Det nya MFF
Idag blev det nästan så. 1-1 med fruktansvärt mycket mersmak. Jag gissar, och jag tror det är i underkant, på att bollinnehavet var 75-25 i MFF:s favör. En sådan match ska inte, det vet vi alla, sluta oavgjort. Men, det vet vi också alla, fotboll ett konstigt spel.
Det nya MFF. Så ser det ut i marknadsföringen. Men redan i den sjätte minuten i premiärmatchen mot Häcken såg det banne mig mest ut som det gamla MFF. Ni minns det från i fjol. Passiva mittbackar och en ofarlig hörna blir till ett ledningsmål. Den enda skillnaden mot 2005 års MFF var väl att vi inte kunde skylla målet på Mattias Asper.
Vi lämnade Stadion med tunga steg. Finnen undrade vad det stod i hockeyn. Golvläggaren mumlade något ohörbart om årskort, men höjde sen rösten och sa: ”Men jag är i alla fall glad att Malmö inte spelade som Häcken”.
Och där fångade väl mitt dystra sällskap trots allt in kvällens stora behållning. Vi fick en liten fingervisning om detta nya MFF. De himmelsblå ägde nämligen matchen i 90 minuter. Laget dominerade, de spelade boll, de styrde och ställde precis som de ville. Malmö lekte, helt enkelt. Så som vi såg dem göra vid högst tre-fyra tillfällen förra året.
Det var ju då vi satt och svor. Vi sa: hur ska Malmö FF kunna vara ett topplag när de aldrig för matcherna? Om dagens match är en värdemätare så har Sören Åkeby lyckats med punkt ett. Här är ett lag som vill visa sin publik att man är ett lag för toppen, ett lag som inte tänker släppa bollen ifrån sig mer än undantagsvis, ett lag som är en vinnare.
Idag blev det nästan så. 1-1 med fruktansvärt mycket mersmak. Jag gissar, och jag tror det är i underkant, på att bollinnehavet var 75-25 i MFF:s favör. En sådan match ska inte, det vet vi alla, sluta oavgjort. Men, det vet vi också alla, fotboll ett konstigt spel.
Det stod något ljushuvud på samma sektion som min och skrek, om och om igen, vid de tillfällen han inte var och köpte öl, att ”jag har fan ta mig aldrig sett sämre”. Det kan möjligen bero på att han inte varit på Malmö Stadion sedan 1989.
För det var mycket som var bättre – mycket bättre – än det vi sett bara på de senaste åren. Allra bäst var ytterbackarna Vinzents och Järdler. Vindsnabba, sökte mycket boll, om och om igen. De två har fattat exakt vad 4-3-3 går ut på.
Bech var inte lika synlig som i genrepet mot Stabaek, jag är inte lika säker (som han själv) på att han kommer bättre till sin rätt som nummer 10 än på kanten. Jag skulle hellre vilja se Anders Andersson på den platsen – ja, om inte ni-vet-vem tillfrisknar förstås.
I anfallet överarbetade Skoog vid tillfällen där han bara skulle släppt bollen, medan Afonso sökte sig väl långt ner i banan vid upprepade tillfällen. De två hittade varandra vid kvitteringsmålet, men det var lite si och så med samspelet annars. Vi kan naturligtvis skylla en hel de av det på planen. En spelare som Afonso gynnas inte av en plan som den på Malmö Stadion.
Men det som oroade mig mest ikväll var hur sällan det kom folk rusande in i mitten, eller vid stolparna. Vid ett antal tillfällen bjöds på magnifika inlägg – Skoog, Daniel, Järdler, vad jag minns – med sådan kraft att det bara hade varit att sätta pannan till. Ja, förutsatt att det hade kommit någon vid bortre stolpen.
Men, vad fan, vi spelade 1-1 mot ett lag som ledde Allsvenskan ett tag i fjol, ett lag som förfogar över Allsvenskans bästa mittbackspar. Jimmy Dixon, ni vet han som MFF nästan köpte, var bäst på plan ikväll. Inte en boll släppte han förbi sig i luften.
Det var en besvikelse, men det kunde varit värre. Att spela 0-0 hemma mot nykomlingen Öster är typ värre. Och vi ska inte glömma att 2004 års premiär slutade oavgjort. Jag föredrar alltså att låta bli att måla potentater på väggarna och ser istället kvällens 1-1 som ett gott omen. En vecka till i alla fall.
