Daniel Andersson: Stödet från läktaren ger energi.
Uppladdningen inför returen mot Halmstad har börjat. Hemsidan satte sig ned med MFFs lagkapten, Daniel Andersson.
Inför HBK-matchen samlades spelarna i en ring nere i eget straffområde – precis framför klacken. En symbol av enighet. Vad låg bakom?
– Det var någon supporter som föreslog det för Hasse Borg, och det lät som en bra idé. De ställer upp för oss, och det här var ett sätt för oss att visa uppskattning tillbaka.
Vilken effekt har sånt här på truppen?
– Lite mer energi ger det innan match. Sen är det klart att när väl matchen är igång, så är alla laddade ändå. Vi är alltid helt fokuserade på matchen, så det finns gränser för vad vi kan göra, men det här var helt perfekt.
Det kändes som en uppföljning på lördagens manifestation?
– Ja. Det var väldigt starkt det våra supportrar gjorde där. De tar sig samman och hjälper oss, precis det vi behöver.
Har du tidigare i din karriär varit med om en liknande situation som laget befinner sig i nu?
– Nej. Det är klart att man varit med om såna här typer av matcher förr, men aldrig så många på rad. Alla gör verkligen sitt yttersta. Man ser det efteråt att de gett allt. Men vi får inte betalt. Det är väldigt frustrerande.
Hur hanterar man det?
– På ett sätt hade det varit lättare om spelet inte funkat. Då hade man kunna säga ”byt halva truppen”, ”byt spelsystem” ”spela så och så istället”. Men så bra som vi spelar idag var det mycket länge sen vi gjort. Inte ens 2004 dominerade vi matcherna såhär. Inte spelmässigt alltså.
Hur viktig är din rutin för laget när det knyter sig?
– Det är klart att vi som har varit med kan berätta för de andra att det kommer lossna, det gör det alltid. Samtidigt kan vi inte prata om det hela tiden, man tröttnar nästan på sig själv när man säger det. Vi lägger ned hela vår själ. Vi vill verkligen vinna. Jag menar, man är fotbollsspelare. Vi är MFF. Det är bara vinst man vill ha.
Du sa nyligen i en intervju att det inte känns så roligt att spela i MFF just nu.
– Alltså, efter varje match är man så fruktansvärt besviken. Då är det inte kul. Sen efter någon dag lägger det sig och då börjar man fokusera på nästa match. Då känns det bättre igen. Så länge man har nästa match har man ett mål att se fram emot. Därför betyder ju också stödet mycket.
Ni verkar vara bra på att fokusera om, för det känns som att ni tar tag i varje match på samma sätt, oavsett hur det gått innan.
– Ja, när matchen börjar känns det alltid bra. Jag tycker vi tar tag i det och det känns alltid som att vi kommer vinna. Spelet sitter och vi skapar chanser. Sen är det klart att det kan bli lite frustrerat när vi inte sätter dem. Samtidigt är det svårt att tokdominera en match i 90 minuter. Det andra laget kommer också in i bra perioder.
Ni tvekar aldrig?
– Nej. Vi har en filosofi om ett bra passningsspel. Vi har tränat mycket på passningsspelet och det märks att alla har förbättrat förstatouchen. Förstatouchen är det viktigaste. Det ska vi inte ändra på för ändrandets skull. Inte så länge vi skapar så bra chanser.
Det märks att frustrationen över resultaten finns där. Men Daniel svävar aldrig på målet om hur man ska nå dem. Det gäller att trotsa alla negativa tankar och köra vidare. Envishet är en bra egenskap i motvind. Och frågan är om man kan hitta någon envisare i riktnummerområde 040, än Daniel Andersson?
Det gäller bara att sätta dit den?
– Ja. Vi får väl ge Jille lite svårare lägen, säger Danne och spricker upp i det första leendet. Såg du hans mål mot Ålborg? Tåfis rätt upp i krysset. Eller yttersidan mot Gais. Vi får sätta honom i svåra lägen mot Halmstad, helt enkelt.
Med den avslutningen känns hela intervjun som ett levande bevis på förmågan att samla ihop, fokusera, hitta det positiva och sen köra vidare mot nästa mål. En viktig förmåga hos en lagkapten.
