Efter regn kommer sol
Den alltid lika sympatiske Peter Åhlander – MFF Supports förre ordförande, han som lyfte dem från en marginell företeelse till en lagets tolfte man, med respekt i vartenda hörn av Fotbollssverige – han kom fram till mig igår, före matchen, och bekände att han inte hade orkat läsa min förra krönika. Allt det där positiva hade bara blivit för mycket för honom. Häcken-matchen var bland det värsta han sett.
Den alltid lika sympatiske Peter Åhlander – MFF Supports förre ordförande, han som lyfte dem från en marginell företeelse till en lagets tolfte man, med respekt i vartenda hörn av Fotbollssverige – han kom fram till mig igår, före matchen, och bekände att han inte hade orkat läsa min förra krönika. Allt det där positiva hade bara blivit för mycket för honom. Häcken-matchen var bland det värsta han sett.
Jag förstår honom. Hur mycket ordförande han än varit – Peter är en känslomänniska. Byggd av kött och blod, ibland orkar man bara inte. Som Mattias Asper, som inte orkade prata med pressen efter grodan han gjorde på Ullevi. Djupt mänskligt. Det förstår de flesta, utom de blodtörstiga nyhetsjägarna på kvällstidningarna.
Men ändå. Vad var det jag sa. Jag måste få säga det. Vad var det jag sa. Jo, att Malmö FF inte är vad vi såg på Ullevi i torsdags. Malmö FF är 95 år av fotbollshistoria, och jag som gräver i klipp, böcker, gör intervjuer med gamla spelare, jag börjar så smått komma bort från supporterns medfödda tunnelseende, jag börjar så smått förstå att trots att MFF är Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb – 15 allsvenska guld, 14 cupsegrar – så har det lik förbannat alltid gått upp och ner.
Igår var jag inbjuden till sponsorträffen före matchen, för att prata om min senaste bok, den om när MFF gick till final i Europacupen 1979 – och för att intervjua några av de gamla hjältarna från den tiden. Efteråt satt jag och pratade med Jan-Olov Kindvall om en urusel match som MFF gjorde hemma mot Örebro hösten 1978 – förlust med 2-0 och spel under all kritik. Tre dagar senare, i matchen efter, spelade MFF 0-0 borta mot ett av Europas bästa fotbollslag – Dynamo Kiev – i Europacupen.
Efter Häcken-matchen var det som om alla förståndiga människor plötsligt glömt bort hemmamatchen mot FC Köpenhamn – eller sista matchen i Royal League, då MFF lekte med Rosenborg. I förra veckan skrev Himmelrikets alltid välformulerade redaktör, signaturen Kåffe, om hur han vältrade sig i musik för att härda ut förlusten. Tacka fan för att det inte kändes bättre när han valde att lyssna på Morrissey. Den dystergöken har väl aldrig gjort någon människa glad.
Men det MFF visade på planen igår – det gjorde oss glada. Kanske var det inledningens snöpliga 0-1-mål som blev den nödvändiga tändvätskan. Det lär vi aldrig få reda på. Kanske var laget – som Tom Prahl antydde – snarare sammansvetsade och förbannade över att Lolo Chanko valt Cogne och AEK Athén före MFF den här kvällen. Det lär vi inte få reda på heller. Allt vi kan veta att om MFF spelar så här resten av Allsvenskan – dessutom utan Jari Litmanen – ja, då cyklar man hem 2005 års SM-guld.
Om minnet inte sviker så har MFF väl inte gjort tre mål i någon mer tävlingsmatch i år förutom den mot Rosenborg – då laget vann med 4-2. Det tyder på än mer resning – att när det verkligen gäller, visa att man kan. Det var underläge två gånger igår, vid olyckliga minuter – början och slutet av första halvlek – men båda gångerna visade laget klor och karaktär.
Det borde för övrigt blivit något mål till igår, man producerade fler målchanser än på de tre senaste allsvenska matcherna. Den israeliske målvakten gjorde till exempel en spektakulär enhandsnertagning, som var så märklig att jag nästan höll på att applådera.
Det finns inte något negativt att plocka fram igår – ja, möjligen då att man bara inte får lov att släppa in ett mål efter en minut och tio sekunder. Annars var det en kväll när hela laget sprang och satte press och satte till i närkamper – i drygt 90 minuter. Mittfältet var helt makalöst – ingen tillfällighet att alla tre målen levererades av just mittfältare. Jag skulle aldrig vilja spela mot en kille som Daniel Andersson, hur trött den karln än är så biter han sig fast i motståndarens hälsena och vägrar släppa. Och straffar kan han fortfarande slå (han var försteläggare nere i Bari) det visade han med eftertryck, trots att den israeliske målvakten försökte leka Dudek.
En extra stor och väldigt röd ros skulle jag vilja ge till Joseph Elanga, som garanterat gjorde sin bästa match för säsongen, ja en av de bästa under sin tid i föreningen. Inte bara för den sanslösa brytningen, som ledde till vinstmålet, utan för att han var precis överallt – i offensiven och i defensiven. Och de få gånger han missade, ja då var han ifatt sin motståndare nere vid kortlinjen och räddade till hörna.
Om Mattisson, vad kan man säga? Jag tog honom oftast i försvar, när det belackades och hackades som värst. Jag skrev en lång text i Offside om honom, ett sorts indirekt försvarstal. Så jag är inte den som är mest förvånad. Men ändå. 33 år gammal springer han i 100-meterstempo en hel jävla match! Och blir matchhjälte för andra gången på en dryg vecka. Hasse börjar banne mig att växa ut till en av de stora i den här föreningens redan rätt stolta historia.
Igelkottaförsvar och snabba omställningar. Det var Hasses recept inför returen i Tel Aviv på onsdag. Spontant tänkte jag: Nej, för helvete, anfall är bästa försvar och inte kommer israelerna att vänta sig att MFF ska spela som man spelade igår. Men nu är det inte jag som är taktikern. Och om Litmanen är med så behövs det bara en precis passning fram till Afonso – fortfarande inte i form, men drog på sig bevakning och fixade straffen – för att skicka Malmö FF vidare till nästa omgång.
Allt är möjligt. MFF leder. Nu är det Maccabi Haifa som ska jaga. Nu är det de som ska göra mål på beställning. Med Kaiser i mitten – gud, så skönt att ha honom där! – så är jag inte alls säker på att de lyckas.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
