Direkt in i hetluften
I hemsidans första summering med Tom Prahl 2005 välkomnar MFF-tränaren den förkortade försäsongen och öppnar för en Milan-formation av mittfältet. Bland annat.
Andra veckan i februari. Då ungefär brukar ett tungt nertränat MFF lämna gymet för nån danskmatch i nån lokal snålblåst på endera, oftast andra sidan sundet. Kanske slutar matchen oavgjort, kanske visar någon något lite, men i regel är det ganska dött. Ett steg som är intressant för att det måste tas, för att det dessbättre leder något lite vidare mot något lite emotsiktligare. Tom Prahl brukar möta upp med inte helt försumbara pannveck och ordvändningar med dystopisk anstrykning – inför alla pusselbitar som måste på plats, över alla skador som sätter käppar i hjulet.
Men i år. Svenska mästarna MFF har redan triumferat över internationellt motstånd från tre länder och spelar nu årets första tävlingsmatch, raskt följd av två till. En solid spelartrupp kan släppa iväg sin främste påläggskalv på grönbete med landslaget, undvara en handfull nyckelspelare och ändå avfärda Landskrona med 3-0 med uppvisande av bra spel och tempo – och lovande ungdomar. Är försäsongen slut nu? Har den i egentlig mening börjat eller ens funnits? På sitt kontor sitter Tom Prahl – utan synliga pannveck – bakom ett mycket välstädat skrivbord och har lite tid över.
Årets försäsong liknar ingen annan?
– Nej, det gör den inte, det är stora skillnader. Den har mer sett ut som jag tänker mig försäsongsträning nere på kontinenten: fem sex intensiva veckor, då vi inte har blåkört, men ändå tränat ganska mycket. Den traditionella försäsongen börjar 1 december och låter träningen fortskrida steg för steg, både vad gäller fysträningen och den taktiska träningen; man har en röd tråd och en metodik och gott om tid på sig att ta de olika stegen – nu blir det en slags snabbvariant istället. Vi började egentligen inte förrän den 15 januari, men efter matcher långt in i december och turneringen i Turkiet var vi i gengäld i rätt hyfsad trim fotbollsmässigt. I matchen mot Landskrona i veckan tycker jag man kunde se att vi har konserverat ett hyfsat tempo och rätt så bra organisation i spelet. Vi har inte tappat så mycket – där har vi den stora fördelen.
Finns det några nackdelar?
– Tja kanske, men jag tror det inte. Vårt långa uppehåll är ju ofrivilligt, på grund av klimatet. Halvvägs i februari en vanlig försäsong brukar många vara rätt slitna och inspirationen inte vara hundraprocentig inför tio-tolv träningsmatcher. Dessutom upplever spelarna att det efter fyra försäsongsmånader och alla träningsmatcherna ändå tar fem-sex seriematcher för att komma i form riktigt. Men nu är vi inne i hetluften direkt, och jag hoppas bara att vi kan fortsätta tugga på och gå vidare, så att vi får spela Royal League också i mars månad. Men tyvärr vi står lite med ryggen mot väggen.
Så den traditionella försäsongslunken får gärna vara bruten för gott?
– Om Royal League permanenteras och inte bara blir en fluga, så tror jag det är en bra väg framåt: vi trycker in en månad till in i december och startar en eller två månader tidigare. Då håller vi intensiteten uppe, då kan vi hoppas att de extra tävlingsmatcher vi får kan ge oss den rutin och den erfarenhet vi behöver för att vara med och slåss internationellt på hösten.
Försäsongens sedvanliga träning, testning, intrimning och ihopspelning har seriepremiärens ”examen” som mål efter fyra månader. Nu väntar tävlingsmatch i mitten av februari – så vad är det för ett MFF vi får se mot Brann på lördag?
– Det blir ett MFF rätt så likt det som spelat tidigare. Det ska bli spännande att se vad Rosenberg kan tillföra, om vår backlinje klarar sig med två nya ytterbackar. Den stora skillnaden mot förra matchen mot Brann ska vara en tuffare inställning och högre gadd, mer aggressivitet och löpvilja. Vi måste vinna våra hemmamatcher, och Brann ser starka ut, de slog Rosenborg i La Manga med 3-1. Men vi har också sett starka ut, vi ska ge dem en match.
I bortamötet i december gick det inte så bra, förlust med 4-1.
