En bra match är en match som Malmö FF vinner
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Jag rös till lite grand när jag läste att Sören Åkeby sagt det där om att Öster skulle få sota för den sura förlusten uppe på Strömvallen. Jag rös till, dels för att jag tycker det är härligt kaxigt att våga säga sådana saker även utanför omklädningsrummet, men mest rös jag nog till av rädslan för vilken press det skulle sätta på spelarna.
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Jag rös till lite grand när jag läste att Sören Åkeby sagt det där om att Öster skulle få sota för den sura förlusten uppe på Strömvallen. Jag rös till, dels för att jag tycker det är härligt kaxigt att våga säga sådana saker även utanför omklädningsrummet, men mest rös jag nog till av rädslan för vilken press det skulle sätta på spelarna.
För det är ju så att inga matcher är vunna på förhand. Och samtidigt som Åkeby efterlyser ödmjukhet inför uppgiften, så antyder han med sitt kaxiga uttalande att matchen redan är vunnen. Frågan är bara med hur mycket.
Missuppfatta mig rätt. Jag gillar den attityden. Jag vet att den var dominerande i Åkebys Djurgården, i synnerhet säsongen 2003, och jag vet hur framgångsrikt Bob Houghton pumpade upp sina spelare under de ljuvliga åren på 70-talet.
Men det är en sak att pumpa upp ett lag (ännu mer) som kommer från ett antal raka segrar och en annan att utgå från solklar vinst med ett lag som kommer från den mest smärtsamma förlusten i deras karriär.
Därför, kära vänner, därför var det ett förbaskat bra arbete som utfördes på Malmö Stadion igår kväll. Hela laget gick in och visade karaktär och vilja, visade att det bara är med hårt arbete man besegrar även de lag som parkerar längst ner i tabellen. Ifjol tappade MFF värdefulla poäng mot Assyriska och Örgryte. Något säger mig att det inte kommer att hända i år. Ja, bortsett från det där onämnbara förra veckan alltså.
Mot den gamla arvfienden från Växjö, som endast hade samlat en handfull supporters på plats, började det emellertid krampaktigt. Bollinnehavet i första halvlek måste ha varit grymt, men den enda riktigt vassa chansen var Anders Anderssons skott, som räddades på mållinjen. Öster arbetade klokt efter sina resurser, var duktiga i markeringsspelet och istället för att öka bolltempot och växla kantspel med djupledsbollar så tappade MFF tempo och grötade ihop spelet i mitten.
Och på tal om mitten, vad höll Emil och Yksel på med egentligen? Jag menar, det är en sak att världsstjärnor som Cristiano Ronaldo och Figo, skiftar kant för att lura sina motståndare, men jag såg ingen anledning att (den vänsterfotade) Emil skulle gå på högerkanten och Yksel på den vänstra. Med följden att vi plötsligt inte hade någon vänsterkant alls, eftersom den (för dagen) synnerligen tungfotade Yksel mestadels drog sig in mot mitten.
Sannolikt var sportdrycken närande i pausen, för det var ett helt annat MFF som kom ut för andra halvlek. Plötsligt ett högre bolltempo, plötsligt löpningar och rörelse och plötsligt, alldeles logiskt, stod det 1-0 till Malmö FF. Jag lovar: om MFF spelar på det här sättet i dubbelmötena mot Elfsborg och resten av säsongen, då är det i ingen tvekan om var Lennart Johanssons pokal hamnar i höst.
Men det varade bara sex minuter. För efter Juniors ljuvliga stolpe-stolpe-in, såg det ut som mot Gefle. Den där maskinen, som Åkeby lovade skulle gå i 90 minuter, säckade ihop. En bit in i andra halvlek viskade vännen Viggo, som hängde med på matchen igår: ”Öster har inget anfall, men i gengäld har vi ju inget försvar”. Så det jämnade ut sig. Sandqvist ordnade upp det som en darrig backlinje bjöd smålänningarna på.
Fast nu är jag lite orättvis. För jag tror inte att Ulrich Vinzents bjöd motståndarna på någonting alls. Nödlösningen på vänsterbacken var bäst på plan igår. Killen läste för fan varenda passning och instick, var ett steg före motståndarna i både tanke och rörelse. Och hans tillbakalöpning när Östers Bennett fick en halv plan fri, efter dubbel-Anders skott, var ett skolexempel på hur god karaktär och hög moral ser ut i ett par fotbollsskor.
Inhopparen Joakim Nilsson, som hade svårt att komma igång, gjorde en liknande kamikazelöpning i andra halvlek, efter att Öster varit onödigt närgångna i MFF:s straffområde. Plötsligt snappade Jocke åt sig bollen, hade inget bra passningsalternativ, utan löpte med boll, mot motståndare, hela vägen ner till kortlinjen, där han vann en hörna. En syreinjektion och ett incitament åt hela laget, som nu lyfte sig och fick fart på fötterna. Och mycket riktigt följde 2-0 som en konsekvens av detta.
Ja, detta underbara anfallspar, som nu har spelat tillsammans i tre matcher och som redan tillverkat sex mål. Jag ser hur Junior försöker hitta Jonatan med instick, det lyser om viljan att bli bättre, och att hitta varandra. Får de bara vara hela så kan de bli höstens utropstecken i allsvenskan.
Deras individuella skicklighet, parat med en hög arbetsmoral, räckte till att leverera det alla krävde av laget igår. Det var en stor prestation, jag vill säga det igen. Det var inte långa avsnitt av stor fotboll, det var det inte, men som vi alla vet så är en bra match en match som Malmö FF vinner. Och en sådan var det på Malmö Stadion igår.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
