är därefter. Men jag sätter alltid ganska stor press på mig själv också… Det gäller att ta vara på förutsättningarna och utnyttja dem. I och med att klubben haft stora framgångar tidigare vill man ju tillbaka dit, och ibland jobbar man alltför kortsiktigt. Nu är det viktigt att vi får kontinuitet – och att alla drar åt samma håll.
Hur ska ni uppnå det?
– Vi kommer att sätta laget i fokus. Det är laget som ska prestera, det är laget som vinner och det är laget som förlorar. Om vi ska nå framgång är det viktigt att alla gör jobbet på plan – på träning och i match. Det är tillsammans vi skapar energi, inte en och en.
Samtidigt med beskedet att du blir ny tränare i MFF, deklarerades ambitionen att förstärka satsningen på unga, egna spelare. Det är förvisso inte första gången en sådan avsikt förklaras – och tidigare har den visat sig svår att leva upp till när kraven på snabba resultat tagit överhanden. Är det viktigt för dig att satsa på ungdomar?
– Ja, det är det. Har man en bra ungdomsverksamhet är det viktigt att vi tar steget fullt ut och verkligen använder oss av våra unga spelare. Därmed inte sagt att de kommer att få något gratis, de får slåss om en plats som alla andra. Sedan är det är inte alls säkert att det går snabbare att köpa spelare, det kan ta tid för nya spelare att smälta in i miljön. Och unga spelare har större energi!
Hur har du jobbat med ungdomar i GAIS?
– Det är inte så många som vi har plockat upp; men så började vi också i division II, och då saknade ungdomsverksamheten röd tråd.
Första året som tränare. Vilka förväntningar är rimliga att ha?
– Det är svårt att säga. Vi ska bli bättre än i år i första hand.
Hur lång tid tar det för en ny tränare att sätta sin prägel på laget?
– Också svårt att säga. Det beror på hur snabbt spelarna tar emot våra idéer och genomför dem, och det vet man aldrig.
Hur får man en bra konkurrenssituation i spelartruppen?
– En bra konkurrenssituation måste finnas i ett lag, och spelarna måste känna av den för att alltid göra sitt bästa. Samtidigt måste de acceptera att det kanske inte alltid är så lätt, det måste vi få dem att förstå. Det är bara elva som får spela, men nästa år är det 30 matcher under säsongen – och därmed säkert en hel del spelare som kommer att få spela. Alla spelare måste känna att de är viktiga för laget, så att de är väl tränade och redo att ta chansen när den kommer.
I GAIS har du spelat med en 4-2-3-1-uppställning under de två allsvenska säsongerna 2006 och 2007. Vad blir det i MFF?
– Det är materialet som styr. När vi tog fram 4-2-3-1-modellen inför förra säsongen var det med utgångspunkt i det material vi hade. Vi saknade två riktiga forwards, samtidigt som vi hade flera väldigt offensiva mittfältare. I MFF blir det två forwards – eftersom det finns så pass bra forwards i Malmö.
Och mer än två forwards?
– Det vet vi inte än. Men uppställningen är mest en sifferkombination. Det är klart att finns lite idéer i huvudet, men det är ju först när man får se spelarna dagligen som man lär känna dem. Då kommer vi att välja en spelidé – och sedan är det viktigt att man håller sig till den.
Oavsett spelarmaterial och formering av laget, hur vill du beskriva din fotbollsfilosofi?
– Att ha ett snabbt och varierat passningsspel, där vi kan spela både kort och långt. Det är en viktig bit; vi ska kunna mer än att tjonga långbollar. Vi ska spela oss fram över mittfältet men också ha ett direktspel. Alla i laget ska vilja ha boll och ingen vara utanför, och i försvarsspelet ska alla göra sitt.
I GAIS har huvuduppdraget under två säsonger varit att klara sig kvar i allsvenskan, vilket naturligt nog satt försvarsspelet i fokus. Andra förutsättningar gäller i MFF.
– Jo, men med enbart försvarsspel blir det inga trepoängare och det har vi ändå tagit en del. Men visst, vi har ju vetat att det oftast inte varit vi som kommer att föra matcherna – och där blir det tvärtom i MFF.