– Det är faktiskt en av de matcher jag varit mest besviken på. Varje gång vi möter utländskt motstånd vill jag se att vi har närmat oss. Efter att vi vunnit allsvenskan och slagit Odense men fått pisk uppe i Halmstad med tre skitmål, så trodde jag vi skulle kunna ta oss samman och kriga. Det såg bra ut i tio minuter, men sedan… man kan sammanfatta det som en slö match från vår sida, slö inställning.
Och ett slött lag är ett lätt byte för ett taggat norskt lag…?
– Ja. Finns det något land som tagit intryck av engelsk fotboll så är det Norge. Att se en tippeligamatch är ungefär som att se engelska division ett mellan Coventry och Wigan eller nåt sånt… det är full fart och kräver sin man till hundra procent i alla situationer. Normalt sett ska vi inte ta stryk med 4-1 av Brann. Rosenborg – ok, det må vara hänt, men de andra norska lagen ska vi vara med och fightas mot.
Hur har träningarna sett ut så här långt?
– Vi tränar nu så att vi tål att träna fotboll och spela matcher framöver. Vi har löpt mer än tidigare, och haft mycket fokus på fysträningen. Fotbollsträningen har vi däremot inte haft så mycket röd tråd i, vi har inte tränat speciellt mycket fotboll heller. Många klubbar skryter med att man tränar så väldigt mycket och räknar antalet enskilda pass, men vi har ofta två aktiviteter i ett pass, till exempel fotboll en timme följt av fysträning en timme. Delar man på aktiviteterna har vi varit uppe i en nio tio träningar i veckan de sista veckorna.
Tom Prahl berättar att MFF lagt om träningen en del, med ökad inriktning på förebyggande av skador. De senaste försäsongerna har genererat långa och besvärliga skadelistor, med tunna spelartrupper ytterligare sargade in i den allsvenska säsongen. Hittills i år har emellertid de skador som skulle kunna härledas till träningen lyst med sin frånvaro.
– De skador vi har hade vi inte kunnat undvika… Joseph blev trampad på ett finger i Turkiet. Höiland… det är typiskt… var med i en landskamp inte hundraprocent fit, en regnmatch som aldrig skulle ha spelats, och han fick en sträckning i ljumsken… Thomas och Hasse [knack knack i det välstädade skrivbordet] har kört på, och vi har tagit dom av träning så fort de känt något. Afonso har opererat sitt ljumskbråck, tränar fotboll för fullt och ska snart kunna vara med i match. Vi har, peppar peppar, klarat oss.
– Rickard Dahan – som nu är heltidsanställd hos oss – jobbar med vad vi kallar förebyggande rehabträning, skadeförebyggande träning med inslag av sjukgymnastik. Den här träningen sliter heller inte så mycket, så den kan vi lägga in rätt ofta. Till exempel kör vi dubbla pass två dagar innan match, fotboll på förmiddagen och Rickys rehabpass efter lunch. Sedan – det är en trend, men en bra trend – har vi jobbat mer med att inte bara lyfta skrot utan istället använda alternativa redskap som balansplattor och medicinbollar. Använder man dem i styrketräningen, stärks det centrala partiet bål, rygg och mage bra.
När MFF halkade in i turkiska träningsturneringen Efes Pilsen Cup på ett bananskal hade Tom Prahl redan semesterbiljetter till Egypten.
Exakt hur frustrerande var det egentligen att inte kunna följa med?
– Nja… det var snarare lite nervöst. Jag hade bara tillgång till arabiska kanaler därnere och kunde inte se matcherna. Men jag hann hem till andra halvlek mot Besiktas, och såg delar av finalen från en tränarkonferens i Örebro… Jag gladdes ju såklart över hur bra spelarna var, och över hur bra vi coachade laget – men samtidigt vill man ju vara med, vara delaktig. Jag fick väl några sura kommentarer från folk, att jag gott kunde blivit kvar därnere…
Hur skattar du lagets prestation?
– Det är svårt, eftersom jag inte sett matcherna live, men spelarnas inspiration och pigga huvuden var jättebra. Tittar man på motståndet vi besegrade, så är det ju i alla fall den största internationella meriten MFF haft under min tid. Jag hoppas vi kommer att få stor glädje av insatsen framöver, att vi kan ha den att referera till nästa gång vi möter internationellt motstånd.
Väl hemma från det äventyret har Efes Pilsen Cup- (och svenska) mästarna ställts mot Elfsborg och Landskrona BoIS.