Hur tänder du spelarna inför en match?
– Det finns inga färdiga recept för det. Det är mycket att gå på känsla. Och det är inte bara jag som står för det, utan alla runt laget också.
Din assisterande tränare hans Gren är en välkänd profil i Göteborg, men kanske inte lika känd här nere. Berätta lite om honom och ert samarbete.
– Hans är gammal polis, och det märks – han är en pedant som håller koll på allt…! Skämt åsido, han är en väldigt skicklig och kunnig tränare, steg 4-utbildad, som verkligen kan yrket. Vi fungerar väldigt bra ihop. Vi har hittat ett arbetssätt som känns bra, som vi bägge trivs med och som är utvecklande. Hans är ett viktigt bollplank för mig; vi ser på fotboll på ungefär samma sätt, men utifrån lite olika infallsvinklar och sedan diskuterar oss sedan fram till lösningar mellan oss. Vi hittar tredje vägen.
Var det ett villkor för dig att ta jobbet i MFF att Hans ville/kunde/fick följa med?
– Nej, det var det inte, det var bara väldigt kul att han ville följa med; jag trodde först att han kanske hellre ville stanna i Göteborg och ta ett eget lag.
Du mer eller mindre kastades in i tränaryrket när du erbjöds att bli assisterande bakom Gordon Strachan i Coventry. Så smånigom blev du huvudansvarig – och fick sparken.
– Ja. Jag skulle över och se en match bara när jag fick erbjudandet. Jag var spelande assisterande tränare, men spelade inte så många matcher när jag blev manager själv. Det är aldrig kul att få sparken från sitt första jobb, men det var resultat som gällde och de kom inte. Jag fick höra från folk i klubben att de var nöjda med min insats ändå, och det var bra.
Hur gick det till att det blev MFF, då?
– Det var en tillfällighet, en förfrågan vid rätt tidpunkt för mig. Jag kände att det kunde vara rätt för mig, men samtidigt var det ju en förutsättning att klubbarna var överens eftersom jag hade kotrakt med GAIS.
Var du förvånad över att just MFF kom med en förfrågan?
– Jae… det var kanske inget jag direkt räknat med… Men det kändes väldigt bra.
Vilka förebilder från din karriär som spelare har du bland de tränare du haft?
– Man hämtar lite här och där från alla tränare som man haft. Ron Atkinson i Sheffield Wednesday, till exempel, var oerhört bra på att förbereda laget inför våra matcher, på att instruera om motståndarlagets svagheter och styrkor och göra varje spelare redo för sin uppgift. Gunder Bengtsson i IFK Göteborg fick mig att förstå hur viktigt det är att ha fysiken på topp för att kunna prestera på hög nivå.
På tal om det, är du fortfarande ett fysiskt praktexemplar? Och går det att hundraprocentigt utesluta att du gör några minuter i ljusblå tröja (Roland Nilsson bytte in sig själv i GAIS så sent som 2006)?
– Jag är i ganska bra form, det tycker jag. Men jag har just vunnit hundra spänn i vad med en journalist som trodde att jag skulle spela i år också. Men det gjorde jag inte, och mer blir de inte.
Med HIF och IFK Göteborg som tidigare klubbar lär MFF inte direkt vara laget i ditt hjärta… snarare tvärtom?
– Jag känner faktiskt inget speciellt. När jag spelade var det ett lag man ville vinna över – liksom alla andra.
Mot slutet av intervjun blandar sig en kvinnlig, engelsktalande röst i samtalet – men det är ingen hemlig ny medarbetare i tränarteamet, utan bilens GPS som börjar ge de sista instruktionerna på väg in i Malmö. Där Roland Nilsson och Hans Gren ikväll för första gången träffar MFF:arna. En sista fråga:
Vad är viktigast när ni sätter igång på allvar vid årsskiftet?
– Att få spelarna att trivas så snabbt som möjligt, att få en positiv laganda. Att alla tycker det är kul både att träna och spela. Att vinna matcher är förstås en viktig del av detta.
Tack för pratstunden – och välkommen till MFF!
/Tobias Christoffersson