– Elfsborgsmatchen var inte så bra, en reaktion på tung träning, men mot BoIS var vi på rätt spår. Vi var bättre än Landskrona, hade mer boll och gav inte bort den speciellt mycket. Det fanns många positiva förtecken, framför allt bland de unga spelarna. De unga spelare som har kommit fram nu har en annan attityd än de hade när jag kom hit. Det är bra killar, med hög ambition, som är kaxiga på rätt sätt, tar för sig. Det känns bra. Om Joakim Nilsson får slippa skador [knack knack i bordet igen] så kan det bli något riktigt bra av honom.
Han och Samuel Barlay har fått en del speltid.
– Samuel har också visat framfötterna med två fina inhopp, i Växjö där han var delaktig i straffsituationen och i Landskrona, där han tog för sig rejält. Även om han inte kom till så mycket avslut, så har han blivit mer europeisk/skandinavisk, mer strukturerad i sitt spel nu än för ett år sedan. Han har en del utmärkta egenskaper och kan absolut bli en inhoppare i allsvenskan i år, eller en startspelare i allsvenskan – när han växt till sig och förstår vad som krävs av honom. Han behöver förbättra kvickheten i tekniken, och förmågan att gå på mål och komma till avslut och inte hamna så långt ner i banan. Han har egentligen väldigt mycket kvar… men trots att han kanske inte spelar enligt boken som vi vill, så kommer han att trycka dit en boll i en närkamp och komma först på ett inlägg för att han är så stark individuellt.
I december hoppades du på ett kantspelare och en eller två försvarsspelare att förstärka truppen med. Men några nyförvärv har det inte blivit – ännu.
– Därmed inte sagt att vi inte försökt, eller att vi givit upp. Vi har tittat på många videos och kunde ha köpt nån försvarsspelare från Balkan, men dels vet vi att det tar tid att acklimatisera en utländsk spelare, dels vi kan dem för dåligt: man blir utelämnad till videosnuttar och agentens pladder… ”When in doubt – stay out” – så resonerar vi; det är bättre. Vi har försökt vara framme och ta inhemska spelare av bra klass, men det nappade inte riktigt. Vi försökte få Selakovic, men han är ifrån Varberg, har familj och släkt där och var ett Blåvittfan när han gick till Halmstad en gång i tiden, så jag hade en känsla av att hemtrakterna drog för honom… Men vi kommer inte att ge upp.
Prahl poängterar att spelardragkampen mellan de nordiska ligorna är ojämn.
– Tyvärr har vi skattesystemet emot oss. Jag tycker det är fel att inte åtminstone de nordiska länderna har ett enhetligt skattesystem, eller att det är likadana regler inom EU. I Norge och Danmark sorterar fotbollsspelarna under något som kallas expertskatt – men ingen ska komma till mig och påstå att de här spelarna är några experter… deras kompetens finns redan i Danmark och Norge. Hjärtkirurger och vetenskapsmän är en sak… men idag åker fotbollsspelarna till Norge och har 15 procent i skatt första året och tar ut i princip hela lönen då; det är klart att det är febrande – där tror jag vi tappade en spelare…
Tidigare har du benämnt januari och februari ”inventeringens tid” , en tid att bilda sig en uppfattning om spelarmaterialet och dess kombination- och formationsmöjligheter. Med en i stort sett intakt trupp, många rutinerade spelare och ladorna fulla av trygghet och tillförsikt efter det bärgade mästerskapet – hur är det i år?
– Det enda som är ett frågetecken idag kring organisationen av laget är hur vi ska få in Afonso, Mackan och Skoog i ett lag som är framgångsrikt – under förutsättning att de är friska och i god form. Då har de tre sådana kvaliteter så att det bör finnas möjligheter för dem att platsa.
Enligt Prahl finns det tre möjligheter.
– Dels kan vi låta Afonso spela forward, men då blir det tufft för någon av de andra två. Eller så kan han spela från en kant, i ”Zidane-rollen” – eller som Pires eller Ljungberg – det innebär ingen större förändring för oss, då kan vi fortsätta spela ungefär som nu med rätt så stabila centrala mittfältare. Sedan kan vi spela lite som Milan gör med en offensiv spelare bakom två forwards och tre väldigt hårt arbetande mittfältare bakom – och dom har vi.
Istället för Gattuso, Pirlo och Seedorf – Andersson, Olsson och Chanko? Eller Osmanovski, eller ytterligare någon? Tja, varför inte? Ett experiment att se fram emot.
Intervju: Tobias Christoffersson
